Ett med allting bakom stugknuten

Våren ligger ju på Gotland en eller kanske två veckor efter fastlandets motsvarande breddgrader. Det beror förstås på värmeväxlaren Östersjön, varför vi har aningen sena vårar men långa, sköna höstar.

Jag tog en kort promenad den 9 maj 2007. Vitsippor en miljard i skogarna, också som syns på bilden ovan i stycket bakom gamla kiosken. I en artikel nånstans skrev jag att det är lätt att se vilken blomma Gud älskar mest. Skogarna lyser vita av doft.


Det var en sån där dag då man kan stå still medan molnens skuggor flyttar sig. För skoj skull försökte jag ta ett kort just då skuggan befinner sig mellan två åkerstycken, ett grönt och ett svart. Jag vet inte varför jag tycker att sånt är fascinerande, löjligt egentligen, men jag tycker det lika häftigt varje gång man får uppleva just det ögonblick då de första regndropparna börjar falla. Då står jag still.

När jag stod där och fotograferade dök namnet Rosenberg upp i huvudet på mig. Det var här hon gick, längs järnvägen, innan hon la sig ner för att dö några hundra meter bakom ryggen på mig. Historien kryper på mig och jag känner hur hon går där borta, stackars älskade flicka.

Här kan du läsa om henne. Hon talade om havet.