Industrin på Furillen

Träsyllarna från en järnvägsstump ligger kvar på det gamla industriområdet, strax bredvid designhotellet. Tiden går.



Några stora slagghögar ligger fortfarande kvar sen kalkbrytningens dagar. Ett gott stycke av ön har sprängts, malts och körts till ugnen. Men nuförtin är det tyst. Det dammar inte, blåblusarna är borta, oljudet har dött och kvar finns ett slags surrealistiskt landskap av industriella tankar.



Men bara 100 meter därifrån nickar redan spåtistlarna till varandra, lärkorna sjunger och minusgraderna släpper sitt grepp den 5 april 2014.



De små järnvägsvagnar har inte ont i ryggen längre, rostiga pensionärer, drömmarna. Vad skulle det vara bra för? Industrin fortlevde fram till 1970-talet.



Man får inte längre gå ut på lastkajen på grund av murkna plankor och underminerad betong. Jag sitter en stund och försöker föreställa mig ljuden, men det går inte. Jag hör ingenting, jag har aldrig hört såna ljud, jag hör bara Cementas fabrik med sin dova, oupphörliga bakgrundsbas när jag försöker. Ön utanför heter Klasen, mittemot ligger Kyllaj, längre ut vid vindsnurrorna heter det Smöjen.



En förutsägbar artikel i DN gnager, och jag undrar om också jag skall räkna upp namn och säga att det är kargt samt att kreti och pleti tror att de är rallykalle. Jag försöker lista ut nåt sätt att säga sånt, men kommer inte på nåt.



Jag gillar inte schamporeklam och inte heller har jag skottat kalk till förbannelse.



Fotografer tycks gilla Furillens fabriksområde, det haglar bilder på Internet. Åk dit du också, det är ett annorlunda ställe. Fabrikens uteblivna knirk och bank, den karga ödemarkens charm, men också säregna strandängar där fåglar nu lever glada dagar.

- Jättefint, ny formula!