01. Här börjar gutarnas lag och säger så först

Gutasagan som är inledningen till Gutalagen talar om hur gutarna kom i kontakt med kristendomen:

"þaut gutar hainir waru. þau silgdu þair miþ caupmanna scap innan all land baþi cristin oc haiþin. þa saghu caupmenn cristna siþi j cristnum landum þa litu sumir sic þar cristna Oc fyrþu til gutlanz prestj"

Översättning: Medan gutarna var hedningar så seglade de med köpmannaskap inom alla länder, både kristna och hedna. Då såg köpmännen kristna seder i kristna länder, då lät somliga kristna sig där och förde till Gotland präster.

Lite längre fram i Gutasagan omtalas att hela folket antog kristendomen: "Siþan gutar sagu crisna manna siþi þa lydu þair guz buþi oc leþra manna kennu tocu þa almennilica wiþr cristindomj miþ sielfs wilia sinum vtan þuang so et engin þuang þaim til cristnur"

Översättning: Sedan gutarna såg kristna mäns seder, lydde de Guds bud och lärda mäns undervisning och tog enhälligt emot kristendomen av egen fri vilja och utan tvång, så att ingen tvang dem till att bli kristna.

Den som vill kan lägga märke till att de "kristna sederna" nämns såväl i de första kontakterna som ett skäl till att gutarna allmänt antog kristendomen. Det står att en och annan lät döpa sig, men någon religiös väckelse är det inte tal om. Det förefaller alltså ha varit samhällsnyttan som var avgörande för gutarna när kristendomen antogs. Det kanske skall tilläggas att innan det sägs i Gutasagan att kristendomen antogs allmänt, så är det bråk om det där, en kyrka bränns och sånt. Men en av stormännen, Lickair från Stenkyrka, stöder kristendomen, och småningom vinner uppenbarligen hans åsikter på Gutnaltinget (alltinget).

Nu sägs allt som oftast att S:t Olof kristnade Gotland med svärd, ty han var härförbi i början av 1000-talet. Stöd för detta hämtas i Gutalagen och skrönor från 1600-talet, men det stödet är tunnare än ett hårstrå.

Kanske kan det vara skojigt att ta del av Lickair Snelli's argument, hans måg var nämligen den förste som byggde sig en kyrka i Kulstäde i Vall, men något sådant ville Gutnaltinget inte veta av varför kyrkan brändes ner. Mågen, Botair från Akebäck, måste ha varit av religiös natur ty han ger sig inte utan bygger en ny kyrka, den här gången i wi. Gutnaltinget ville bränna ner den också, men Lickair lyckades få gehör för sin mening:

"...ai brenna mann ella kirchiu hanns þy et han standr i wi..", dvs man får ej bränna mannen eller hans kyrka eftersom den står i wi.

Ett wi sägs oftast vara ett religiöst offerställe eller så, men att det är Visby som avses bara för att det står att kyrkan stod i wi nedanför klinten är nog inte alldeles säkert.

Om vi antar att gutarna långt tillbaka i tidernas dunkel trodde på flera gudar, t ex Oden, Tor, Freja och sånt, så innebär övergången till kristendom också en övergång från polyteism (flera gudar) till monoteism (en gud). Man kanhända kan föreställa sig polyteismen som att olika gudar hade olika ändamål, ändamålsgudar, dvs ville man föröka sig så skickade man en hälsing till Freja, för krig så var Tor på tapeten osv.

I paragrafen ovan sägs: "Oc troa allir aann guþ alzvaldanda", och det är förmodligen lite felaktigt återgivet, ty det borde rimligen stå: "Oc troa allir a ain guþ alzvaldanda", dvs ordagrant ungefär: "Och tro alla på en allsvåldig gud" (om ordet allsvåldig känns dig konstigt så är det synonymt med: allhärskande, allrådande, allt behärskande, som har all makt).

Man kan faktiskt säga att det står i klartext i Gutalagen att man gick över till en gud (observera att det inte står Gud med stort G i lagtexten) och att lagstiftaren med klart förstånd angett vad det egentligen är fråga om, ty omställningen bör ha varit större än vad man tror.

I förbigående skall jag också tillägga att Pipping i sin språkundersökande bok om Gutalagen, Gotländska studier, 1901, tar sig till att ändra en krumelur i den handskrivna originaltexten i ordet som ovan anges som "fyrst" - han har ändrat på en krumelur och återger den med ett r. Med det finns inga som helst konstigheter för en gute att säga "fysst", vilket är precis vad som fortfarande görs, i stället för ordet "fyrst" som ingen gute någonsin torde ha hört. "Þitta ir fysst upp haf i lagum orum" - så bör det nog vara.