Broa gravfält

Det är mer än 1.000 år sedan den sista begravningen vid Broa gravfält i Halla socken. Gravfältet är från järnåldern och har varit ett av Gotlands stora sammanhängande, 700 gravar nämns, men området har varit utsatt för allehanda ingrepp under årens lopp varför man i dag kan räkna blott 200 gravar.

Fältet ligger på en liten ås där utsikten över myren i Roma (det var nog en sjö för tusen år sen) fordom borde ha varit betagande; en å rinner fortfarande tvärsöver och ändar slutligt i Gothem. Även i dag är det ett anslående ställe; några villor på backen ligger verkligen tilltalande, snygga kåkar en del förresten.



Fältet är undersökt och en informationsskylt finns på stället. Det framhåller särskilt en grav, ryttargraven, vari en man återfanns liggande över en häst och med sig hade han svärd, en glaspärla, betsel och 21 ornerade betselbeslag av förgylld brons. Man hittade också ett stall gjort av bärnsten till ett stränginstrument av något slag, och skylten frågar sig om det möjligen är den förste spelmannen i Halla som återfunnits. Vidare berättas att ett 20-tal bildstenar har stått i området.

Vi vill påminna om att järnåldern sträcker sig från 400-talet f.Kr., när romarriket växte fram, och fram till cirka 800 e.Kr. Och det medför en del skojiga tankar. Tänk om spelmannen i ryttargraven har uppträtt för Julius Caesar, tänk om han spelade på gator och torg när Sokrates med samtalskamrater vinglade runt efter sina symposier. Visst är det konstiga tankar, men se alldeles omöjligt är det inte. Det finns forskare som utan vidare hävdar att de arkeologiska fynden på Gotland från den här tiden är så storslagna och omfattande att man talar om en storhetstid för Gotland, och dessutom vet man att kontakterna med romarriket var omfattande. Man har hitintills hittat 6.500 denarer från romarriket på Gotland, det är över 80% av alla romerska silvermynt som återfunnits i hela Sverige. Och det är häpnadsväckande; mer än 500 år före någon visste något om några vikingar, ja till och med före någon visste något om Svea rike, så fanns det gutar som hade kontakt med Medelhavsländerna.



Man märker direkt att gravfältet inte är tillrättalagt, uppstaplat av nutida arkeologer, som försöker rekonstruera för oss. Här ligger gravar, rösen osv så som de har sett ut det senaste årtusendet. Vid kvällningen är fältet stämningsfullt, men man känner sig nästan lite klantig där man trampar fram, ty helt plötsligt står man ovanpå någons sista vilorum - kanske en älskad far, mor, syster eller bror. Det är samma känsla som infinner sig när man står och ser på lämningarna efter slaget 1361 utanför Visby ringmur, där den Gutniska friheten slogs sönder och samman av Valdemar Atterdag medan borgarna i Visby stod på muren och begrundade utgången, ty somliga av de döda är utställda innanför Visby ringmur vilket väl borde vara det sista ställe deras ben skulle förvaras.