Passionsfriser

Passionsfriser, historien om Jesu lidande, dvs

* tillfångatagandet i Getsemane
* förhöret inför Stora rådet
* Pilatus dom
* gisslandet
* törnekröningen
* Golgotavandringen
* korsfästelsen
* döden
* gravläggningen

... från 1400-talets mitt till uppbyggelse av allmogen finns i många gutniska kyrkor, ursprungligen ungefär hälften ehuru många har vitmenats bort. Det är fråga om kalkmålningarna som ibland sägs vara utförda av anonymnamnet "Passionsmästaren", förmodligen avbildningar av tryckta förlagor, fast det förekommer variationer här och där och som emellanåt får sägas vara tankeväckande, och inte heller förekommer alla bilder på alla friser, de avslutas ofta olika. På denna sida används bara bilder från Norrlanda kyrka, som såvitt jag kunnat finna har det bästa skicket av alla passionsfriser; den har inte varit överkalkad.

Rent allmänt kan väl sägas att några böcker hade gemene man inte, och mässan avmässades på latin (Hokus pokus lär komma från den latinska nattvardens ord "Hoc est corpus meum", detta är min lekamen). Bengt Stolt säger i sin bok Medeltida teater och gotländsk kyrkokonst, Ödins förlag, Bohuslänningens Boktryckeri AB, Uddevalla 1993: "Det viktigaste har tydligen varit att ge åskådningsmaterial för predikan och förkunnelse om Jesu lidandesväg". Och finns inga böcker är kanhända bilder så bra som dagens reklammakare påstår.

Passionsfriserna tycks mig emellertid vara något slags stilbrott. Det är inte längre fråga om alla helvetes demoner som kommer för att låta oss lida tandagnissel, och det är inte heller den goda makten som med tillhjälp av mäktiga änglar nedgör avgrundens kreatur, utan de visar hur det gick till när Jesus fick sätta livet till, ett nytt förbund i den eviga orons land.

För de som inte läser Bibeln kan det kanske vara nyttigt att påminna om hur mycket religiösa problem behandlas i det som kallas världslitteraturen, som i Strindbergs bok Giftas, en samling noveller, där det sägs i Dygdens lön om Theodors konfirmation att: "Så blev han konfirmerad till våren. Det uppskakande uppträdet, då överklassen tog ed av underklassen på Kristi lekamen och blod, att den senare aldrig skulle befatta sig med vad den förra gjorde, satt länge i honom. Det oförskämda bedrägeriet som spelades med Högstedts Piccadon à 65 öre kannan och Lettströms majsoblater à 1 kr skålp., vilka av prästen utgåvos för att vara den för över 1800 år sen avrättade folkuppviglaren Jesus av Nazarets kött och blod, föll icke under hans reflexion, ty man reflekterade icke på den tiden, utan man fick 'stämningar'."

August Strindberg blev åtalad för tryckfrihetsbrott för dessa rader i slutet av 1800-talet. Nuförtin är det ju nästan tvärtom, predikar någon biskop socialism så blir det ett herrans liv, fast man rimligen måste hålla med om att de har ganska gott stöd i Apostlagärningarna för sådana påståenden - trots att renodlad socialism i praktiken oftast visat sig vara en religion för satans mördare. Olof Lagercrantz har skrivit en synnerligen läsvärd bok om August Strindberg - läs den!



Jesus bad några lärjungar, Petrus och Sebedaios båda söner, följa med att vaka medan han bedrövad ända till döds skulle be om att få slippa sitt öde: "Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte så som jag vill, utan som du vill", står det i Bibel 2000. Lärjungarna somnade och Jesus skällde på dem vid något tillfälle, dock utan resultat. Varför Jesus egentligen blev gramse kan man fråga sig, vilken var lärjungarnas uppgift? Kände han sig ensam? Det kan i alla fall inte vara uteslutet att lärjungarnas trötthet skall illustrera vår obegränsade likgiltighet inför andras öden. Jesus skapade ett bevingat ord vid tillfället: "Anden vill, men kroppen är svag".

