text bild karta   info, a-ö

Gutalagen del 2

20. Om alla arv.
Om det finns omyndiga, som äro unga, efter en faders död och söner, som äro fullvuxna män, då må ej den äldste skiljas från den yngste, om ock nöd börjar tränga, förrän han är fullvuxen. De have alla del i allt oskiftat, ända till han är femton år gammal. Sedan tage han emot pung och skålar och envar sörjer för sig, om de icke vilja längre vara tillsammans. Om nöd börjar tränga, så att man måste sälja jord till föda, förrän alla äro fullvuxna, då skall man pantsätta lika mycket av allas, såväl den äldstes som den yngstes, och icke sälja det i fast köp. Men i det fall att någon, evad det är kvinna eller man, tager den unge omyndige till sig och giver honom föda, till dess han är fullvuxen, då håller han kvar sin del, även om de andra måste sälja jord till föda.
§ 1. Gifter fader bort sin son och dör sonen och lämnar döttrar efter sig, då skola de sitta i karlens sköte och bida sitt arv. Om karlen dör och det går ut efter honom, då skifte döttrar och sondöttrar arvet efter huvudtal. Om karlens söner äro flera, då ärve sondöttrarna efter sin fader. På samma sätt ärves även efter farmoder, om hon lever längre än sin son.

§ 2. Har arvtagerska ärvt jord, då ärver sedan den ena efter den andra, i vilken gren det än kommer, vare sig det bär mansgördel eller kvinnogördel, så länge blodsfränder finnas. Om det blir slut på blodsfränder och arvet har kommit till två, som bära mansgördel, men icke har kommit till en tredje, då går arvet tillbaka i samma gård, som det har kommit ifrån. Om det har kommit till den tredje och all tre äro efter varandra, då stannar det kvar i den gård, som det har kommit till, även om det är slut med blodsfränder.

§ 3. Har arvtagerska tagit arv och finnas inga söner efter henne, då skall den taga arv, som är närmast i släkt. Om båda äro lika nära, man och kvinna, då ärve man och ej kvinna.

§ 4. Där söner ej finnas i gården, där ärve dotter efter sin fader möderne och fadermöderne. Om fastrar finnas, gifta eller ogifta, då tage de sitt fadermöderne. Om några äro ogifta, då tage de åttonde penningen av sitt fäderne, sedan skulder äro gäldade. Om söner ej finnas i gården, då ärve fränderna huvudlott med döttrarna ända till fjärde led. Om det är längre bort, då tage de en åttondedel, sedan skulder äro gäldade och kvinnors delar äro uttagna. Men kvinna tage så mycket ur gården, som hon hade fört i den, om det är uppskrivet i första året. Är det ej uppskrivet, då skall gården hava vitsord.

§ 5. Finnas ej söner efter en man och stannar änkan kvar i gården, då skall hon hava till uppehälle i gården under ett år en löp råg och en annan löp korn var månad, om hon ej dör eller gifter sig därifrån. Men den egendom, som följde henne dit i gården, den tage hon ur gården sådan som hon förde den dit.

§ 6. Blir kvinna gift i flera gårdar och får hon barn i flera, då ärve så barn som barn sitt möderne, både jord och lösöre. Och bröderna tag emot för sina samsystrar, vare sig de äro gifta eller ogifta.

§ 7. Om kvinna är bortgift från gården med hemföljd och finnas ej söner efter henne, då ärves den tillbaka i samma gård, som hon gifte sig ifrån. Om söner ej finnas i gården, då ärve närmaste blodsfränder, vare sig det är man eller kvinna, kvinna dock icke längre än till fjärde led. Äro båda lika nära, då ärve mannen.

§ 8. Det är också lag, att kvinna ärver hogsl och id efter sin man. Sitter hon längre som änka i gården med sina söner och dö hennes söner utan att lämna söner efter sig, förr än åtta år äro förlidna, då tage hon en mark penningar för vart år, medan sönerna levde. Men gifter hon sig från sina barn, medan de leva, då skall hon hava hogsl och id och ej mera.

