En sommarbild

Visby lägger sig varmt kring hela hjärtat. Små fönster glimmar, kvällen luktar sommar och här går jag i mitten av juli och tittar i Sveriges vackraste stad. Flämtningarna från den evigt kluckande Visby hamn blandas med stön från båtfolk som inte kan eller vill sova för att vågorna inte har någonstans att lägga sig till ro.

På sommaren är Visby kvällstid något av en ungdomens stad. Lättklädda ungdomar vimsar runt och letar efter varann, och springer, som Linné uttryckte det, skrattande till sina lekplatser. Man möter professorer från fjärran land som äntligen rest till den mångomtalade ön där geologin ligger i dagen och historia inte kan skiljas från dagsljus, och där folk i alla åldrar sitter omslingrade upptagna med sånt som till skillnad från åtskilligt annat faktiskt är viktigt.

Kameran tittar västerut. S:ta Carin, Systerkyrkorna och samma solnedgång som Sören Norby såg strax innan han erövrade Blekinge, samma solnedgång som borgmästarna såg en kväll på 1300-talet innan de halshöggs för affärer som nuförtin är vardagsmat.

Gatstenarna är varma. Det fina folket på Klinten stänger sin dörr. Övergödda rosor klänger längs väggarna på gamla skraltiga hus som stod i fattiga kålgårdar - hus som har omvandlats till boningar för miljonärer. Ringmuren står stadigt bakom ryggen och skänker samma trygghet som det stoppade ATP-systemet.

Vid utsiktsplatserna står människor som ler av sig själva. Avspänt. Jag tycker om sånt. Ansikten som ler utan socialt tryck, utan konstlat tvång och utan förutsebarhet. Ansiktenas egen glädje, sån som bara finns där en sommarkväll i sagornas egen svenska stad.