Gutalagen del 1 - Sveriges äldsta lagbok
1. Här börjar gutarnas lag och säger så först
Detta är det första i vår lag, att vi skola säga nej till hedendomen och säga ja till kristendomen och alla tro på en Gud allsmäktig och bedja honom om hjälp, att han ville giva oss gott år och fred, seger och hälsa och att vi kunna hålla vår kristendom och vår rätta tro och det land, där vi bo, och att vi var dag i alla våra gärningar och vår vilja må göra det som är Gud till ära och oss till största gagn både till kropp och själ.
2. Om barn
Det är nu därnäst, att man skall uppföda vart barn, som blir fött i vårt land, och icke utkasta det.
§ 1. Var kvinna skall veta sin säng, då hon ligger i barnsnöd. Hon kalle till sig två vittneskvinnor, gridkvinna och grannkvinna, för att vittna, att barnet var dödfött och ej hjälpte hennes handaverkan därtill.
§ 2. Om en fri kvinna blir funnen skyldig därtill, att hon har förgjort ett barn, då böte hon tre marker, så snart det kommer fram för sockenmännen, utom i det fall att hon först har skriftat sin sak och prästen bär henne fullt vittnesbörd därom; då skall hon fullgöra sin bot, men ingen har krav på böter därför. Om hon nekar och saken kommer framför tingmänne, blir hon frikänd, då skall hon hava tre marker av den som tillvitar henne och hedersed av sex män. Blir hon fälld, då böte hon tre marker till socknen, om socknen kan utkräva dem. Om saken kommer fram för tingmännen, då böte hon tre marker till tinget och andra tre till prosten, om hon blir funnen skyldig. Men om saken kommer fram för allt folket och blir hon sedan funnen skyldig, då stiger boten till tolv marker till alla landets män. Har hon ej dods att böta, då skall hon fly från landet, och var man böte tre marker, som lämnar henne hus och hem eller giver henne mat. Om hon ej vill gå ed, då är hon dock fälld i denna sak. Om de frångå målet, som tilltalade henne, och ej vilja framlägga böter, då skall man döma henne saklös och fria henne från denna sak. Men de skola upprätta hennes heder med ed och taga orden från hennes rygg, som lade dem på. Om hon vidgår, att hon var moder, och säger, att barnet var dödfött, då måste de ej framlägga penningar åt henne, om man vill misstro henne därom och hon icke har några vittneskvinnor, som voro hos henne, då hon var i barnsnöd.
§ 3. Om sådan sak tillvitas någons trälkvinna, då lägger ingen fram mera i böter åt henne än sex örar penningar. Om hon blir fälld, då böte husbonden för henne sex örar penningar och pålägge henne sex år, sedan hennes träldomstid är slutad.
3. Om tionde
Det är nu därnäst, att envar där skall hava gudstjänst och lämna tionde, som han har gjort kyrka och hans gård från början var tillagd. Den prästen skall för honom förrätta all kristendom, vare sig han tarvar det bittida eller sent.
§ 1. Så hava alla män kommit överens, att före Mariamässan i fastan skall man hava utlämnat sin tionde, både åt prästen hans del och åt kyrkan hennes. I skyl skall var man giva tionde. Då må ingen föregiva, att ej tionden är tröskad, när Mariamässan kommer. Efter Mariamässan skall prästen lysa tre söndagar, men på den fjärde stänga kyrkodörren och inställa gudstjänsten för sockenmännen, till dess att all tionden är lämnad. Och tre marker medfölja av den man, som ej ville förr utlämna sin tionde. Detta skola alla tillsammans utsöka, och alla skola hava del däri. Sockenmännen skola hava en tredjedel och kyrkan en tredjedel och prästen en tredjedel.
§ 2. Om en landbo flyttar bort från socken med ogulden tionde och till en annan, då gör han sig saker till tre marker till prästen och kyrkan och sockenmännen. Och han före dock sin tionde tillbaka, även om det är senare.