Det förutsätts alltid att Jesus inte blev bönhörd eftersom han blev korsfäst så småningom. Är du säker på det?



30 silverpengar, fyra månadslöner, fick Judas Iskariot för att peka ut Jesus åt de religiösa makthavarna i Jerusalem. Jesus blev förvånad över det sätt Judas visade vem han var, nämligen en välkomstkyss: "Förråder Du mig med en kyss". I Bibeln 2000 säger han i stället: "Min vän, du har gjort ditt". Och det kan man ju lugnt påstå för Judas drabbades senare av samvetskval och gick och hängde sig, och av hans 30 silverpenningar köpte översteprästerna en åker som sedermera kallades Blodsåkern, begravningsplats för främlingar som du och jag ifall vi hade råkat dö i trakterna.

Petrus, säger Johannes, drog svärd och hade för avsikt att försvara Jesus med våld om nödvändigt, men Jesus sa till honom: "stick tillbaka ditt svärd". Petrus hade dock hunnit ha sönder örat på en soldat varför Jesus lagar detta och går för att ta sig en bägare.

Skulle du kunna förråda en vän för en stor summa pengar, om du tror att det gagnar något ändamål du gillar?

Nåja. Det är en sak som jag aldrig har förstått med Judas, om man tror på allting, nämligen varifrån han fick sin ingivelse och varifrån fick han makt att utföra detta? Jesus säger ju själv till Pilatus lite senare att inte ens han skulle kunna göra honom ett smack om inte makten var honom given uppifrån. Det måste väl ha varit så för Judas också? Eller...



Efter att man hade släpat iväg Jesus blev det förhör inför rådet, som under ledning av Kajafas försökte hitta någon anledning till att ha ihjäl honom. Jesus kniper dock till och säger inte ett knäpp förrän Kajafas besvor honom vid den levande Gudens namn att säga om han är Messias, Guds son. Att svara ja på den frågan var enligt deras lag belagt med dödsstraff, varför Jesus listigt svarade: "Du har själv sagt det", men därefter drar han överraskande till med: "efter detta skall ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln".

Kajafas gick i taket direkt och påstår att Jesus hade hädat. "Vad skall vi nu med vittnen till? Ni har själva hört hädelsen. Vad säger ni?" Den osäkerhet Kajafas lägger i dagen känns i och för sig underlig, men de andra sa: "Han förtjänar döden".

Riktigt på vad sätt Jesus hade hädat går inte att förstå - människosonen tycks betyda: denna människa - men rådet var överens. Nu vet jag inte hur Jesus sa Människosonen på sitt tungomål, kanske är det däri hädelsen ligger. Efter den förmenta hädelsen står det att man spottade honom i nyllet och utdelade några örfilar, varefter de ställer en konstig fråga: "Visa att du är en profet, Messias: vem var det som slog dig?"

- Va?

Kanhända menade de som örfilade honom att om Gud var med Jesus så ville tydligen Gud att detta skulle ske, så vem var det: Gud eller de som gav honom hurringar? Se Varför steg han inte ner från korset.



Törnekröningen ser rätt underlig ut. Bengt Stolt säger i ovannämnda bok på sidan 78 att de håller i långa stänger för att trycka ner törnekronan över skallen på honom och att det är ett inslag från den medeltida teatern, dvs man uppförde passionsspel och de långa stängerna är till för att folk skulle se vad som händer (i Tyskland finns bevarat anvisningar från slutet av 1400-talet där det bl a sägs att den ena av bödlarna skall använda sin kroppsvikt för att få kronan på plats). En del av de emellanåt konstiga framställningar på passionsfriserna har förmodligen sin grund i teater, de passionsspel, som antas ha uppförts.

Han fördes till romarnas ståthållare Pilatus som sa: "Du är alltså judarnas kung", varpå Jesus svarade att Pilatus sa ju det själv, för övrigt sa ingenting, och Pilatus frågade därför förvånat: "Hör du inte vad de beskyller dig för?".

