Vadstuck 2003 - Hardcore

2003 var ett lyckat år. Hardcore Superstar som dessert är ju inte helt fel men också de andra banden hade drag på grejerna.

Vadstuck är en rockfestival där mindre etablerade blandas med band som har hållit på länge, som en rockfestival skall vara. De gotländska banden blir bara bättre och bättre, t ex The Grand Grace som också har spelat på Hultsfredsfestivalen och killarnas favorit Joey Jane som ger Gotlandspunken ett piercat ansikte. På Vadstuck får banden en scen där de kan dra blankt.

Arrangörerna med Max och Peter i huvudrollerna hade ordnat allting utmärkt. Banden avlöste varandra i hyfsad takt, mellan spelningarna höll Brian Drow tempot uppe, borta i hörnet fanns helgrillat vildsvin för den hungrige och Tina-Marie Qwiberg (Qwiba) skötte mellansnack och introducerade banden.

"I begynnelsen", sa Qwiba, "skapade Gud gutar, ACDC, och Gotlandsdrickan" och sen släppte hon allting lös.

Ps. Jag kan väl tillägga att det heter Vadstuck för att anspela på Woodstock förstås, Brian Drow säger t ex fel rakt igenom, men festivalen hålls på ett ställe som kallas för "Vadi". Det är därför det heter Vadstuck. Flyttar killarna ner ett snäpp närmare Närkholm kan de förresten kalla festen för Rainrock för då är de på Holmrain, och får väl uttalas Rajnrock (med långt a) ungefär. Ds.


Här är en del av gänget som arrangerar festivalen på ett foto genom stängslet backstage. Max, som håller i banden, och några till är inte med, men jag har å andra sidan lagt in ett idolkort av Hugo nere i högra hörnet. Festivalen sköts utan EU-bidrag, utan kommunalt stöd och sånt där. I stället är det lokala företag som ställer upp och ger "sorkarna" sitt stöd. Killarna själva har vanliga jobb men lägger trots detta ner massvis av tid för att årligen dra av Vadstuck.

Förutom att se ut som en grekisk staty i människohamn är Hugo en utomordentlig idrottsman. Jag pratade med honom en stund för han är pärkkarl, världsmästare kan han titulera sig, och har figurerat i lokaltidningen som någon slags inofficiell kulturbärare för de gamla sporterna. Vi nämnde i förbigående de gutniska idrotterna som varpa, pärk och sånt, och konstaterade att något sådant inte finns på skolungarnas idrottsschema.

- Hur har det gått till?

Man kan inte låta bli att imponeras av killarna bakom Vadstuck. Festivalen flyter bra och killarna får beröm såväl av banden som publiken. Också Hardcore Superstar som har lite mer vana från scener runt om i världen tackar för ett bra arrangemang.


En ögonkast ut över den bakre publiken alldeles före tillställningen avslöjar ett gäng webbdesigners från Nacka. De sitter gott på gräset och avnjuter en varm kväll och skön kvällsmat. Tonårsflickor och dito hjältar vimsar runt och letar efter varann. Vanvettigt söta Rindi tittar förbi och säger hej, Qvirre står med kepsen i pannan och ger mig ett finger när jag plåtar, och min svåger Olof, ny skollärare på När som jag står tillsammans med, hälsar och byter några ord med en miljon ungar som snart åker hem i säng.

Jag träffade Thomas, basist i det forna stjärn- och kändisbandet Rockfrasses drängar, som kom sent och började tala om Bruce Springsteen på Ullevi. Han var där också, "det kunde varit jag", sa han skämtsamt, och lät mig tänka på de 57.000 människor som beundrade Springsteen. Tompa från järngänget hoppade framme vid scen, det gamla gardet hade satt sig tungt ganska långt från scen och hadde säkert Hägvideminnen sig för. Jako fick inte lov att vara kvar, bortkörd av sina tonårsbarn, den ende som åkte sin väg.


