1525 - vad hände egentligen

Vanligen i gutnisk historia sägs att anno 1525 var det lübeckarna som intog och brände Visby. Det finns uppgifter om annat. Vi skall först säga att staden Visby och landet Gotland förmodligen var två skiljda saker, även om det förefaller osäkert om hur det var med det där egentligen. Nedan kallas Visby för Visby/borgarna och övriga Gotland för Republiken Gotland.

Bilden ovan är från Medeltidsveckan 2006 och är tagen på Paviljongsplan över den plätt som kallas Gotlandsänget, namngivet av någon som aldrig har varit i ett gotländskt änge, varefter ringmuren reser sig som ju omger en av jordens vackraste städer. Strax till höger om tornet, bakom lövverket, ligger det som kallas Lübeckerbräschen, ett nedrasat parti av muren som sägs vara den bräsch där lübeckarna tog sig igenom ringmuren anno 1525.



Här har vi Lübeckerbräschen på bild. Men det finns också uppgifter om att de som anföll tog sig in genom Silverhättan, tornet i den nordvästra hörnet av ringmuren, som bara ligger en liten bit från Lübeckerbräschen.

Bakgrund
I Danmark som Gotland tillhörde hade den av allt att döma vettiga kungen Kristian II blivit avsatt. Tidigare hade denne satt Sören Norby som länsherre på Gotland. 1523 försökte danskarna, där alltså Fredrik I satt på tronen, få bort Norrby, vilket misslyckades . 1524 var det svenskarnas tur att försöka - vanligen sägs att Gustav Vasa hade tubbats av Lübeck att anfalla men han hade nog själv goda skäl att få bort Sören Norrby, men också den svenska invasionen misslyckades, detta invasionsförsök gjordes förresten tillsammans med folk från Lübeck.

Sören Norby anföll danskarna i Skåne - se också Gotlands försvar i början av 1500-talet - men han blev slagen och flydde till Ryssland. Det var i detta sammanhang som lübeckarna seglade till Gotland.



Lübeckarnas berättelse - Republiken var med och intog Visby
Länsarkivarien 1995, Tryggve Siltberg, skriver i Gotländskt Arkiv 1995 (ISBN 91-88036-18-9) om "Gotlänningarna och den danska överheten på 1540-talet", en utmärkt artikel. Han säger bl a att "Lybeckarnas stormning av Visby 1525 brukar i gotländsk historieskrivning framställas som en av de större olyckorna. Det var emellertid för Visby det var en olycka, inte för landsbygden".

I juni 1525, säger Siltberg, berättade Lybecks borgmästare Thomas van Wickede för Danmark om de åtgärder de vidtagit mot deras gemensamma fiende Sören Norrby. De sa att (Siltbergs översättning) deras flotta kom "efter vindens förfogan till Gotland, fick landets folk och inbyggare, då de hörde att de kom helt på ärbara rådets och staden Lübecks vägnar, under denna stad med deras ivriga goda vilja, anföll med detsamma Visby, stormade och intog och erövrade den med fäktande hand och belägrade slottet".

Tyskarna i de vendiska städerna i norra Tyskland visste att de skulle bli välkomnade av gutarna på landet. I Tewes Kusels spionrapport avgiven i Griefswald 1524, publicerad i Gotländskt Arkiv 1986 av Hugo Yrwing, säger Kusel:

"Item dat weth wor wahr, dat dar nemant up dat land ys, dat noch burger, bure efte lantzknecht, wolden lever syn by den steden alzs by Severyn, so idt na erem willem ginge, und wen sze ock kamende wurden, szo scholden sze al lichtick Severin vorlatten un sick tho en gevendhe."

Yrwing översätter detta: "Dessutom vet han förvisso, att det inte finns någon på ön, varken borgare, bonde eller landsknekt, som inte hellre skulle lyda under städerna än under Sören Norby och om dessa skulle landstiga på ön, skulle de alla utan tvekan överge Sören Norby och sluta upp på städernas sida."

Spionen Kusel hade rätt åtminstone vad gäller gutarna på landet, dvs Republiken Gotland, men det där om att också borgarna skulle följa med måste han ha fått om bakfoten eftersom Visby faktiskt intogs och brändes.

Vad gäller mer nedbrännande av Visby, se 1362, och Visby underkastelsebrev med kommentarer. Att Visby var en stor och mäktig stad under medeltiden är nog sant, men denna eventuell makt avser knappast krigsmakt, dvs utöver den de olika ländernas tillsatta länsherrar förfogade över för sitt eget land.

/text och foto Bernt Enderborg