§ 9. En änka, som är barnlös, skall hava härbärge, om hon vill, i samma gård, som hon är gift i. Om hon ej vill det, då skall hon hava en halv mark penningar för vart år under sexton år, och hon tage emot det allt efter som åren lida.

§ 10. Om kvinnors arv gäller, att det ärver dotter eller dotters barn. Om de ej finnas, då ärver syster eller systers barn. Om de ej finnas, då ärver faster eller fasters barn. Om de ej finnas, då ärver närmaste blodsfrände intill fjärde led och ej längre. Om de ej finnas, då står det kvar i gården hos fränderna. Finnas icke manliga arvingar och har det kommit i kvinnoarv, vare sig det är av broder eller syster, och äro båda lika nära i släkt, då ärve de båda.

§1 11. Brinna inne fader och son, båda i samma hus, drunkna båda på samma skepp eller falla båda i samma strid, då är syster lika nära som dotter.

§ 12. Blir det flera söner efter en man och ökas släkten av dem alla med dör någon utan söner, då vare de alla lika nära till arv intill fjärde led.

§ 13. Den som säljer sin fädernejord och avhänder sig allt det som är inom hägnad vare skild från arv med fränder eller bröder och vare i icke gotländska mäns mansbot. Men hans söner vare i arv och lag med fränderna, om de åter få jord till tre markers lega.

§ 14. Ingen oäkta son kan göra sig god till arv, utom i det fall att han har äkta gotländsk både fader och moder, och han styrke då med skrift i ättarskrå, att tre efter varandra äro alla gotländska. Då tager sonen till den tredje av dem arv med fränderna. Får gotländsk man oäkta barn med gotländsk kvinna och finnas icke söner efter honom och lämnar han efter sig oäkta barn, söner och döttrar, då skifte de fädernes lösöre efter huvudtal med äkta döttrar, om sådana finnas. Finnas de ej, då skifte de sins emellan fädernes lösöre efter huvudtal. Men får gotländsk man oäkta söner med icke gotländsk kvinna, då föde han dem, till dess att de äro fullvuxna. Vilja de ej längre vara hos fadern, då give han tre marker penningar åt var och en av dem och stridsvapen och sängkläder, täcke och yllelakan och kudde, och femton alnar kläde till gångkläder. Om han har oäkta döttrar, då föde han ock dem, till dess att de äro aderton år gamla; han have rätt att bortgifta dem, om någon beder därom. Men bliva de ej gifta och vilja de ej längre vara hos fadern, sedan aderton år äro förlidna, då give han en mark silver åt var och en av dem och säng och gångkläder och ko efter sina tillgångar. All oäkta barns rätt skall man utgiva med sockenmännens vittnesbörd.
Får gotländsk man oäkta dotter med icke gotländsk kvinna och blir någon fälld för samlag med den oäkta dottern, då give han henne som hogsl fyra marker penningar, vare sig han är gotländsk eller icke gotländsk. Men blir någon tagen på bar gärning tillsammans med denna oäkta dotter, då löse han hand eller fot med tre marker silver. Får gotländsk kvinna oäkta dotter med icke gotländsk man, då have hon samma rätt som nyss var sagt.

