Raukar vid Kyllaj

Från klintkanten vid Kyllaj möter en hänförande utsikt över raukar, kalkruiner, hamnar, hav och skärgård med holmarna Klasen, Fjaugen och Lörgeholm.



Här har brutits kalk i klintkanten sedan mycket långt tillbaka. Kalkbränningen kom igång på 1650-talet. Kalken bröts i omgivningarna, forslades till kalkungnarna vid klinten och brändes.



Den brända kalken förvarades sedan i de stora kalkladorna vid hamnen där en del läskades med vatten och packades i tunnor. Kalken skeppades till olika hamnar längs Östersjön.



Av den forna industrin ses de äldsta kalkugnarna alldeles intill klinten. Vid hamnen byggdes år 1882 en stor sexkantig ugn, som eldades med ved. Tegelugnen med den höga skorstenen tillkom vid sekelskiftet och eldades med kol. Vid hamnen ligger ruiner efter de stora kalkladorna. I vattnet finns ännu de väldiga stenkistorna, som hörde till hamnen. Också vid Lörge började man skeppa kalk på 1650-talet. I dag finns här rester av kalkugnar, kalklador och några raserade bryggor som hört till den gamla hamnen.



Raukarna vid Kyllaj återfinns i ett naturreservat vid namn Malms-Kyllaj.



Man kan stanna vid Strandridaregården och promenera upp på reservatet eller köra vägen fram till den lilla badstranden med brygga och ta sig upp vid de gamla kalkugnarna.

Strandridaregårdar är ju numera blivna kultur och fina saker, men egentligen är det fråga om stormakternas utsugande av provinserna och blodstörtningsframkallande.

1741 på sin gotländska resa höjde Carl von Linné på ögonbrynen när han fick se de gotländska raukarna vid Kyllaj. Han kallade dem för stenjättar.

"Emellan strandridaregården och kalkugnen vid Kyllaj var jämte havsviken en sluttande backe, på vilken stodo många ganska stora och tjocka kalkstenar till 4-6 famnars höjd, ställda i rad liksom rudera efter kyrkor och slott. De som stodo nedanför backen voro högre än de övre, så att allas huvud syntes lika höga. När man var ett stycke ifrån dem, sågo de ut som stoder, bröstbilder, hästar och jag vet inte vad för spöken. Ofelbart är att alla desse tillförna varit ett kalkberg som sedermera, då havet ännu stod nästa så högt som de, och allt vidare till dess det lämnade deras rötter, blivit slipade, sönderskurna och formerade av havets svallande och brusande vågor till den skepnad de nu äga."

Spökena står kvar förstås.

Deh här figuren till vänster tog sig Linné anno 1741 tid att avrita, den återfinns fortfarande i hans anteckningar.

Linné reste ju land och rike kring på Hans Maj:ts uppdrag. Dessbättre tar Linnés skriv- och upptäckarglädje ständigt överhanden, men egentligen var det nog fråga om ett slags ekonomisk inventering av provinserna för kungliga Majestätets ekonomiska planer.



Det är vackert på riktigt vid Kyllaj!