Elvatusen jungfrur

Bruket av reliker, dvs kvarlevor av heliga personers kroppar eller tillhörigheter, är nog inget som en vanlig människa har någon ordning på. Protestantismen avvisade relikdyrkan som hade varit i bruk inom kristendomen sen slutet av 200-talet (det till och med påbjöds av det Tridentinska mötet 1545-63).

Om du någon gång tar dig för att läsa vad Petrus av Dacia egentligen skrev om Kristina från Stommeln så kommer du att få lära dig många saker, också lite om reliker, och kanske kommer du att få en obetydligare chock. Petrus som studerade en del i Köln skaffade sig också därstädes anno 1279 ett antal reliker för att ta med sig hem till S:t Nicolai. Han fick bl a tag i nio huvuden av de elvatusen jungfrurna; han säger själv att han hyste särskilt stor vördnad för relikerna från just Köln.

I de medeltida svenska kalendarierna står på latin den 21 oktober: XI^M virgines = elvatusen jungfrurna. Och de har att göra med berättelsen om S:ta Ursula (det förvanskade Ursila byttes 1901 ut mot Birger i den svenska almanackan).

Ursula var dotter till en kristen brittisk kung, och till henne friade en heden prins från ett grannland. Prinsen fick "ja" på tre villkor. Hon skulle ha elva skepp och tre års frist, hon skulle förses med ett följe om tiotusen jungfrur och prinsen skulle låta döpa sig. Den medgörliga prinsen gick med på allt detta, och därför reste hon småningom sjövägen till Rom med sina skepp och jungfrur att bese märkvärdigheterna. Till mera sällskap hade Ursula också en utomstående jungfru, Florentina, som i sin tur medförde tusen jungfrur.

Rom besågs varefter man gick tillbaka över Alperna för att gå ombord på skeppen igen. Men i Köln hände förskräckliga saker. Staden hade just blivit erövrad av hunnerna, och de kastade sig förstås över jungfrurna och lät dem välja mellan kärlek och död. Jungfrurna valde undantagslöst döden och Ursula själv sköts ihjäl med en pil av hunnerkonungen. Men knappt var martyriet fullbordat förrän en härskara av elvatusen änglar kom svävande och skrämde hunnerna på flykten.

Nio av dessa elvatusen huvuden återfanns alltså när det begav sig i S:t Nicolai i Visby. Men kanske var det tio, förresten, ty Petrus blev inbjuden till kyrkoherden och kyrkoherdens syster i Stommeln den 21 oktober 1279 och då de fick höra talas om att Petrus särskilt vördade reliker från Köln, sa systern Benigna: "Hade jag vetat detta, skulle jag gärna ha skänkt er huvudet av en jungfru, som jag har i Köln". Kyrkoherden gick emellertid själv till Köln för att hämta detta huvud och kom tillbaka med det i ett snöre runt halsen. Och så bar också Petrus de Dacia huvudet på hemfärd till Gotland - i ett snöre runt halsen ända från Stommeln till Lübeck. Han hade svarta kläder.

Bilden ovan visar ruinen av S:t Nicolai från nordväst, där märken efter de s.k. munklängorna ännu finns att beskåda för den som vill sitta i skuggan med en fikakorg på samma gräsplättar där Petrus de Dacia, Sveriges förste författare, en gång vandrade och längtade efter Kristina.

/text och foto Bernt Enderborg