Jennie Olofsson

Är det nån idé att laga nåt som är trasigt? Det går sönder, sen lagar vi det igen. "Och det är det som är livet", eller nånting sånt säger Carl-Einar Häckner i sin senaste show.

Jennie Olofsson ställer tillsammans med andra ut på Gotlands konstmuseet i något som kallas Formulas fram till den 25 januari 2015, och jag vill uppmuntra dig till att gå och ta del av samtidskonsten. Hennes verk heter "I was here".



Hon har gjort en småländsk skog med saker gjorda av återvunnet glas på toppen.



Hon frågar vad som som "uppstår i mellanrummet, vad glöms bort mellan arv och nutid", och så försöker hon "gräva fram de minnen och fragment som ännu finns där, transformera dem och ge dem en ny berättelse och uttryck". Glaset är återvunnet material från glasindustrin i Småland medan skogen är gotländska lärkträd.



Jag har alltid problem att närma mig konst. Vad fan vill hon? Är det ett fruset poem över misslyckanden? Förskönad historia? Varför skall vi ta tillvara sånt vi har slängt?

Eller består vi av skärvor som vi limmar samman så gott vi kan? Är det de kasserade bitarna som Jennie visar fram så att vi inte glömmer dem. De är vackra de också.