Petrus de Dacia - Sveriges första författare

Petrus de Dacia, eller Petrus Gothensis som han själv skrev ibland, föddes på Gotland vid pass 1235 och gick bort ett år efter det stora inbördeskriget 1288 (han var med och försökte medla fred) då han var prior (föreståndare) för Sveriges äldsta konvent under Dominikanorden.

Karriär i korthet

1266-1269 studier i Köln (startåret är inte alldeles säkert)

1269-1270 studier i Paris

1270-1278 lektor i Skänninge

1278-1279 prior i Västerås

1279 lektor i Visby

1286 omnämns som prior i Visby

Petrus studerade filosofi och teologi i Köln för Albertus Magnus och i Paris för Thomas av Aquino - välkända namn båda två - och alltså i besittning av sin tids yppersta kunskaper. Albertus Magnus (den store, 1200-1280) som fått tillnamnet "doctor universalis" har skrivit om de flesta av sin tids vetenskaper och som den första i Västeuropa försökte han i mitten på 1200-talet gå igenom och kommentera Aristoteles verk och bidrog på detta sätt till den aristoteliska naturfilosofins genombrott vid universiteten - Petrus måste ha fått lära sig mycket om detta. Som filosof sägs Albertus Magnus emellertid ofta vara oklar p.g.a en okritisk sammanställning av bl a nyplatonska, kristna synpunkter med aristoteliska sådana. Thomas av Aquino (doctor Angelicus), däremot, är klarheten själv, t ex i hans Summa contra gentiles (Handbok mot hedningar) och Summa theologiae är framställningen så klar att de utgör förträffliga inledningar till skolastisk filosofi (men det är teologiska verk, ett och annat är klart från början). Det sägs ibland att Thomas av Aquino skapade en syntes av aristotelisk filosofi och kristen teologi, men det förefaller vara oklart på den punkten. Thomas hävdade själv att det inte fanns någon motsättning mellan den kristna idén att jorden skapades på ett bestämt datum medan Aristoteles ju hävdar att den alltid har funnits. Thomas sa att det finns saker och ting som helt enkelt inte går att begripa med vårt förnuft - borttrollande av motsägelser - utan endast kan förklaras via uppenbarelser. Thomas har förmodligen rätt, men det blir inga synteser av sånt.

När Petrus de Dacia återkom till Sverige efter studier för dessa vällärda herrar blev han lektor vid klostret i Skänninge, det första kvinnliga dominikanklostret i Sverige, och i tidernas fullbordan prior vid dominikankonventet vid S:t Nicolai i Visby (han hade varit prior i Västerås också). Som nästan alla vet så skrev Petrus en levnadsbeskrivning över Kristina från Stommelen, men det anses också vara han som översatte och bearbetade "Ett fornsvenskt legendarium".

Petrus de Dacia är känd som Sveriges första författare, en bok av H. Schück heter Vår förste författare och utgavs 1916 (att Schück var svensk är ju lätt att konstatera eftersom han utan vidare hänför Gotland till Sveriges kultur). Boken om Kristina, Vita Christinæ Stumbulensis är översatt av T. Lundén - Om den saliga jungfrun Kristina av Stommelen - och utgiven 1950.

Mitt filosofiska uppslagsverk säger att boken om Kristina närmast innehåller en nyplatonsk mystisk tolkning av hennes religiösa extaser, och det är väl både rätt och fel som en sammanfattning. Kristina var en ung kvinna han hade träffat under studierna i Köln och genom sin kärlek till Jesus via henne ansåg han sig bli stärkt i anden.

Om den sista meningen förefaller dig knepig så tänk på att man ju kan tycka att det Jesus sa var bra grejer men att han inte nödvändigtvis måste vara Guds son för det (det gör såvitt jag kan begripa de flesta svenskar, judar och muslimer).