text bild karta   info, a-ö

Välkommen till Visby

I den gutniska historien är Visby i och för sig bara en gökunge, som på det stora hela faktiskt bara varit till besvär, men trots detta förmodligen Sveriges historierikaste och vackraste stad.

Det är stor skillnad på att se den nybyggda skokartongsarkitekturen och jungfru Maria, som stadsfolket (borgarna) bar omkring som tack för att de trodde sig ha segrat i inbördeskriget 1288.

Historien sätter sig axlarna när du promenerar i gränderna - 1200-tals husen reser sig bra mycket högre än vad du någonsin trodde, ringmuren har snart stått givakt i 800 år och skarprättarnas hus står där det alltid stått. Det finns ingen stad norr om alperna där du kan uppleva medeltiden så klart som i Visby.

Du får se taklösa ruiner, ringmuren och Botanisk trädgård i världsklass. Är du noggrann när du har köpt en fikakorg hos Hotell S:t Clemens och väljer att fika vid S:t Nicolai så hittar kanske du Djävulens spik.

Visby är dock inte endast en hop ruiner som vittnar om ett stort förflutet det är också en tämligen grön plats. Det är många som älskar staden som mest när körsbärsträden blommar, på sensommaren när rosorna tar sin berättigade plats eller kanhända när det växer tulpaner i träna.

Eller vill du kika på fikon, svarta fingrar av valnötter eller vill du bara sitta i den tidigmedeltida hamnen, Almedalen, och tänka på Långa bryggan och tider som för länge sen har stuckit till havs. Kruttornet, som redan på 1100-talet rak i ryggen vaktade hamnens utfart .



Att Visby är livat och en partystad sommartid vet väl alla redan, men kanhända vet du inte hur länge det har pågått det där, se vad Linné sa 1741. Om barnfamiljer låter bli att bada i Visby havsbad så är 'buslivet' inget som kommer att störa dig.

Vi gutar är förstås inte dummare än att vi försöker se till att alla som besöker oss får något ut av resan och därför återkommer - nåt för de flesta smaker finns. Kanske kolla benrangel sen 1361, hoppa fallskärm, bowla, guidade turer, nattliv, shopping osv.

Välkommen!

/text och foto Bernt Enderborg