text bild karta   info, a-ö

Medeltidens samhälle, omsorg

Gotland | Gutalagen
Medeltidens samhälle, omsorg
Medeltidens samhälle, omsorg, foto Bernt Enderborg

Några funderingar om hur folk under medeltiden tog hand om varandra


Det finns enligt mitt tycke några märkvärdiga bestämmelser i Gutalagen, allra helst om man som jag tycker att man har fått lära sig att medeltiden var ett slags svinaktigt samhälle - de svaga, utstötta och fattiga fick klara sig bäst de gitte och levde därför i armod och elände.

Förut har vi publicerat lite om den medeltida tankevärlden och framför allt om medeltidens kvinnosyn som inte alls var sådan som brukar återges, ty i reglerna om Ofredande av kvinnor framgår att kvinnan visst inte var mannens egendom och i reglerna om sexualbrott stadgas till och med omvänd bevisbörda, dvs inom vissa gränser var mannen skyldig att bevisa att han inte våldtagit kvinnan.



Hur annorlunda var det

Redan genom ovannämnda regler får man en annan bild av medeltiden. Och därtill, kanske ännu viktigare, hade folk en helt annan utgångspunkt i förhållande till dem som hade det svårt, ty det var inte deras fel att de råkat illa ut, de hade bara otur, oflyt, se Lyckans hjul i Ekeby, och för dem som det gick bra för så berodde det inte på att de var bättre, smartare, duktigare eller något annat sånt - lyckans hjul snurrade åt rätt håll för dem. Och det är en helt annan inställning till medmänniskorna än den vi har i dag då de som inte lyckas är loosers, klantskallar, som filosofen Alain de Botton framhållit.



- Nä, färgerna är inte manipulerade. Himlen såg ut så den 26 juli 2013, ett glödande moln som sträckte sig neråt.

Tionde och dess fördelning

Vi börjar i Gutalagen då tionde var infört, se paragrafen, alltså hela Gotland var kristnat vilket antas ha skett någon gång under 1100-talet. Av denna bestämmelse och på andra ställen i Gutalagen framgår att tiondet delades i tre delar: en del till prästen, en del till kyrkan och en del till sockenkassan, som bl a användes för att lindra nöden för dem som haft otur.

Gutalagen är en landslag, dvs den gällde i landet Gotland, se inledningen, och i den stadgas att Om skatt enligt översättningen som kommer från bokserien landskapslagar:

'Det är ock överenskommet, att om man måste skjuta samman skatt till landets tarv, då skall man göra det efter marktal, både av jord och lösöre, men ej av gjorda klenoder.'

- Usch, nu ser jag att översättningen måste vara fel. Så här lyder början på paragrafen på gutniska:

'...thet ir oc semp sci et schut tharf schiauta til landz tharfa tha..' osv.

Det finns förstås inget 'måste' i lagtexten utan det står fritt översatt ungefär att: det är också överenskommet att om skatt behöver tillskjutas till landets behov så skall den beräknas på ett visst sätt, bl a undantas dyrbarheter man själv gjort.

Landets behov är nog inte fattigvård utan sådant sköttes på lokal nivå, åtminstone när Gotland var kristnat. Om socknarna la ihop medel till en gemensam kassa för att bedriva fattigvård före kristendomen antagits allmänt vet vi ingenting om.

Tillbaka till tiondet. Dick Harrison säger i sin blogg på SvD att: 'Eftersom Gotland var en traditionellt stark bondebygd i periferin av Linköpings stift slogs det fast att biskopen inte hade rätt att uppbära någon som helst del av tiondet från ön.' Vad gäller biskopens rätt till tionde har Harrison alldeles rätt, men det är nog fel att det berodde på att Gotland var perifert ty gutarna hade en överenskommelse direkt med Påven i Rom om hur tiondet skulle fördelas och hur präster skulle tillsättas; denna överenskommelse har påven styrkt flera gånger då gutarna åberopat den mot biskopars orättfärdiga krav.

Vi skall dra oss till minnes två saker:
1) Biskopen fick inte lov att komma till Gotland med mer än tolv män i följe
2) Det vara bara 15-16 gårdar per kyrka (nog 20 om jag tolkat nyare forskning korrekt).

Av Gutasagan framgår att gutarna ingalunda blev satta under en biskoplig överhöghet från Rom utan de träffade själv en överenskommelse med biskopen i Linköping, se Närmaste biskop; han fick inte ens ha sina egna hästar med sig. Och man kan väl utan vidare anta att detta stämmer eftersom biskopen inte hade rätt till ett enda öre utöver de slantar han hade rätt till när han invigde altaren, kyrkor osv i enlighet med överenskommelsen. Kom nu också ihåg att Gotland var Nordens rikaste område långt fram i medeltiden.

