En soluppgång på Grogarnsberget

Vid pass halv fyra på morgonen den 18 maj 2013 är det stilla på Grogarnsberget i Östergarn. Det är bara Östergarnsholm som vilar på havsytan, ingen vind, inga bilar men en slags tysthet, stilla som en ensam sommarmorgon. Vi väntar på solen, grabben och jag, hon kommer snart.



En liten stund senare är det varken ljust eller mörkt, men det börjar bli färg. Vi står inuti fornborgen strax ovanför den vikingatida hamnen.



När solen precis visar sig känns den inte som 109 gånger större än jorden, och inte heller 15 miljoner grader varm i sina centrala delar. Den hänger där halvvägs till Lettland som en glödgad liten boll i diset mellan moln och horisont.



Men strax är hon där med händerna på molnkanten, den rosenfingrade Eos, gryningens gudinna. Havet vaknar.



Solen byter färg. Från röd till guldkantad, övermänskligt vit i mitten.



Den röda strimman blir klarare. Det händer nåt med fåglarna.



Nu tror jag på att solen är varm. Gudinnan torkar tårarna (dagg).



Här har vi Östergarnsholm igen, som på första kortet.

Det går nog inte att skriva något som gör naturen rättvisa. Man kanhända kan anställa någon slags religiös betraktelse, om liv och ljus, kärlek och allting, men orden verkar inte räcka till - det blir för fjuttigt på nåt sätt.

Men gå gärna upp en morgon, ställ dig på Grogarnsberget och vänta på gudinnan. Hon kommer med livet i hand.