Kärleken till allting

Ibland står mig allting upp i halsen. Jävla käcka jävlar som springer omkring och är så positiva att man får utslag i händerna. Nåt slags positivister vars glada tillrop får andra positivister att lysa upp, och alla är så glada och positiva eftersom de får bekräftat att man skall vara glad och positiv. Problem är inte problem, utan nåt slags möjligheter.

- Var är mitt vapen?

Säger man x, frågar de y. Nja, säger man positivt, jag tror nog att x...
- Y?
- Va fan i helvete: x!
- y...

Då är det skönt att släppa allt, gå en stund, inget mål, bara gå. Tankarna kommer, rena och fina, glada.



Man borde nog gå en konstkurs och teckna platanen i Botaniska trädgården. Dom bara satt där, krumelurerna, och funderade, rofullt, solen lyste varmt, fast ännu kall, målade och lät all kärlek trilla in i deras hjärtan av sig självt.