Gårdsägare i Danmark

I tornrummet bakom orgeln i Stenkumla kyrka står också ett vittnesbörd om gutarnas handelsverksamhet:

butmuntr : auk : butraifR : auk : kunu[ar : þaiR : raistu : stain ...arþi : karþ] : auk : sunarla : sat : miþ : skinum : auk : han : entaþis : at : ulfshala : þa : [han : hil(k)(i)...]

Botmunder, Butraifer och Gunvar, de reste en sten efter någon som hade gård och sunarla satt med skinn och vars liv lyktades (ändades) på Ulfshale, en udde på Möen i Danmark. Ristningen är från vikingatiden, cirka 1100 säger forskarna, som väl har kommit fram till tidsangivelsen genom jämförelser på något sätt (kanske orättvist eftersom mycket verkar ha varit tidigare på Gotland jämfört med fastlandet varför stenen gott kan vara äldre).

Skinnhandel verkar ju ha varit en ganska stor verksamhet under vikingatiden, och det brukar sägas att gutarna köpte skinn i Ryssland, Finland och på Birka (Sigtuna när Birka hade gått under). En arab vid namn Ibn Fahlad träffade på 900-talet folkslaget ruser. Han beskriver bland annat hur de klädde sig, och av damernas klädedräkt att döma förefaller det ha varit gutar han träffade.

Men Ibn Fahlad berättar också att ruserna sinsemellan gjorde upp affärer i skinn - de använde alltså skinn i stället för pengar, vilket borde ha framstått som primitivt för honom men det måste också ha varit ett enkelt sätt att skydda sig mot inflation - som bekant har det upphittats en attans massa arabiska silverslantar på Gotland, närmare 80% av alla i hela Sverige.

På 1100-talet började gutarna prägla egna pengar, som spreds som en internationell valuta runt Östersjön, varför gårdsägaren i Danmark nog gjorde affärer i reda gutniska pengar - Sveriges mest långlivade valuta.

Givetvis var det också så att gutarna sålde skinnen från sina egna lamm (får) men det brukar sällan omnämnas i skrifterna av någon anledning. Och så gör vi förresten fortfarande.