20 a. Om en man som tages inne hos kvinna.
§ 15. Om en man blir tagen på bar gärning tillsammans med gotländsk kvinna, som är ogift, då må man sätta honom i stock och hålla honom fången i tre dygn och sända bud till hans fränder. De löse hans hand eller fot med sex marker silver, eller ock låte han avhugga dem, om han ej förmår lösa dem. Om han ej blir tagen på bar gärning med henne, utan barn blir buret till honom, och kvinnan säger, att barnet är hans, men han säger nej därtill, då tage han med sig två bofasta män från den socken, som kvinnan var i, då barnet blev avlat, och svärje så med sex mäns ed. att de aldrig hörde ord eller rykte om den saken, förr än barnet var fött. Då följer honom vitsord, om han får de två bofasta männen. Brister han och får ej vitsord, då skall hon hava vitsord med sex män, alla jämbördiga med henne, och svärje, att han är fader till barnet. Och han tage sedan emot barnet och modern, om han vill. Men om han ej vill eller ej kan, då give han henne fullt hogsl, om hon är gotländsk. Blir gotländsk man tagen på bar gärning tillsammans med icke gotländsk kvinna, då får hon tre marker av honom och likväl endast i det fall att han är tagen på bar gärning, där hennes säng är och hennes hem. Blir icke gotländsk man tagen på bar gärning med gotländsk kvinna, då böte han som äkta gotländsk man. Om han ej blir tagen på bar gärning men får likväl barn med henne, då skall han giva henne hogsl, åtta marker, och själv föda sitt barn. Men tillvitar kvinnan honom barnet och han säger nej därtill, då värje han sig med samma vittnesbörd som gotländsk man. Men barnet skola de föda, som äga att taga emot hogsl, fader eller broder, om hon är ogift. Får icke gotländsk man barn med icke gotländsk kvinna, då give han ock henne hogsl, tre marker, och fadern föde sitt barn. Om han blir tagen på bar gärning tillsammans med henne, då give han ock tre marker, även om barn ej är till.

21. Om en man gör hor.
Gör en man hor, då böte han tre marker till tinget och sex marker till målsägande. Om en man, lärd eller olärd, gör dubbelt hor, då böte han tolv marker till landet och andra tolv till målsägande. Gör gift man hor med ogift kvinna, då skall han giva henne hogsl. Gör laggift kvinna hor med ogift man, då skall han ej giva henne hogsl. Blir en man, lärd eller olärd, tagen på bar gärning tillsammans med en annan mans hustru, då gäller för honom fyrtio marker gods eller hans liv, och målsägande råde för vad han helst vill hava, hans gods eller hans liv.

§ 1. Lockar en man en annans dotter eller någon under hans vårdnad, till fästning utan faders eller fränders samtycke, då böte han fyrtio marker till målsägande; därav skall landet hava tolv marker.

§ 2. Tager en man kvinna eller mö till hustru med rån eller våld, utan faders eller fränders samtycke, då råde de som föra hennes talan över hans hals eller mansbot, om kvinnan är gotländsk; därav skall landet hava tolv marker. Men om kvinnan är icke gotländsk, då råde de som föra hennes talan över hans hals eller tio marker silver; därav skall landet hava tolv marker.

22. Om kvinna skändas.
Blir kvinna skändad och nödgad till samlag i skog eller annorstädes, då följe hon mannen med rop, om hon ej vill tåla skammen, och fare efter dit, som han far före. Om någon hör hennes rop, då må han bära henne fullt och helt vittnesbörd, så som om han hade varit där och sett det med ögonen. Om ingen hör hennes rop, då kungöre hon det för vittnen genast under första dygnet, där hon kommer till en gård, och säga mannens namn. Deras vittnesbörd åtnjuter hon ock, om de vilja duga. Om hon dröjer längre och ej kärar, då är det bäst att tiga därmed. Den får då vitsord, som värjer sig. Om en man blir funnen skyldig till sådant och finnas vittnesbörd för kvinnan, då skall han böta till gotländsk kvinna fem marker silver och till ofri kvinna sex örar penningar. Sker sådant med laggift kvinna, gotländsk eller icke gotländsk, då har han förverkat sitt liv, eller han löse sig med så stor mansbot, som kvinnan gäller. Om kvinnan ej känner mannen och kungör dock för vittnen under första dygnet, sedan hon kommer till en gård, och säger sig sedan hava känt mannen, då längre tid är förliden, då värjer han sig med tolv mäns ed, om hon ej är havande. Om hon är havande och det sker på den tid, då hon för vittnen kungjorde sin skam, då äge hon vitsord med tolv mäns ed och de vittnen, som hon kungjorde det för. Om någons träl gör sådan med gotländsk kvinna, då kan husbonen ej värja honom med mansbot, utom i det fall att hon hellre vill hava mansbot än hans liv.