Pilatus är antagligen förvånad därför att de hade sagt att han var judarnas kung och i denna egenskap utmanade han förstås romarnas makt.

Och efter det att folket hade skriat om att Pilatus skulle frige Jesus Barabbas (faderns son) i stället för den som kallas Messias (Pilatus begrep vad översteprästerna höll på med och sköljde därför sina händer och sa: "Jag är oskyldig till den här mannens blod" - vilket kanske var tur för romarna), så hånade soldaterna Jesus, satte på honom en soldatkappa, vred ihop en krans av törne, spottade på honom och slog honom i huvudet med en käpp.

De som anklagade Jesus menade alltså att han hade hädat, vilket i somliga tider under historiens trögtänkta gång medför dödsstraff, också i Sverige, medan de romerska soldaterna nog bara tyckte att han var en bråkstake.

Från profan synpunkt så var det förstås fråga om ett politiskt mord, också i dag är man som bekant flitiga härvidlag, och soldaterna intresserade sig inte för vilket rike Jesus påstods vara kung. För dem var han en skämt, envåldshärskaren av ingenting, kung av sand, varför de "roade" sig med att håna "kungen" trots att Pilatus lögat händerna och inte hade lust att dras in i det där.

Pär Lagerqvist har skrivit en alldeles utmärkt bok som heter Barabbas. Läs den!



"Qvo vadis, Domine" heter en bra bok av en polack vid namn Henryk Sienkiewicz (Nobelprisförfattare), läs den, och det finns dessutom en berättelse om hur Petrus flydde förföljelserna under kejsar Nero i Rom, varvid han i en syn mötte Jesus på vägen och ställde frågan i boktiteln ovan: Herre, vart går du? Jesus meddelade att han skulle gå till Rom för att bära hans kors.

Ibland hör man att "Han bar själv sitt kors" men då menar man inte rent fysiskt, ty bilden ovan visar hur Simon från Kyrene tvingades hjälpa honom med detta.

Att man själv bär sitt kors betyder alltså inte att man skall släpa sig fram med ett kors längs Via Dolorosa i Jerusalem, lidandets väg, utan att man skall bära sitt öde, eller något åt det hållet, kanske rent av att man som kvinna skall ge mera än vad man får, vilket ju generellt är fallet i Sverige enligt Gudrun Schyman anno 2002. Det skall måhända tilläggas att Nietzsche och andra filosofer har hänfört kristendomen till någon sorts slavmoral (och det är det ju om man läser somliga av de brev som Paulus skrev), men det mesta av sådant har dock utvecklats bort av kloka herrar i enlighet med en uppenbarelse av själve Petrus (ät allting) - samma sorts herrar som anno Domine 325 beslöt att kvinnan hade en själ.

Man kan väl också säga att det förefaller antydas på nyheterna att folk i skattehänseende inte alls är benägna att bära något kors, för att nu hitta en modern tillämpning av uttrycket. Och vill man läsa lite om våndan inför att bära sitt kors kanske lite bläddrande i Hamlet kan rekommenderas; men läs för allt i världen Brott och straff av Dostojevskij innan du gör något dumt (är du hängiven socialist/kommunist så läs hans Onda andar också).



Framme vid Golgata fick han vin blandat med galla att dricka, de kastade lott om hans kläder och ovanför hans huvud på korset skrev de INRI, vilket översätts med "Detta är Jesus, judarnas konung".

INRI betyder Iesos Nazareth Rex Judicorum, tror jag att det stavas, alltså Jesus från Nazareth, judarnas konung. Korsen brukar avbildas så men det står i evangelierna att det var skrivet på flera språk.

En tankeväckande sak inträffade när undertecknad med sin åttaårige son besökte den medeltida kyrkan i Vänge, ty sonen blev stående och begrundade triumfkrucifixet varefter han frågade: "Varför korsfäste de Jesus?" Jag svarade med det politiska svaret, att judarna var rädda för att romarna skulle ana uppror om det började samlas för mycket folk kring Jesus, men sonen sa att det där intresserade inte och utvecklade frågan till: "Varför just här?"

