Stavars hus

Stavars hus vid Kärne i Burs på sydöstra Gotland är den största husgrunden i Östersjöområdet från århundradena efter Kristi födelse. Det syns inte så bra på bilden, men huset är 67 meter långt, den andra gaveln finns vid de två tallarna i fonden.

67 meter, det låter inte så där stort när man läser det, men en normalvilla är sällan längre än 20 meter varvid man får lite perspektiv. Stort. Man kan gott ta och tänka en liten stund på vem det är som har byggt sig ett jättehus på sydöstra Gotland ungefär samtidigt med att Jesus själv knallade omkring i den eviga orons land.

Stavars hus är omvärvt av myter, man har hittat en jätteskatt och andra fantastiska saker där, och det här området av Gotland är översållat av fornlämningar. Man kanske skall säga att Stavars hus ligger alldeles vid Bandlundviken också, den gamla vikingahamnen, inte så långt från Herta, badplatsen i Burs som numera rätteligen stavas Hörte. Namnet Herta är dock intressant, ty det är vad den gamle romaren Tacitus kallar den forngermanska jordgudinnan Nerthus, som kanske hänger samman med Stavars hus.



Längden på huset, 67 meter, kommer en att tänka sig att det har väl varit en lagård eller liknande ty varför i himmelens namn skulle någon vid den här tiden vilja ha ett så stort hus. Och när man kikar på rasmassorna av väggarna så inser man att det har varit fråga om en gedigen konstruktion, därtill har det gjort fantastiska fynd i själva huset, varför man måste säga att det har varit ett boningshus - ett rejält långhus.

Huset undersöktes arkeologisk i slutet av 1920-talet varvid man fann att åtminstone långhusets norra halva varit bostad, bilden ovan. Man hittade kvarnar, sländtrissor, vävtyngder, lersilar, kokkärl och annat för tillagning och intag av föda. En benmakare hade kvarlämnat prov på polerade skaft, prylar, nålar, halvfabrikat; smeden hade efterlämnat slagg, slip- och brynstenar, knivar av järn, beslag och nitar; ett par spelbrickor och smycken av brons påminde om skönhet och fritid. En vacker ring, en armbortsfibula och hängsmycken från 100-talets slut.

Många romerska fynd gjordes, glasbägare, vita med blå trådar pålödda, rödbruna, marmorerade dito och romerskt porslin (terra sigilata). Men man fann också ett par mosaikpärlor som möjligtvis är gjorda i Egypten.

27 silvermynt, varav 20 denarer där följande kejsare och kejsarinnor identifierades: Trajanus, Hadrianus, Antonius Pius, Marcus Aurelius (stoikern), Lucius Verus, Lucilla, föregåendes fru, och Crispina, som var gift med Kommodus. Sju av mynten är arabiska, 500-600 år yngre, varför man tror att huset har varit bebott ända fram till vikingatiden.

Några av mynten är nog gjorda på ort och ställe, ty de är två sidor som lötts samman. Kejsarens bild sägs vara välgjord, men bokstäverna har man ersatt med lite ringar och snirklar och sånt där, pruttilutt, vad kan det här vara för sk-t månntro, och så. Men romarna var inte ett dugg bättre ty ett av de romerska mynten innehåller så mycket bly att det måste vara en regelrätt förfalskning.

En omständighet som kan vara värd att framhålla, de flesta mynten hittades på eller i stenmurarna, är att man i två fall hittade några mynt undanstoppade tillsammans med smycken från 100-talet e. Kr., varför slutsatsen att mynten stoppats undan i muren till Stavars hus relativt kort tid efter präglingen är befogad.

På ett eller annat sätt hade alltså bursborna kontakt med romarna vid pass 100 år e.Kr. Det är väldigt intressant, ehuru det skall tilläggas att ungefär 80% av alla romerska silvermynt från den här tiden funna i Sverige är upphittade på Gotland.



Här är ett foto på den södra väggen, samma som föregående bild men inuti huset. Under de ruiner vi ser i dag har man funnit grunderna efter ännu äldre byggen. Men i sina krafts dagar bestod gården av fem hus - en av Nordens märkligaste gårdsanläggningar.