23. Om ofredande av kvinnor.
Men om ofredande av kvinnor är denna lag. Slår du topp eller viv av en kvinnas huvud, så att det ej är gjort av våda, och blottas hennes huvud till hälften, böta då en mark penningar. Om hela huvudet blottas, böta då två marker. Hon har vitsord med de vittnen, som sågo därpå, vare sig huvudet blottades helt eller halvt. Men ofri kvinna får böter för slag, och ej mera.

§ 1. Sliter du spänne eller ögla av en kvinna, böta då åtta örtugar. Sliter du av båda, böta en halv mark. Om den faller ned på jorden, böta en mark.

§ 2. Sliter du snodder av en kvinna, böta då en halv mark för varje, ända till högsta böter. Och giv henne allt tillbaka. Hon styrke själv, när det är allt.

§ 3. Skuffar du en kvinna, så att hennes kläder fara ur lag, böta då åtta örtugar. Flyga de upp mitt på läggen, böta en halv mark. Flyga de upp, så att man kan se knäskålarna, böta då en mark penningar. Flyga de så högt, att man kan se både länd och blygd, böta då två marker.

§ 4. Tager du en kvinna om handleden, böta en halv mark, om hon vill kära. Tager du henne om armbågen, böta åtta örtugar. Tager du henne om axeln, böta fem örtugar. Tager du henne om bröstet, böta en öre. Tager du henne om ankeln, böta en halv mark. Tager du henne mellan knät och vaden, böta åtta örtugar. Tager du ovanför knät, böta fem örtugar. Tager du ännu högre upp, då är det det skamliga greppet och heter en dåres grepp; där gälla inga penningböter; de flesta tåla, när det har kommit därhän.

§ 5. Om det sker med icke gotländsk kvinna, då bötar du till henne hälften mindre för alla grepp än till gotländsk kvinna, om det är en fri och friboren kvinna.

24. Om bröllop.
Om vagnåkarnas färder stadgas, att ej skola flera än två åka på var vagn. Men frändernas ritt är bortlagd. Där sjunges brudmässan, där unge mannen är och bröllopet skall drickas. Unge mannen sände tre män mot sin brud, och bruttugan bide där som brudmässan sjunges och bröllopet drickes. Men bröllopet skall drickas i två dagar med allt folket. Och gåvor give den som vill, efter sin lust. Men att hava förningar till bröllop är bortlagt. På tredje dagen have de rätt att bjuda kvar skaffarna och gärdemännen och de närmaste fränderna. Minnesskålar skola iskänkas så många som husbonden vill före Marie minne. Men efter Marie minne skall envar hava hemlov, och öl bäres ej längre in. Den som bryter mot detta, böte tolv marker till landet. Och den som objuden kommer till bröllop eller gästabud, gälde tre örar penningar.

§ 1. Alla arvöl äro bortlagda. Men den som vill må giva kläder och skodon efter den som är avliden till insocknes folk.

§ 2. Av skarlakan och svart kläde slite envar det som finnes, men ingen öke till det med mera, varken gammalt eller nytt, sedan det är slitet.

§ 3. Ridtäcken och ridkuddar skäres ej mindre än i fjärdedelar.

§ 4. Detta är ock överenskommet om gotländska kvinnor, att var broder skall sörja för giftermål åt sin syster. Vill han det ej, då skall han giva henne en åttondedel av sin jord till uppehälle, med närmaste fränders och sockenmäns tillsyn,, så att hon ej må oförståndigt förbruka sin egendom.

