Våren 2003

Uppe på Lotsbacken i Slite står man stadigt. Bakom ryggen ligger det vackra villasamhället Slite inbäddat i tjärdoftande historia och med sina kontraster i Vägumeviken västertill. Längre inåt land bakom ryggen blänker Bogeviken, ett rikt land, det är ännu lätt att föreställa sig vikingaflottor segla in efter en handelsresa som kunde vara upp till fyra år. I environgerna har man hittat världens största vikingtida silverskatt, och man har också hittat en röd sten fullklottrad av runor som berättar om Ravn som blev kvar långt åt helvete nere vid Svarta havet. Det kan inte blir mera vikingaland.

Jag gick den lilla vägen nerifrån hamnen, förbi hotellet, Slitebaden, den igenstängda krogen med den vackra skeppsskylten. Den här delen av Slite gillar jag. I'm going to Slajt tonight!

Söderut från Lotsbacken längs kusten ser man raukar på landbacken, Slite camping med sina många stugor. De små öarna utanför kusten ger man ibland namnet skärgård, det är väl att ta i, men själva området ger havslängtan och emellanåt skulle man byta kungariket mot en båt.

Åt väster står Cementas silos kappraka och trumlar. Jag har en bror som jobbar där. Tvärs över viken från dessa står ännu kalkugnarna från längesen gångna århundraden med blåsor på läpparna och svullna händer. Utslitna axlar, armar, knän och tår. Folk som bar sten och släckte kalk tills de dog. Jag tänker på rödhåriga kulturkärringar som guidar bland dessa monument. Fy fan.


Min systerson hittar baingyl (spigg) och lyckas få tag i en halvdöd sådan.

-Kolla, säger han.
-Oj, en haj, säger jag, som var lika intresserad av sådana som liten som han är i dag. Snart går iden upp, slår det mig, måste ut och fiska med ungarna. Sen försöker jag nynna på Per Gessles låt om att jag går och fiskar, men det går inget vidare.

Nere vid sju strömmar, inloppet till Bogeviken, var fisket fordom noga reglerat. Förmodligen håvade man upp ganska stora mängder fisk att ställa på bordet. -Filosofiskt fiske? Gessle va? Jag vet inte. Man kan inte stå på ställen där historiens kamp mot svält och nödår hänger som en övernaturlig örfil över de leende backarna. Glömmer man bort sig en liten stund åker man väl på en dunderhurring.

Havet luktar. Man förnimmer det i luften. Våren kommer seglande sydvart, från Polen. Längs vägkanterna börjar sipporna glimta (var det där blåsippor? frågar man sig i 100 km i tim). Solen ler. Jag känner det i marken. Det är nåt som händer, det torra gräset från ifjor går äntligen under.


Snart tänds dikeskanterna, ängena, skogsbrynens orkidéer under Persson i Lau. Det stora i ingenting.

En kille från Örebro har köpt kåken bredvid och sysslar med reparation. Han hade mor och far med sig för någon vecka sen. Jag gick in, hälsade och pratade en liten stund, så som man gör på Gotland. Fadren snickrade trappa och modren räfsade och sa att det växer massvis av grejer under löven, och så pekade hon på den gula matta av Vintergäck i hörnet på min trädgård och frågade vad det var för blommor.

Vintergäck, Scilla, Krokus, lila, vit och gul, Snödroppar, en och annan Snöklocka, växer hur som helst i trädgården, som ogräs, som de själva vill. Jag går redan och kikar efter Vätterosor. Ibland funderar jag på att förklara varför Israel Kolmodin fick inspiration till skolavslutningspsalmen på Gotland.

Men om Du aldrig har stått i ett änge på Gotland innan allt händer och samtidigt vet vad som kommer att hända, så kan jag inte förklara det i alla fall. Våren på Gotland är inte bara värme i frusna själar, det är själva hjärtat som blir glatt av att blomstertiden nu äntligen kommer.

Välkommen att älska Gotland! Gotland älskar redan dig!