text bild karta   info, a-ö
Bernt Enderborg
12) 60 mark silver, gutarnas skatt
þa en gutar hann til baþu at fara. þa suaraþi hann. Mik witin ir nu faigastan oc fallastan giefin þa mir en ir wilin et iec fari innan slikan waþa þry wereldi. att mir sielfum. annat burnum synj minum. Oc þriþia cunu. þy et hann war senieldr. Oc fiel kunnungur so sum saghur af ganga gicc hann a staggaþan ret wiþr suia kunung. Siextighi marca silfs vm arr huert. þet ier scattr guta so at suiarikis cunungr fiauratighi marcr silfs af þaim siextighi. En ierl hafi tiughu marcr silfs. þinna staþgaþ gierþi hann miþ lanz raþj. fyr en hann haiman fori

Översättning
Då gutarna bad honom fara, svarade han dem: 'Ni vet att jag nu är gammal och bräcklig, giv mig då, om jag skall ge mig in i en sådan livsfara, tre mansböter, den första för mig själv, den andra för min egen son och den tredje för min hustru.' Ty han var, som sagorna berätta om honom, en vis och mångkunnig man. Så ingick han i stadgad rätt med sveakungen. 60 mark silver om året. Det är gutarnas skatt, som skall delas så, att Svea rikes kung får 40 marker av de sextio och jarlen 20 mark silver. Detta avtal hade redan fastställts i landets råd innan han for hemifrån.
Kommentar
Detta avtal innehåller överraskande saker, åtminstone om man tror att mäktiga vikingar i Svealand hade en väldig flotta som behärskade Östersjön och därtill besittningar i flera länder. Den första överraskningen är att avtalets innehåll redan är fastställt av det gutniska Alltinget innan Awair for till Uppsala och ingick det med sveakonungen. Den andra överraskningen är att gutarnas skatt är så låg - långt fram i tiden har gutarna bara betalat en bråkdel av vad de övriga skatteskyldiga i Sverige gjorde.

Vad först gäller uppdragstagarens kompetens (vad han fick göra) så hade den republikanska folkförsamlingen, Gutnaltinget, fastställt beloppet i förväg: 60 mark silver. I historielitteraturen står vanligen att gutarna underkastade sig svearna som gjorde Gotland till ett skattskyldigt skyddsland, men varifrån grunderna till dessa uppgifter kommer är det ingen som vet. Visserligen finns en runsten i Torsätra som kanske handlar om gutarnas skatt, men det är väl i stort sett den enda runsten som finns på fastlandet där inte Gotlandsfararen har råkat väldigt illa ut (se runor, t ex Torsätra och Björn från Aspö), och det står förvisso i Upplandslagen från 1296 att kungen också var kung över gutarna, men till och med sammantaget är det ett rätt tunt material för att gutarna skulle ha underkastat sig någonting, allra helst att åberopa en lagstiftning som aldrig någonsin varit gällande på Gotland.

Awair ville ha tre mansbot för att utföra det riskfyllda uppdraget. Gutalagen säger att mansbot för en gotländsk man är tre marker guld, dvs nio marker guld skulle han ha. Snöbohm som skrev Gotlands land och folk 1897 räknade i dåtida penningvärde ut att Awair ville ha 2304 kr (9 marker guld = 72 marker silver á 32 kr stycket). Med samma beräkningsgrund (1 mark silver = 32 kr) var gutarnas samlade skatt enligt avtalet 1920 kr. Man kan sätta vilket som helst värde på silvermarken, Awair Strabain tog i alla fall mer betalt för att utföra uppdraget är hela årsskatten till svearna.

Majvor Östergren påstår indirekt i boken Gotland Vikingaön, Gotländskt Arkiv 2004, att med mark menas inte slantar utan viktenheten, 200 gram, dvs den Gotländska skatten var 12 kg silver per år, ungefär 8 gram per gård. Det innebär i sin tur att Awair ville ha 1,8 kg guld för att utföra uppdraget. För alla utom experter måste nästan två kilo guld vara en uppenbart orimligt ersättning, varför jag inte kan begripa annat än att med mark menas slantar och inte viktenheten.