§3. Om någon vill göra sig kyrka till större välmak än han förut hade, då skall han göra den av de nio tiondedelarna, men av den tionden skall såväl kyrkan hava sin del som prästen sin, till dess den nya är invigd. Men sedan skall han giva tionde där, som han senast gjorde kyrka. Icke må han sedan löpa tillbaka till den gamla, sedan han har gjort en annan ny. Och icke må han gå från den gamla till den nya senare än på den dagen, då biskopen invigde den. Om det uppstår tvist emellan dem, genast under det första året eller under det andra, då skall han själv styrka med ed och med två sockenmän, som de andra vilja därtill nämna, att han var med där i kyrkans byggning och i invigningen och i alla delar så som andra sockenmän. Men om tre år äro förgångna, eller mer än tre, då skall han hava både sockenmännens vittnesbörd, att han var med dem i bygget, och sin prästs vittnesbörd, att han också alltsedan har tillfört honom tionde, liksom envar av de andra sockenmännen.
§ 4. Om någon lejer åker eller äng från en annan kyrksocken och inga hus äro därpå, då skall han kvarlämna sädestionden i den socknen, som åkern blev tillagd, men hö och humle före han hem och give tionde därav åt den prästen, som han besöker gudstjänsten hos och har mottagit all kristendom av. Om hus äro där, då skall han lämna allt kvar. Den prästen skall hava tionde därav, som sitter där vid kyrkan. Lika väl skall den kyrkan hava sin lott som prästen sin.
4. Om blot
Det är därnäst, att blot äro för alla strängt förbjudna och alla forna seder, som följa med hedendomen. Ingen må åkalla hult eller högar eller hedniska gudar, helgedomar eller stavgårdar. Om någon blir funnen skyldig därtill och blir det så mot honom med vittnen styrkt, att han har någon sådan åkallan med sin mat eller dryck, som ej följer kristen sed, då är han saker till tre marker till sockenmännen, om de kunna utkräva det. Detta skola alla tillsammans utsöka, och alla skola hava del däri, prästen och kyrkan och sockenmännen. Om en misstanke finnes mot honom, värje han sig med sex mäns ed. Om sockenmännen ej kunna utkräva det och det kommer fram för tingmännen, då värje han sig även med sex mäns ed eller böte tre marker till tinget. Om det kommer fram för alla landets män, då böte han tolv marker till landet, om han icke kan värja sig med tolv mäns ed.
5. Om präster och prästhustrur och deras barn
Det är nu därnäst, att präst och prästhustru och prästbarn, som äro lärda, äro lika som bönders barn i fråga om slag och dråp och i alla delar. Men de olärda följa sin moders ätt. Vidare allt det som därifrån kommer, både kvinnkön och mankön, det följer alltid gutnisk ätt, utom i det fall att någon gifter sig med sämre och så förnedrar sin börd; då är ock hans rätt sådan som bondes och bondebarns.
Om prästson, som är olärd, råkar öva ett brott eller dräpa en man, då skall han själv svara i saken, så länge som han lever, vare sig han är inomlands eller utomlands. Råkar en man, lärd eller olärd, att öva ett brott, då skall ingen böta mera för en annan, än hans egendom räcker till. Om han dör och lärd man ärver rättssaker efter honom, då bjude han bot genast, ty präst får ej svara i saker. Och den andre må utan skam kunna tage emot genast, om han vill, ty det är ej rätt för honom att dräpa lärd man eller att hava ond vilja mot honom. Om han icke vill taga emot boten, då skall han bära den till tinget inför allt folket. Där tage han emot den, om han vill; annars råde allt folket för boten, men mannen skall vara saklös. Men om han hämnas, då så är bjudet, då skall han böta för mannen full mansbot och till alla landets män fyrtio marker.
Om två bröder ärva rättssaker, den ene lärd och den andre olärd, och den lärde vill böta men den olärde vill ej, då skall den lärde lägga fram sin huvudlott i en löftesmans händer, som alla landets män utse därtill, och hava fred sedan; och den andre, som ej ville bjuda bot, skall svara i saken. Om mansbot blir bjuden, så skall envar böta sin huvudlott.