På därvarande informationsskylt står förresten att "denna plats är även en stavgard", och själva ordet stavgard ger historieskrivare ståpäls ty Gutasagan nedskriven i början av 1200-talet säger:

"Firi þan tima oc lengi eptir siþan. Troþu menn a hult. oc a hauga. wi. oc. stafgarþa. oc a haiþin guþ", dvs: Före den tiden och länge efter sedan, trodde man på hult och på högar, vi och stavgårdar och på en heden gud.

Därmed finns någonting som Ingemar Olsson i sin bok Gotländska Ortsnamn kallar för "Stavgardsproblematiken", dvs omkring 50 platser på Gotland vid namn Stavgard som så att säga skulle ha utgjort en plats för hednisk dyrkan av något slag.

Eftersom stavgard precis som stavkyrka är en byggnadsstil förefaller det långsökt att leta religiösa platser vid de olika stavgardsplatserna. Om man tänker på det så borde det ju också finnas en "Hultproblematik" alldeles som "Stavgardsproblematik" - man trodde ju bl a på hult. Fast det är ju redan länge sen som sällskapsspelande Lars Ekborg ställde frågan:

- Vem f-n är Nisse Hult?

På det hela taget så tror undertecknad att forntida religiositet oftast överdrivs. Folk var inte dummare än du och jag, vilket påpeks här och där, t ex här.

---

Sista styckena uppdaterades 2006-02-01
Så här stod det förut:

"Eftersom stavgard precis som stavkyrka är en byggnadsstil förefaller det långsökt att leta religiösa platser vid de olika stavgardsplatserna. Och med tanke på Gutasagan så är väl Hasse och Tage mera precisa när Hasse tror på Nisse Hult i Kramfors, ty ett hult är ett hult är ett hult. Jag får hoppas att jag inte har råkat uppfinna en 'Hultproblematik' genom dessa ord."

Men våra påpassliga läsare hjälper oss ofta - vi är tacksamma för all hjälp vi kan få. I stycket ovan har det smugit in sig ett sammanblandning av namn. Det är ju inte Nisse Hult i Kramfors som Hasse tror på utan den karln heter Robert Lind. Vem f-n Nisse Hult är fick väl Lars Ekborg aldrig reda på då han spelade sällskapsspel tillsammans med bl a Margareta Krok.

Vi tackar våra läsare: Tackar!



100 meter från parkeringen vid dagens lägerskola går en uråldrig väg 300 meter rakt västerut nästan hela vägen fram till Stavars hus; en offerbrya finns några hundra meter åt andra hållet (se Natur- och kulturstigen vid Stavgard).

Prof. Nihlén skriver i Gotländska gårdar och byar under äldre järnåldern lite om vad Tacitus sa, och det är rätt många sammanträffanden. Tacitus säger bl a att "Lundar och hult helgar de", och inte heller ansåg germanerna det förenligt "med himmelska väsens storhet att inspärra gudar inom väggar eller att avbilda dem i någon gestalt med mänskliga drag".

Vidare kommer Nerthuskulten prof. Nihlén i tankarna. Tacitus säger att denna gudinna, moder jord, färdas omkring bland folken. "Hon har sin vagn på en ö, där den förvaras under prästers bevakning i ett oskärat hult. Härifrån gör hon sina färder i den av kor dragna vagnen."

Nu påminner vi om att badplatsen alldeles norr om Bandlundviken där Stavars hus ligger heter Herta, vilket är Tacitus namn på Nerthus.

När Tacitus skriver om Germanerna och deras religiösa påfund så är det nog fråga om Stavars hus, vägen och offerbryan i Burs han tänkte på; han var romare och levde mellan 55 och 120 e.Kr, och då vet vi ju genom myntfynden i Stavars hus att gutarna hade kontakt med dem, se också bronsmasken.

Mitt uppslagsverk, Focus 1976, skriver att Tacitus talade om sin samtids germaner, däribland svear. Men det fanns dessvärre ingenting som hette svear vid den här tiden, åtminstone inte i Mälardalen.