§ 5. Men för icke gotländskt folk gäller, att två systrar skola ärva lika med en broder. Om arv mellan syskon eller syskonbarn, då skifte de det lika som fäderne eller möderne. Om det går längre bort, då ärve den som är närmast i blodsfrändskap.

24 a. Om farvägar.
Men om mäns farvägar är denna lag. Äger en man jord, som ingestädes ligger vid väg, då har han själv vitsord på en annans öppna mark, var han har farväg. Om han har själv öppen mark invid väg, då får han ej vitsord mot en annans öppna jord. Men om han själv har sluten jord, då har han vitsord mot en annans öppna. Om män vilja inhägna betesmark, som ligger invid vägs, inom gärdesgårdar, då skola de lämna vägar mellan gärdesgårdarna, femton steg breda. Då freda de sin gärdegård, och ej eljest. Inhägnar någon åt sig hage över en annans farväg, då gärde han åt honom ett led, och den andre fare som han for förr. Gärdar han igen en annans väg över hans laga farväg, då gärde den led, som äger gärdesgården, och den svare för ledet, som äger vägen.

25. Om skogstvister.
Tvista två män om skog, då skall man hava två vittnesbörd: grannars vittnesbörd och arbetes vittnesbörd. Att man om våren tillrett ved eller kluvit gärdsle och lagt det på stubbe eller avhuggit grenar och burit det tillsamman och där låtit det torka till hösten, det är fullt arbetes vittnesbörd. Vitsord skall den hava, som har drygare vittnesbörd av grannar, att arbete är utfört omkring. En av dem som äger mest skall först gå till ed. Vill han ej vittna med ed, då skall hans vittnesbörd icke duga för någondera.

§ 1. Men om odlad jord skall man ock hava två vittnesbörd: fränders vittnesbörd och arbetes vittnesbörd för tre år. Arbetsvittne skola de bära, som äga invidliggande jord. Klandra den som äger jord omkring, då skola de vittna, som äga närmast utanför. Fränders vittne bär ej den som är närmare än i fjärde led.

§ 2. Om de mötas, odlad jord och skog och myr, då tage odlad jord två tredjedelar och skog och myr en trejdedel. Skog och myr taga hälften var av ofruktbar jord, där de mötas mellan stubbe och starrtuva. Och ingendera må vittna med den andre, ej skog med myr och ej myr med skog.

§ 3. Ingen må giva en annan lov att hugga i oskiftad skog eller att slå ag i oskiftad myr, utan att han är saker till tre marker åt målsäganden och tre andra åt folket. Ingen må djärvas att arbeta i en annans skog eller myr, utan att det kan lagligen tagas från honom, som han far med, virke eller dragare. Men säger han, att den andre olagligen har tagit det, då styrke han det med syn.

§ 4. Om någon får skada på skog eller andra ägor och vill han misstro någon om något, då må ingen saklöst vägra en annan rannsakning och syn.

§ 5. Om någon ödelägger gränsmärken utom stör eller inom, vare han saker till tre marker åt målsäganden och andre tre åt folket. Ingen må ej heller djärvas att inhägna något av oskiftad jord, utan att han är saker till tre marker åt målsäganden och ännu andra tre åt folket.

§ 6. Gärdesgård skall envar svara för där som han har gärdat, den gärdesgård vid väg, som äger jord vid väg. Men den som ej äger jord vid väg, han svarar för mellangärdesgård. Där skall envar böta skada, som han äger gärdesgården framför. Om flera hava dålig gärdesgård, då böte alla skadan, som ej hava laggill gärdesgård. Ingen får bot för sin skada, om han ej själv har laggill gärdesgård. Ej får man visa skada på en annans dåliga gärdesgård, om man ej själv har en god.
/text Bernt Enderborg, foto Inger Ohlsson

Länk till denna sida: http://www.guteinfo.com?id=2252


Se vidare Boendesidan

Kommentarer till denna sida

Guide till Gotland

Guider till Gotland - över 30 översikter inom olika områden.