Gotlands handel genom tiderna

Nu kan det tyckas att vi tar i men faktum är att man har funnit vad som nog är serieproduktion av stenyxor, se Tillverkning av stenyxor. Det innebär förstås inte att gutarna har exporterat sådana men å andra sidan tycks det som att det har importerats yxor och knivar av flinta, se t ex bilden på sidan om Stenåldern som visar en kniv gjort av material som inte finns på Gotland.

Det kanhända var så att åtminstone lite handel förekom under dessa avlägsna tider, i alla fall inom Norden, men hur den snäcka som är från Medelhavet hamnat i en grav från yngre stenåldern i Gothem är inte gott att veta.

Koppar och tenn finns inte på Gotland men man har hittat många knivar och yxor gjorda av brons.

Man torde också kunna utgå från att bronsåldern är en av Gotlands storhetstider, ty Gotland tillhör en av bronsålderns rikaste regioner vad gäller fynd, Skåne har mer, och detta är som bekant också befäst i landskapet genom de mängder av gigantiska stenrösen som finns (400 riktigt stora), se Översikten.

Också de många skeppssättningarna är från bronsåldern, 350 fortfarande synliga, och det finns också gutniska skeppssättningar i såväl Estland (mer än ett dussin) som vid Västervik, så även om handeln inte var stor så var den internationell redan under denna avlägsna tid i historiens märkvärdiga töcken.

De första järnfynden på Gotland tilllhör strikt talat den senare bronsåldern, t ex har hittats bl a ett hästbetsel av järn i Eskelhem och några saker av järn i en skeppssättning vid Digarojr i Garde (unika järnnålar som sägs innebära en revolution).

Handel av någon större omfattning har nog inte ägt rum varken under sten- och bronsålder, även om det finns flottor av skeppssättningar som vid Gålrum, men det är också uppenbart att järnet har dykt upp i övergången mellan brons- och järnåldern. Det är också så att man på den baltiska sidan har funnit ganska många gravar som antas bevara gutar, till och med så många att det har spekulerats om en gutnisk koloni.

Bland annat ovanstående fakta sätter en gute på det hala. Vi har fått lära oss att vi lever på en isolerad ö, vilket är anledningen till att vi har en konstig dialekt, och att just inget av historiskt intresse förrän Valdemar Atterdags brandskattning av Visby har ägt rum. Och när man börjar invända offentligt så blir man kvickt utsedd till lokalpatriot, se Lokalpatriotism. Men alltsammans är väldigt underligt, och nu vet vi också att den omskrikna brandskattningen av Visby inte ens har ägt rum (Atterdag intog Gotland, det var vad han syssla med).

Vi skall börja i vikingatiden, ty gutarna hade en handelsgård i Holmgård i Novgorod redan på vikingatiden. Oddgair dog där, och det gjorde Spiallbuða från Uppland också (det står på samma sida om Oddgair, spjutspetsen) och därtill vet vi att Olof den heliga var förbi Gotland i början av 1000-talet och att han sen fortsatte till "hulmgardj", dvs någon gång på 1000-talet mellan Olof den helige besök (1030 e.Kr.) och Spiallbuðes död (som bör ha inträffar före 1050 e.Kr., eller däromkring, ty stenen dateras till vikingatid) har gutarna byggt en kyrka till Olofs ära.

Med tanke på ovanstående kyrka och vad som nämnts ovan under Vendeltid, dvs kolonierna, så inser man att gutarna hade en omfattande handel runt hela Östersjön redan på vikingatiden; det är bl a därför som omkring 80% av de vikingatida silverskatterna har hittats på Gotland.

Nu gör vi ett hopp i tiden på ungefär 100 år ty 1161 träffades ett fredsavtal mellan gutarna och Henrik Lejonet, se Artlenburgprivilegiet; detta avtal är emellertid en förnyelse av ett tidigare avtal varför tidshoppet kanske bara är omkring 70 år.

Med detta avtal får tyskarna tillträde till gutarnas vidsträckta handelsförbindelser, det är detta som är grunden för Hansan i Östersjön, eller kanske gutarnas avtal med kejsar Lothar.