Djaurmänni, djurmännen

Vägen mellan Sanda kyrka och kustvägen, Västerby, kantas av gravar från hedenhös, allra tydligast syns det vid de så kallade Djaurmännen.

Djaurmännen betyder djurmännen och själva ordet är en blandning mellan gutniska och svenska, en kombination av ord som är ganska vanlig på Gotland eftersom försvenskningen fortfarande pågår med full kraft (att vi skulle få behålla åtminstone vår nuvarande kultur och nuvarande språk förefaller uteslutet). På gutniska borde det heta något som Djaurmänni eller Djaurkala, men då sånt tydligen inte går hem i lärda kretsar får det väl heta Djaurmännen tills vidare. Vägen som på vägskylten nu heter "Västerby" - en helt igenom svensk stavning - borde nog heta Djaurgatu, som den faktiskt gör, eller varför inte Djaurkalakveia (extemporerat) i stället. Det skall förresten påpekas att på gutniska uttalas Djaur så att såväl bokstaven d som j hörs, inte jaur eller så.

Nåja. Djaurmännen är några stora stenar som ligger i rad och som man tror har använts till offer av något slag.



På bilden ligger en av de så kallade djaurmännen. Det som är märkvärdigt med stenarna syns som liten urgröpning längst fram, vilka suggestivt kallas skålgropar, och informationsskylten fastslår utan vidare att de har använts vid den hedniska kulten.

Det spekuleras på skylten för att väcka besökarens fantasi. Kanske blotade de hedniska sandaborna här och lät offerblodet rinna längs stenarna. Vidare citeras Hans Nilsson Strelow, sockenpräst i Vall, som skrev en krönika om Gotland på 1600-talet och berättade att de tre stenbumlingarna egentligen var tre män som inte gick till kyrkan vid ett tillfälle och som till straff härför led en metamorphos till sten anbefalld av högre makt.

- Visst är det roligt att tala om att stenarna har nämnts tidigare i litteraturen, men kyrkans överförande rappakalja kan väl inte gärna ha något med saken att skaffa. Informationsskylten säger sen att "De stenar vi ser framför oss troddes alltså vara förstenade människor och djur."

Vi behöver väl egentligen inte skriva att ingen på hela Gotland har någonsin trott något så urbota. Varför den gutniska kulturen förringas med sånt på informationsskyltar är något man emellanåt frågar sig.



På bilden, samma sten som bilden ovanför, syns det som kallas offerskål lite bättre. Och så finns det en ränna, egentligen små gropar det också, som leder fram till själva gropen. Man skall väl tänka sig att hedningarna skar halsen av offerdjuret och lät blodet rinna klunkvis längs stenen ner i skålgropen.

Vägen och gravarna är över 3.000 år gamla. Huruvida "skålgroparna" fanns på stenarna 1.000 år före Julius Caesar knivades i Rom är inte gott att veta, men utan vidare borde det kunna slås fast att groparna är äldre än krut, kulor och vapen.

Sistnämnda kan tyckas vara underligt, vad har vapen och kulor med det hela att skaffa. Men att man tappar blod av djur vid slakt är något som man alltid har gjort och dessutom gör också i dag - fråga vilket slakteri som helst.

Varför det? Jo, därför att maten håller sig längre på så sätt. Vid harjakt, som det talas om på skylten, i dag så dör djuren ögonblickligen av den fysiska chocken då haglen träffar, men samtidigt så blir de inre blödningarna så omfattande att man inte behöver tappa av blod. Skjut en hare och sprätta upp magen så får Du se.

Själva offret var alltså också en sorts praktisk angelägenhet. Tänk om de uteblivna kyrkobesökarna och "skålgroparna" helt enkelt är en praktisk angelägenhet och inte nåt hedniskt alls. Nja förresten, det ligger tre stora stenbumlingar med varsin skålgrop i rad, nåt fanstyg har nog sandaborna haft för sig på stället.

Sarkasm förlänger livet
Ute längs vägkanten låg det här avgnagda benet vid mitt besök. Det är säkert människoben, säkert, ja eller möjligen kyckling kanske, jag är inte helt säker och det stod ingenting på skylten.

Kanske är det så att hedningar i Sanda fortfarande offrar vid Djaurgatu och sen blotar Pripps med knorrgrillad kyckling från Konsums evigt rykande ugnar. Vem vet sånt?

...undrar förresten vad biskopen tror.