Björn Persson Bluesband spelade länge och bra. Smycken och juveler blandades med lika bra eget material. För skoj skull kan man säga att han skötte affärerna alldeles utomordentligt och sen gick han och tog sig en kopp té, ty de spelade "Taking care of business" och den egna "Drinking tea" efter sig.

Svågern Olof är själv trummis och innehavare av sakkunskap varför jag ansatte honom med frågor. Under ett trumsolo hade han öronen på skaft men viftade bort mig. "Inte nu", sa han, "det här är min musik".

Björn Persson Blusband kan man ställa på vilken scen som helst och de kommer att dra långa applåder.


Brian Drow från Amerika underhöll från den lilla scenen medan den stora riggades om. Han är skicklig på såväl gitarr som munspel och man får med sig många låtar, såväl eget som andras material.

Han blandar stillsamma och sköna kärlekssånger, okända låtar från landet i väster och egna sånger som spelas i radio. Han introducerar material som just aldrig hörts i Sverige tidigare men spelar också sånt som "Little wing" av Hendrix, "My guitar" av George Harrison och sin egna lågstämda "Visby blues".

Brian har alltid varit med på Vadstuck. Applåd!


Andra gotländska band på scen efter Björn Persson Bluesband var Zenith of Zeal. De flesta etiketter är förstås fel, men om jag skriver att de spelar akustisk hårdrock med irländska influenser så kan det inte vara så långt borta.

De spelade covers och eget material med tillhjälp av akustisk gitarr, banjo, fiol, bas, trummor, munspel och dragspel. Det svängde härligt, till och med när banjo- och dragspelskillen en gång lekte folkmusik, Gärdebylåten eller så, mellan låtarna.

Kvaliteten på de gotländska banden blir bara högre och högre. Zenith of Zeal är skickliga killar som kommer att bli stora om de vill och sångarens röst håller.


När killarnas favoriter drog igång så gjorde Joey Jane det med besked. De spelar rockig punk med bra ös.

En skojig sak var att de skiftade plats ganska ofta, åtminstone trummisen och en av gitarristerna. Framme vid scen började ett gäng hängivna killar i vild dans dyrka ohämmat och av hela hjärtat.

Joey Jane släpper på sina råa gitarrer lös en bit av den gutniska folksjälen, men ungefär 63 miljarder ljusår från Lundell och Ledins trallvänliga tantsnusk.

- Jag vill ha mer Joey Jane!


När The Grand Grace rockade loss gjorde publiken det också. Nu snackar vi järnet. Det energiska bandet öste på rejält, Tobias Lindström gästspelade på piano ett tag och den hårt arbetande sångaren gjorde skäl för varenda euro.

Som Du ser på bilden ovan så har jag fällt in gitarristen i vänstra hörnet, som alltså på detta sätt får en extra applåd av guteinfo. De gotländska/gutniska banden blir bara bättre och bättre, och jag kan stolt säga att killarna i The Grand Grace är mina landsmän.


Hardcore Superstar är sista bandet för kvällen. De kommer från Göteborg, har funnits ett tag och är rätt stora som man kan se på deras hemsida (kolla gästböckerna), där det också finns en video att tanka ner för fansen. I förbigående måste jag dock få säga att jag verkligen avskyr automatiska popup-fönster, alldeles oavsett vad det är på dem. Hade det inte varit Hardcore Superstar så hade de aldrig någonsin fått en länk från guteinfo.

Slut med gnäll. Hardcore Superstar gav verkligen järnet som de fullblodsproffs de är. Och precis som förra årets sista band, Mustasch, också från Göteborg, är de hur trevliga som helst.

När Hardcore Superstar spelar är så gott som alla så långt fram de kan. Dans, drag och Hardcore till alla. Om jag någonsin flyttar någonstans så blir det till Göteborg. Mer beröm än så kan man inte få av en gute.

Som sammanfattning av hela festivalen kommer jag bara på ett ord: Skitbra!