Gutarna bedrev alltså en sorts gemensam fattigvård via kyrkan när det var kristnat, och det gjorde säkert alla andra kristna områden också. I förbigående kan vi också säga att biskopar i Sverige några gånger försökt komma åt tiondet på Gotland, och det tycks beklämmande nog alltid har varit en andel av de fattigas del av tiondet de ville åt.



Praktisk omsorg

Ättesamhället bör rimligen innebära att man bodde i stora familjer, och i sådana tar man hand om varann, också de äldre. Gutalagen har dock en märklig bestämmelse som går utöver detta:

Om rovåkrar
'Var bonde, som har sådd, lämne ett löpsland till rovåker vart år. Men folk, som ej har sådd men har hus, skall hava ett halvt löpsland till rovåker, och den släppe till ök, som äger jorden. Den som ej håller detta vare saker till tre örar åt socknen. Men den socken, som ej sköter detta, vare saker till tre marker, om det kommer till tinget.'

Ett löpsland är ett fjärdedels tunnland, ett tunnland är ett halvt hektar som är 10.000 m2. Ett löpsland motsvarar alltså ungefär 1.250 m2, dvs omkring 100 X 12,5 meter, omkring en fjärdedels fotbollsplan.

Här har vi en tvingade bestämmelse om att varje bonde var tvungen att lämna jord av en viss storlek fritt varje år, och därtill var han skyldig att hålla med ök till jordens brukande, vid risk av böter; om en socken inte skötte sig så kunde det överordnade tinget bötfälla socknen i sig varvid förmodligen alla i socknen solidariskt fick betala boten till tinget, kollektivt straff.

Hur långt tillbaka i tiden bestämmelser om rätt till löpslandet sträcker sig är inte gott att veta. Det förefaller dock otroligt att man skulle ha lagt denna rättighet ovanpå tiondet, dvs efter kristnandet, varför man månne kan anta att lagarna sträcker sig åtminstone ända tillbaka till vikingatiden, men härom kan vi inget veta säkert.

Vem hade rätt att bruka det där löpslandet
Det finns ingenting i Gutalagen, såvitt jag kan förstå, som säger något om vem som hade rätt att odla rovor på annans mark. Av inledningen till Visby stadslag vet vi alla alla och envar som kom till Gotland för att bedriva handel var välkommen och att alldeles oavsett var handelsmannens fartyg landade så skulle denne ha frid att ta hand om sitt gods på upp till åtta famnar (15-16 meter) av stranden.

Det månne är överdrivet men om vi antar att ätterna, eller släkten, tog hand om de sina, kan det måhända ha varit så att den som befann sig på Gotland och önskade bruka litet jord för att odla rovor också fick göra detta. Det fria löpslandet kan mycket väl vara till för att bofast folk på Gotland skulle få mat men såvitt jag ser så finns inga restriktioner om det var fråga om besökare, handelsmän, bosättare, invandrare osv. Kanhända skall man tolka regeln som att alla som under medeltiden ville bo på Gotland fick en reell möjlighet att etablera sig, dvs Republiken Gotland såg till att alla kunde åtminstone få rovor att äta (till och med stadsbor, och det också efter att Visby skulle ha 'frigjort' sig från Gutnaltingets överhöghet).

Arbetsplikt

Det finns en bestämmelse i Gutalagen som i dag nog skulle betraktas som väldigt tvivelaktig. Den kunde användas av bönderna för att få skörden bärgad:

56a. Om folk som ej har utsäde
Allt folk i socknen, som ej har utsäde, skall icke hava något att genmäla mot att bärga säd hos bönderna. Och de skola hava sex penningar av vart löpsland för korn och fem penningar för råg och havre, och de föde sig själva. Och bonden säge lagligen till. Den som säger emot, vare saker till tre örar.

Bestämmelserna gäller bara insocknes folk, dvs bönderna kunde inte rekvirera folk från t ex Visby såvitt inte åkrarna låg i Visby socken. Man kan fråga sig varför det inte sägs i lagen om rovåkrar att denna rättighet bara gäller insocknes folk, men det står inget sånt, bara att den som inte sköter detta kan får böta till socknen.

Slutsats

Även om vi på denna sida har dragit ut konsekvenserna av lagstiftningen, funderat vidlyftigt om t ex rovåkrar, så får man en annan uppfattning av medeltidens samhälle. I stället för att lämnas åt sitt öde gavs alla möjlighet på Gotland att slippa svält.
/text och foto Bernt Enderborg

Länk till denna sida: http://www.guteinfo.com?id=2957


Se vidare Boendesidan

Kommentarer till denna sida

Guide till Gotland

Guider till Gotland - över 30 översikter inom olika områden.