Utifrån det avtal som Strabain träffade med 'suja kunung' brukar svealandspatrioter konkludera att Gotland var ett skyddsland under de mäktiga svearna. Det är förstås bara spiksoppa, och jag antar att vikingen vid Spillings i Othem som ägde världens största vikingatida silverskatt (cirka 70 kg), upphittad för något år sedan, hade ensam kunnat betalat gutarnas skatt i många, många år. Att Gotland var ett svenskt skyddsland kan du alltså ta med en glob salt.

Allra sist i Gutarnas krönika står också något som borde besvära svenska lokalpatrioter: 'Lyct bref miþ kunungs insigli scal at allum kunungs ret sendas. oc ai vpit', vilket betyder att kungen skall skicka ett slutet brev till Gotland om sin rätt, inte öppet. Den mäktiga sveakonungen kunde inte skicka något öppet brev att högläsas på tingen eller i kyrkorna, dvs han hade inte rätt att utfärda några lagar eller påbud överhuvudtaget på Gotland.

Varför betalade gutarna skatt
För handelsrättigheterna, se Vi ville.

Några tankar om översättningen
Den vanliga översättningen av denna berättelse, som finns alldeles efter den gutniska texten ovan, förefaller omständlig. Så här står det ungefär i de första meningarna:

'Då nu gutarna ombad honom att fara, så svarade han: Ni vet att jag kommer att vara i livsfara, och dömd till undergång, ge mig då, om Ni vill att jag försätter mig i sådan fara, tre mansböter.'

Slottsprästen Petrejus som på 1500-talet skrev en krönika om Gotland verkar ha haft klarare för sig vad det där 'fagaistan oc fallastan' betyder. Han broderar fantasirikt ut berättelsen om Awairs besök hos Svea konung (Petrejus kallar förresten Awair för Halvar) som vid Awairs besök just firade ett kungligt gästabud i Uppsala.

Awair kallades 'Strabain', vilket vanligen översätts till Stråben men man kan lika gärna säga Långben (gutarna var världens längsta folk ännu början av 1900-talet). Awair var alltså en stor och lång karl, som enligt Petrejus' berättelse stegade in iförd en rikt utstyd kappa, hälsade på kungen och drottning, och ställde sig mitt i salen stödd på svärdet.

Först av allt talar Awair om vilka hederskänker han har med sig, varefter han ber kungen i ödmjuka men synnerligen värdiga ordalag ta emot gåvorna från gutarna, som därefter bärs fram: en snabbseglande båt, hästar och oxar.

'Men då sa kungen, icke utan vrede: De må hänföras till egendomliga ting att Gotherna medför skänker och ändå kommer som hjälpsökande till Suecias kung.'

- 'Fjärran vare det vårt folk att såsom hjälpsökande sträcka fram handen. Det visar min dräkt, som inte är en sorgdräkt eller tiggardräkt. Det är en krigardräkt, som genom sin glans tydligt visar detta. Tappra och storsinta män kan intet våld avskräcka att fullgöra sina uppdrag även om folkrätten överallt i världen förklarade sändebud skyddade till sin person. Därför, om kungen mottar den fred, som vi erbjuder, och inte försmår vår vängåva, gläder det oss men om han mer fröjdas åt vapen förklarar vi öppet krig.'

Awair lyckades krångla sig ur det där, men han insåg från början att skulle råka i faigastan och fallastan, dvs befinna sig i livsfara (Petrejus säger att kungen hotade honom till livet) och att han genom uppdraget kunde vara dömd till undergång.

_____
Citaten ovan kommer från Sten Körners bok: Slottsprästen Petrejus berättar, Godrings tryckeri, Visby 2008.
/text och foto Bernt Enderborg