Roffe Wikström på Warfsholm 2004

Den 6 augusti 2004 drog Roffe Wikström av en jättekonsert på Warfsholm. Han spelade länge och bra, över två timmar, och gav publiken synnerligen god valuta.

Före Wikström hade Bäck Group värmt upp folk och låtit sin sextett ge ljud åt många stora namn från bluesens historia (mer på sid tre).

Återigen var det en fantastisk vacker kväll, solen dalade, ungar badade, men innan Wikström stängde av kranarna hängde månen halv i öst och stjärnorna hade tänts.

Blandad publik, äldre herrar och damer med blueshjärta, vita medelålders män, halvstagade arkitekter, musikfantaster, hjältar som bär världen på sina axlar, tonåringar som dansar och mycket vanligt folk, alldeles som jag och du. Det är härligt med en musikstil som låter något annat än marknadsföringskoncept bestämma saker och ting.

Han brukar spela varje år på Warfsholm, Gotlands vackraste scen, och vi hoppas att han återkommer också nästa år. I år bjöd han verkligen på en toppenkväll! Tackar!


Det här med musikstilar är ett svårt. Wikströms blues är ju ganska känslofyllda långa toner, komplexa gitarrsolon, men han hade också med ett komp som i några låtar fick mig att tänka på att kompgitarristen nog lyssnar på Status Quo ibland - stadigt, rytmiskt och dansvänligt - fast det var mer undantag än regel. Det där är kanske lite svårt att förklara, folk dansar förstås, men till ett och annat dansas mer än somligt annat, om du förstår vad jag menar.

Ett par gånger gick Roffe ner från scen, fram till publiken och spelade mitt ibland oss - en ganska lång sladd fixade den saken - varför folk flockades omkring honom. Läckert! Därefter gick han upp på scen och med glimten i ögat förklarade att han nu skulle spela en låt direkt från livet, "precis så här är det", vid namn: Du kramar musten ur mig kvinna med ditt tjat och dina ständiga krav. Det var lite roligt för damerna satte bara till att dansa än mer.

Vi skall också tillägga att han trivdes gott på den vackra scenen i det vackra vädret, solnedgången och havet, och han sa att det kändes befriande att spela på Warfsholm.

Roffe Wikström är en av de riktigt stora och skickliga artisterna i Sverige.


Före Sveriges bästa manliga bluesartist (kvinnliga är Louise Hoffsten, som spelade på Warfsholm 2003) värmde alla sex medlemmar i Bäck Group järnet så att Roffe bara hade att ställa sig vid städet och smida direkt. Lite orättvist är det allt.

Lennart (bilden ovan), som tillsammans med gitarristen påbörjade bandet i en källare på Stjärngatan i Visby, öste på rejält men vi fick också mycket blueshistoria på köpet. Han sa att de egentligen föredrog spelningar på små rökiga klubbar, där han väl också menade att blues hör hemma, och att de kände sig lite ovana med så stora scener utomhus.

- Det hade han inte alls behövt säga.


Återigen visar vi upp en sida med solnedgången vid Warfsholm. Den lilla landsträckan mitt i bilden är Vivesholm, på andra sidan om den fortsätter havet till Västervik. På Vivesholm, strax till höger om bilden, finns som jag har sagt många gånger ruinerna efter ett sjörövarfort men också en av de skansar där en gång kanoner stod uppställda att försvara infarten till hamnen. Själva skansen är bara ett plätt som har gjorts slät för att ställa kanonerna på - den andra skansen återfinns på Sicklings udde på andra sidan hamnen, strax bredvid det lilla fiskeläget.

Scenen står längst ut på en liten landtunga och folk sitter, står eller dansar alldeles bredvid havet. Lite till vänster där publiken sitter går en låg mur som en och annan sitter på. Det är resterna av en kalklada; den andra muren löper ca åtta meter därifrån men syns bara som en upphöjning i marken. I kalkladan lagrades fordom den brända kalken i väntan på export. Linné som besökte en annan kalklada på sitt besök 1741 sa att kalkdammen stod tätare än mjöldamm i någon kvarn. Tänk på vad det betyder. Tror du att någon av arbetarna hade något som helst skinn kvar på läpparna?

Ibland uppfattar jag blues som en uttryck för att nåt är för bedrövligt och man måste sjunga det ifrån sig. Någon kanske har slitit för ingenting på ett bomullsfält, i en kolgruva, eller kanske har man blivit övergiven av den älskade eller ibland är det bara en jävla måndag till. Aristoteles skulle nog ha kallat blues för en sorts katharsis.

Att arbeta dagarna i ända i en kalklada där frätande damm flyger omkring så att luften är vit och skinnet spricker - fy fan - folk på Gotland har mycket blues i generna. Warfsholm är blues.


Man kan inte låta blir att berömma Pensionat Warfsholm för bra arrangemang. Allting flyter alltid bra.

När jag ber den här killen, som bl a hjälpte till med att få folk parkerade, stå stilla för ett kort så säger han: "Va? Vaddå? Va? Du vill ha en kort på mig alltså..."

Jag hinner inte prata just då, men anledningen till att jag tar med också personal och berömmer Pensionat Warfsholm är att jag ju inte bara skriver ren reklamtext, som t ex "Kom och köp konserverad gröt!". Vi på guteinfo.com vill att folk skall veta att när vi berömmer något i en artikel så menar vi verkligen det. För att kunna få förtroende från våra läsare (som läser en attans massa sidor om dagen) så måste det vi har sagt vara hållbart.

Tänk dig att vi säger att Warfsholm är Gotlands vackraste scen. Om nu någon åker dit när solen går ner, men det visar sig att det är en anskrämlig scen, skitdåliga artister och svindyra priser på allt - trots att vi har sagt motsatsen. Då har vi lurat folk, och därtill marknadsfört Gotland otroligt illa.

Sånt försöker guteinfo.com inte greja med. Men samtidigt försöker vi ge något mera än det rent objektiva: gratis parkering, öl 50 kr, Rolf Wikström, blues.

Alltså: arrangemangen flyter jättebra, personalen är alltid trevlig och det är Gotlands vackraste scen som Pensionat Warfsholm fyller med underbara artister.