Valdemarsmuren

Alldeles bredvid Söderport finns ett 40 meter långt stycke ringmur med 13 tinnar, en stump som ser annorlunda ut. Hans Nilsson Strelow, sockenpräst i Vall, som författande en gotländsk krönika tryckt i Köpenhamn år 1633 säger att det var Valdemar Atterdag som anno 1361 slagit den fria republikanska hären som lät för sitt intåg den 4 augusti i den kapitulerande staden bryta ner ett stycke av muren och tågade i full slagordning in med 13 ryttare i bredd.

Waldemar Falck skriver i våra dar på sidan 73 i den nyktra boken Visbys Stadsmur, Gotab 1995, att murpartiet av någon anledning har skadats och murats upp igen, men att den inte rivits ända ner till markplanet samt att det av murens insida framgår att den ursprungliga muren är kvar till arkadbågarnas höjd. Falck är nog en av dem som vet mest om ringmuren, och eftersom han skriver att den rivits (fast inte ända ner till markplan) och inte rasat så förefaller det som att åtminstone han tror på Strelows historia, fast han säger förstås också att Valdemarsmuren kanske är den mest legendomspunna partiet av hela muren.



Det kan vara bra att känna till att stad och land på Gotland vid den här tiden var skiljda åt, dvs landet Gotland var en sak och Hansestadt Visby en annan (fast undertecknad börjar sätta fler och fler frågetecken kring detta). Staden hade eget styre och var precis som en fri riksstad i Tyskland i enlighet med Hansans storpolitiska intentioner. Och ofta läser man att då slaget stod mellan den gutniska republikanska armén och Valdemars legoknektar så stod Visbys borgare på muren och avvaktade utgången. Det är svårt att tro på till en början eftersom det är så korkat och en given väg till undergång för såväl stad som land, men så sägs det ha förhållit sig.

Det är inte heller någon hemlighet att såväl Hansan som borgarna i Visby försökte hindra de fria handelsmännen på Gotland från att bedriva handel så som de alltid hade gjort eftersom det störde deras monopolistiska vanvett. Av de historiebeskrivningar man ofta läser så framgår där kvickt att Hansan hade all makt på Östersjön, men se det hade den inte alls anno 1361. Landet Sverige var i stort sett ingenting att bry sig om medan däremot danskarna hade sig ett väldigt rike under den företagssamme Valdemar Atterdag. Styrkeförhållandena var ingalunda självklara. Visst var Visby underställt Sverige enligt ett underkastelsebrev från 1200-talets sista decennier men svenskarna hade än så länge inte mycket att säga till om i den internordiska maktbalansen.

Om man läser de skildringar som finns av Atterdags krigståg mot Gotland så slås man av att han visste exakt vart han skulle, ty från sin landningsplats på västra Gotland marscherade den danska hären raka spåret till Ajmunds bro i Mästerby, södra Gotlands mönstringsplats, och slår i turordning de södra sättingarnas härar sönder och samman innan de hade samlats och kunde prestera en armé. Första dagen slogs Hejde sätting, nästa dag Burs sätting och Burgsviks sätting, som givetvis hade spejare, insåg det kloka i att inte marschera fram till Ajmunds och bli ihjälslagna för ingenting.

Det vilar något otrevligt över alltihop. Valdemar Atterdag visste exakt vad han behövde göra för att inta Gotland. Varför, eller hur, visste han det?