Sören Norby slår bondekungen

Under hösten 1523 rustade sig svenskarna på order av Gustav Vasa för att kasta bort Sören Norby från Gotland, vilket sägs att lübeckarna förmått honom till. Själv fann han det inte rådligt att trakta efter Gotland, men Herman Israel som företrädde Lübeck, vars mål var att skilja Sören Norby från Gotland, lät förstå att betalningen av den skuld Gustav Vasa hade till dem för det s.k. befrielsekriget skulle räntefritt uppskjutas några år, de skulle försöka få honom gift med den danske kung Fredriks dotter Dorotea (och med henne Gotland till brudskatt och under Sveriges krona) samt stå för halva krigskostnaden. Anledningen till att de ville ha bort Sören Norby var att denne hade fått Gotland som förläning av den danske kungen Kristian II och eftersom maktkampen pågick störde Norby handeln mellan fientliga makter. I svensk historieskrivning brukar Norby kallas sjörövare, vilket är struntprat.

Gustav Vasa samlade 8000 man krigsfolk, lät bemanna örlogsskepp och förordnade Berndt von Mehlen (Berend von Melen) till amiral och överste för folket. I Kalmar inväntades finska flottan samt skepp från Lübeck och några andra tyska skepp. På pingstaftonen 1524 avseglade så den samlade flottan till Gotland. I början av juni landsteg de, enligt prosten Strelow, verksam på Gotland under 1600-talet, på fyra ställen: Kronvalls, Västergarn, Hall och Östergarn. De intog Gotland, som förmodligen ställde sig neutrala, men Norby förskansade sig bakom Visby ringmur och i slottet, som därför belägrades.

Nu lånar vi Sören Norbys egna ord, så här skriver han i en rapport:

Så hände äfven att till Gotland skickade bondekonungen i Sverige hela Sveriges magt, de lübske och de sjuttio hansestäderna och deras anhang till hjelp, och voro der medförde från Stockholm sex karthauer (stora kanoner) och några slangor (mindre kanoner) och mycket annat skytte, hvarmed äfven följde en hel flotta, lastad med krut, lod och proviant att därmed förse lägret och beskjuta slottet.

Utsände jag då nattetid några mina örlogsskepp med mitt folk, som borttogo det förnämsta skeppet samt ett svenskt riksråd och öfverste amiral Ivar Fleming samt en av karthauerne med mycket annat skytte och deribland femtonhundra kulor till karthauer och slangor äfvensom fem skepp lastade med proviant och annat gods.

När de nu andra dagen skulle föra deras skytte i land till lägret, karthauer och slangor, befanns det, att det var jag, som hade kulorna därtill."

Sammanfattningsvis så hade alltså svenskar och finnar slagit sig ner i ett läger utanför ringmuren, tyskar i ett annat och flottan inneslöt Visby från sjösidan, men Norby hade lyckats lägga rabarber på svenskarna skytte. Som krigslist uttänktes därvid att man skulle skicka in några brinnande skepp i Norbys flotta, som låg för ankar under slottet. Sagt och gjort. Det enda som lyckades genom krigslisten blidde emellertid att de brände upp några av sina egna skepp samt att några andra som under utförandet strök för nära slottet blev skjutna i sank.

Därefter berättar Norby: "då lät jag nattetid göra larm i det svenska lägret, och blef större delen av folket nedergjort, lägret uppbrändt och befälet och översten för dem tillfångatagne och med mig förde upp till slottet."

Sören Norby hade alltså trots att han var underlägsen i mantal slagit den samlade armén av svenskar, finnar och tyskar sönder och samman. I rapporten skriver han: "Lät så en tid derefter bondekonungen i Sverige, som såg att ingen ära der var att inlägga och som ej heller hade penningar eller hvad annat som kunde vara af nöden att skicka, befalla sitt folk att återkomma till Sverige...".

Sören Norby måtte ha haft rätt roligt åt Gustav Vasa och hans armé 1524, ty så slutade den invasionen.

Fotot ovan är en detalj av Kutatavlan i Fårö kyrka som visar hur kanonerna ger eld från slottet i Visby. Och som alla vet sprängdes slottet i luften av danskarna 1679 då de lämnade ön. Stora delar av stenhögarna brändes till kalk eller fraktades till Stockholm och kallas i dag Stockholms slott.