- Varför folk i Vänge korsfäste Jesus?

Vad svarar man på det? Det var ju onekligen där han hängde.

Nils Ferlin skriver i en dikt att broder Nathan tyckte det var viktigast (aktar endast) att Jesus dog, dvs att han tog på sig våra fel och brister och instiftade genom denna offergärning sitt rike. Är inte det samma sak som att säga att broder Nathan själv skulle ha korsfäst honom, och är inte det i sin tur samma sak som att säga att det skulle också du ha gjort?



"Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden, och det varade till nionde timmen."

Från kl 15 på eftermiddagen var det mörkt tills Jesus kl 18 med hög röst ropade: "Eli, Eli, lema sabachtani". Han fick därvid lite surt vin att dricka och de sa: "Låt oss se om Elia kommer och hjälper honom". Som alla vet var det ju inte profeten Elia han ropade efter utan: "Min gud, Min Gud, varför har Du övergivit mig" - ett citat från Psaltaren.

Det där kan man undra över. Hur då övergivit honom? Inför rådet och Kajafas sa han ju att "efter detta skall ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln". Han visste att han skulle bli korsfäst; det påstås till och med via otydliga ställen i evangelierna att han förutsade det hela. Eller som Strindberg skriver om sig själv: "Du som har fått allting Du begärt, vad bråkar då Du för?"

Det har dock varit ganska mycket trassel i historien om Jesu natur. Var han enbart en gud eller enbart människa eller var han både och. Det finns lärda beteckningar på olika varianter, monofysitism är en, och det finns skrattretande rabalder att lära sig för den som studerar Bysantinsk historia. Hoppeligen bryr sig teologer inte om sånt där numera, men det tycks ha kostat på för Jesus att ge upp andan.

På bilden ovan har väl Josef från Arimataia tagit hand om kroppen och låtit forsla den från Golgata till den gravkammare han hade. Damen i svart (förmodligen rött på 1400-talet) är nog hans mor, Jungfru Maria, och en av de andra damerna måste vara Maria, Klopas hustru, och den tredje är antingen Johanna (Lukas) eller Salome (Markus), men det kan ju gott vara samma dam som avses.

Det finns en bok av D.H. Lawrence som heter "Mannen som dog", som jag brukar läsa då jag känner mig nere. Den ger mig styrka av någon anledning.



När judarnas sabbat var avklarad, allesammans följde dessa regler på Jesu tid och tillbringade den i stillhet efter lagens bud, så gick kvinnorna som hade följt med Jesus från Galileen i gryningen till graven och fann att stenen som hade välts för öppningen var borta, kroppen var väck och de visste inte vad de skulle tro.

Översteprästerna hade sett till att det fanns vakter utanför graven på grund av tissel om att Jesus skulle uppstå på den tredje dagen och man var därför rädd att lärjungarna skulle stjäla kroppen och påstå att han var uppstånden från de döda. På bilden ovan snarkar vakterna i knusende ro medan Jesus bevisar någonting.

Två män i skinande kläder stod där och frågade damerna, som sänkt blicken, varför de sökte den levande här bland de döda. Änglarna påminde om att Jesus ju hade sagt att han skulle återuppstå på den tredje dagen, och då kom damerna ihåg det och återvände för att berätta.

"Prat", sa ungefär apostlarna, men Petrus sprang i vart fall bort till graven och fann bara linnesvepningen kvar, och förundrad gick han därifrån. Hur som helst får de elva klart för sig att Jesus verkligen var uppstånden, de får småningom helig ande (pingst) och ger sig ut att förkunna det glada budskapet till världens alla hörn.

De lyckades ganska bra, vilket man förslagsvis kan se på bild i Norrlanda medeltida kyrka på Gotland.

/text och foto Bernt Enderborg