Vadstuck 2002

Vadstuck är en rockfestival på sydöstra Gotland som dras av årligen på hög volym. Nu planeras för 2003, mera information kommer så fort vi får den.

Vid mitt besök 2002 så är de första tankarna: "vad har jag med det här att göra? Är det här kanske en sorts subkultur som inte angår mig?"

När jag plåtar Bridgetunes finner jag mig själv be sångarhjälten att se glad ut. Se glad ut, va f-n. Man ber väl inte en rockstjärna se glad ut. Se ut som om Du tänker sparka sönder nåt borde jag ha sagt. Dregla, vad som helst, utom att se glad ut.

Rindi, en tonårsflicka jag känner, kommer lite senare fram och frågar förvånat: Vad gör du här?

Öhhh... plåtar får jag ur mig.


När solen börjar dra sig tillbaka över Djaupdöi och Holmrain tycker jag mig se skuggan av Erland Josephsson traska på Närkholm och digistera avgrundsproblem i högkulturella filmer. Usch ja, kultur. Men nu och här är det Kalas, här är killarna från Bridge, där är pausBjörn, vildsvinsBjörn, där är Roger från järngänget och Esset passerar förbi när han lämnade av syrrans tonåringar.

På Vadstuck hälsar ingen Landshövding alla sin kära vänner välkomna, där står ingen biskop och underhåller. Qwiba däremot, Qwiba låter sina lågmälda sarkasmer strömma. Jag träffade Wessman, som satt i gräset och smuttade läsk efter att ha cyklat från Lau. Han är också där förstås, "jag går alltid hit", sa han. Skaparna av festivalen och eldsjälarna går omkring med axelbreda t-tröjor och ser till så att allt fungerar.

När Bridgetunes spelar Bob Dylan sätter tankekvarnarna igång. Va fan, ungarna lyssnar på Deep Purple och Queen hemma, det är ju min musik. Driver de med oss? Är det nåt slags hån det här? Precis så som vi skrattade på oss åt brylcréme och frökenrock.

På Medeltidsveckan har jag alltid trivts bäst vid det stånd som socknen Bro brukar hålla. Trevligt folk, god dricka. Men nu har någon fåntratt till journalist sett till att man inte kan sälja vår dryckeskultur längre, varför jag inte går på Medeltidsveckan. Behåll den, jag går på Vadstuck i stället.


Björn Persson från Gotland och Brian Drow från staterna har hittat varann och värmer upp och håller takten från lilla scen medan rockbojsen bär utrustning på dito stora. Björn och Brian släpper ut Neil Young från stolar på en balvagn. Den ljumma kvällen drar sig tillbaka och stugägare tittar fram i skogsbrynen för att se vad som är å färde.

Jag börjar fundera på vilken planet jag är. Var är handduken? Stilla faller munspelets blues över nejderna som en slängkappa och Björns solospel får mig att tänka på väloljad teknologisk trandans. Det är det där med Neil Young. Det går inte att spela Neil Young utan att det blir bra, och jag tror att de är nöjda när folk visar sin uppskattning för "Keep rocking in the free world".

Det är nog ingen större fara påstå att lite Amerika är självklart på Vadstuck.


Sångaren i the Bridge Tunes ville inte se glad ut när jag bad om det, till skillnad från basisten som hörde på och sken som en sarkastisk sol under sin husvagnshatt nerdragen över örona.

Det var lite trögt med folk i början, omkring 800 besökare allt som allt, och de flesta kom senare. Lite synd det där. Det är ju rockfestival och banden börjar spela ungefärligen på utsatt tid. Jag lider lite grann med banden i början. Folk är ju inte där och hör på.

Fast jag måste erkänna att jag tyckte att de kändes lite blyga ibland. Dra i spaken, vrid på ratten, tryck på knappen. Allram!


Brian och Björn lugnar ner stämningen innan Childhood Inc. tog över. Nu snackar vi rock från magen. Sånt här gillar jag.

De är bara tre man men det har ingenting med öset att göra. Gitarristen ger järnet, han älskar vad han gör, och det känns som om medelåldersrebellen börjar knacka på axeln: "Öh, vakna nu, örrö! Öh... Du..."

Lokalpressens recension dagarna efter skrev att: "Childhood Inc. vill kalla sin musik för rock'n roll." Skribenten tyckte vidare att det här var "accelererad skaterock".

Jag vet inte vad sånt betyder - "vill kalla sin musik..." - om det inte är en förolämpning, men jag gillar band som släpper sitt hjärta lös "all over the place". Mina två anteckningar då jag lyssnade på Childhood Inc:

Ös! Bra!


När Kalas tar över och trampar lös sin musik blir jag tvungen att fråga Qwiba vad det är för nåt de spelar och om det där folk dansar händelsevis har något namn. Jag får en lapp på vilken står judisk folkmusik, kletzmer eller klezmer kallat.

- Åhå. Sånt har jag aldrig hört.

Men det saknar betydelse. Folk dansar och glada - Kalas! Fast det kan inte skada att tänka en smula på vad man säger i micken.


Den här gruppen som saknade en man stod för ett kaxigt och kort framträdande. Någon sa något om att de var "Gotlands fräckaste band". I så fall får Rockfrasses drängar återuppstå (halva gruppen var där) och Stupor Mundi dra några solon på bas som skulle få omvärlden att häpna - noll, tre, fem...

Nu är jag dessbättre inte musikkritiker till professionen så mina omdömen är väl inte värda så mycket. Men jag hörde inget som imponerade.

Helgen efter Vadstuck var jag på Ekbacken och där uppträdde en band vid namn Spray (kass namn), ett gäng unga killar som spelade covers. De hade rätt bra drag på grejerna och det skulle vara kul att få höra något som de hade gjort. Min yngre bror satte hatten på att de kommer att bli något.


Mustasch, det sista bandet för kvällen, spelar bredbernt rock och sveper in oss i en tydlig ljudmatta. Den finkulturella filmen med Erland Josephsson i huvudrollen, som jag nämnde på sidan 2, skulle ha dött om den hade hört det här. Det var tunggung etter värre.

Jä! Mer Vadstuck!