Det är Stora torget i förgrunden på bilden.
En vacker ruin i Visby är S:ta Carins eller S:ta Katarinas kyrka och kloster. Framför allt är de höga fönstren i koret ett anslående blickfång som ses bäst inifrån ruinen.
Man känner sig upprymd inuti kyrkan. Makalöst vackert.
Fönstren i koret uppifrån klinten.
Kyrkan grundlades av Franciskanermunkarna år 1233 och uppfördes enligt Ordens praxis, i enkelhet, som ett enkelskeppigt långhus med kryssvalv. Den byggdes om i början av 1300-talet, då kyrkan förvandlades till en bred treskeppig hallkyrka efter mönster av den andra tiggarmunkskyrkan, Dominikanernas
S:t Nicolai.
Franciskanerorden som bestod av gråbröder eller tiggarbröder hade stiftats av den helige Franciskus av Assisi. Munkarna skulle i fattigdom ägna sig åt själavård bland mindre bemedlade både i och utanför klostret och kyrkan. Klosterdelen var relativt anspråkslös och antalet munkar höll sig förmodligen till det för ett konvent erforderliga, nämligen 13 stycken.
Så småningom gick denna munkorden från sin regel om enkelhet och stora gåvor kom in till kyrkan, som därvid smyckades med legio helgonbilder, ornamenteringar och sånt. Stora, målade fönster, sju altare fanns inne i kyrkan och en orgel installerades 1404.
Den västra delen av ruinen från Stora torget. Den vackra porten skymdes dock från och med något århundrade senare då stadens rådhus byggdes bara några meter framför Carin.
Kyrkans inre mäter drygt 57*17 meter. I Snöbohms utmärkta bok, Gotlands Land och folk från slutet av 1800-talet, jämför han S:ta Katarina och S:t Nicolai:
"..båda äro sköna, men att deras skönhet är av olika slag. Nikolaus är tung, mörk, dyster och allvarlig, Katarina är lätt, ljus, glad och behaglig, den förra kan liknas vid en grubblande man, den senare vid en leende kvinna."
Av någon anledning är det alltid S:t Nicolai som används då man har musik, opera och andra tillställningar när man önskar skapa övermänsklig stämning, aldrig den leende Katarina, filosofernas skydd och hägn.
Sankta Carin från utsiktsplatsen upp vid Domkyrkan, se
Klinten.
S:ta Katarina av Siena som har sin dag i almanackan på själva häxornas natt, Valborgsmäss, var i själva verket alldeles ovanligt from och tillhör därför den katolska kyrkans förgrundsfigurer. Men jag får tillstå att jag inte är riktigt säkert på att det är denna Katarina som avses med helgonet, ty det finns förstås flera Katarinor. Katarina av Siena framställs i alla fall i konsten alltid med stigma, märken i händer och fötter efter korsfästning, ring, kyskhetslilja, hjärta med krucifix och en törnekrona över dominikanerdräktens nunnedok.
Det finns en svensk Katarina som ihågkoms den 24 mars och kallas i helgonlängderna för Catharina Vadstenensis, och hon fullföljde sin mor heliga Birgittas verk med okuvlig energi och stor framgång. Hon tillbringade sina sista år i Sverige som abedissa på Vadstena kloster, där hon utförde allehanda underverk, botade sjuka och annat sånt.
Uppslagsverket säger emellertid att skyddshelgonet S:ta Katarina dog år 306, inte på 1300-talet som hon från Siena eller på 1400-talet som abedissan i Vadstena.
Skyddshelgonet, den S:ta Katarina som rimligen har givit kyrkan dess namn, framställs med hjul, svärd och bok, och åberopas företrädesvis av filosofer, boktryckare, sömmerskor och flickor över 25 år och har sin dag den 25 november.
Invändigt är ruinen inte fylld av konst och annat, se dock
Carins blomma, som en av de nästan 100 medeltida kyrkorna på landet som fortfarande är i bruk. Det finns några gravstenar och annat sånt, inte särskilt mycket, utan det är ruinens lätta och sköna rymd som är upplyftande.
S:ta Catarina eller Katarina av Alexandria är samma människa som i folkvisan benämns Liten Karin (hon som blev satt i spiketunnan in). Hon diskuterade religion med 50 filosofer, vilka samtliga omvände sig, något som är märkvärdigt i sig, men hon trotsade också kejsar Maxentius, som tappade tålamodet efter att ha gett henne en radda anbud och därför lät ta henne av daga. Hon murades in, men en duva matade henne, hon sattes in i en roterande anordning av spikar och knivar, men då kom en ängel och slog sönder alltihop, varför kejsaren lät halshugga henne, det enda avlivningssätt som tycks bita på helgon, men till sin förfäran fann man att det inte rann blod utan mjölk ur hennes ådror.
Klostret ägde bestånd till i slutet av 1520-talet då den danska reformationen kom till ön, varför både kloster och kyrka övergavs av gråmunkarna och byggnaderna fick långsamt förfalla.
Den danska reformationen skiljde sig en smula från den svenska statskasseanbefallda dito, ty klosterägorna drogs inte in till kronan för att betala tyska legoknektar som på order mördade halva landsändar utan tillgångarna överläts till Helgeandshuset, Visby Hospital, som med egendomar indragna också från andra kyrkor i Visby tillhörde Sveriges rikaste hospital fortfarande vid mitten av 1800-talet (och detta trots att uppsatta, snikna borgare stoppat fickorna fulla av värdesaker).
I den gamla klosterlängan sydväst om ruinen finns numera en permanent utställning kring Visbys medeltida kyrkor. Klostergården ingärdades på medeltiden av en hög stenmur vilken kan beskådas från Klosterbrunnsgatan.
Det kan vara roligt att känna till det där med
Kristi riddares gård också.
Jag läste förresten någonstans att S:ta Katarina hade med skydd av sjömän eller köpmän eller dylikt att skaffa, fast sådant vanligen tas om hand av S:t Nikolaus. Nåja.
- Blås Kajsa!