Om den lärde, som ej får hämnas, ärver att kräva bot, då skall han taga boten genast, när den bjudes. Om han ej vill taga emot boten utan vill hellre hämnas, så skall den andre bära den till tinget inför allt folket. Där tage han ännu emot den, om han vill; annars skola de råda för godset, och mannen skall vara saklös. Om han ej vill bjuda den lärde mannen bot, då skall denne gå på tinget inför allt folket och där kära i sin sak, sägande: "Jag är en lärd man, vigd till Guds tjänst. jag får ej stå i hugg eller i strid. Bot ville jag taga, om den bjudes, men skam ville jag ogärna tåla." Då skola landets män se till, huru det är, och nödga mannen att böta till honom, lika väl som han var nödgad att böta till andra. Ty präst kan varken kräva bot eller svara till krav på bot, utan att kristendomen lider skada.
6. Om helgdagar
Detta är nu därnäst, att man skall hålla alla de dagar heliga, som biskoparna hava påbjudit såsom heliga och alle män hava godtagit. Ingen skall göra annan verk på söndag eller annan helgdag än hålla tider och höra gudstjänst, och man skall hava lov att rida omkring sin gård, sedan mässan är sjungen och gudstjänsten är till ända.
§ 1. Ej får någon hava mera i vagn på söndag än ett punds tyngd efter ett par oxar och ett halvt efter häst. Om han har mera, då må man hålla hans lass kvar för sex örar, och dock böte han sex örar för helgbrott, utom i det fall att nödfall inträffar och lärd man blir åtspord; då må han se till, vad som är nödvändigt, och lova honom att åka i hans kyrksocken, utan att mannen blir klandrad eller tilltalad därför. Om han vill åka längre, då skall han alltid söka lov hos den lärde man, som råder i kyrksocknen, om han ej vill bliva tilltalad.
§2. Till handelsplats har man lov att åka med färdiga matvaror, ostar och smör och all mjölmat, fiskar och fåglar och kreatur, som man då skall sälja på torget, med bakat bröd och ej med mjöl eller säd och ej med andra varor, utan att man förverkar både lasset och sex örar. Halva boten äger den som griper honom och halva prästen och sockenmännen, där han var, när han blev gripen med varorna.
§ 3. Om någon rider och för på hästen en börda, då får man ej klandra honom eller tilltala honom därför, om han själv sitter på hästryggen. Om han har häst i tåg eller leder den med börda, då får den bördan lagligen tagas, om den är mera än ett halvt pund, och dessutom följa sex örar för helgbrott.
§ 4. Blir fri man eller kvinna funnen i arbete på söndag eller annan helgdag, då får allt det arbete tagas, som de då hava i händer, och dessutom skall bötas sex örars böter för helgbrott. Därav äger ock hälften den som tager honom, och hälften äger prästen och kyrkan och sockenmännen.
§ 5. Blir någons träl eller trälinna på helgdag funnen i arbete, då skall husbonden böta för dem tre örar, och de skola arbete tre år, sedan träldomstiden är slutad.
7. Om munkars jordegendom
Det är nu därnäst, att om någon blir funnen skyldig till att han hugger skogar för munkar eller river ned gärdesgårdar eller gör någon skada mot dem eller deras egendom, då drabbar honom bann och bot, dubbelt så stor som bönder emellan, och han skall hava bötat det före det första ting, som kommer näst därefter. Om han bidar tinget, då skall han gälda tre marker i böter till landets män, och dock skall han böta till dem enligt lag, fastän det är senare.
§ 1. Om någon man, som är barnlös, giver sig till kloster, då skall han själv råda över sin jord. Han får varken sälja den eller skifta bort den, så länge han lever. Om han dör, då stannar en tredjedel kvar i klostret, men två tredjedelar gå tillbaka till fränderna. Om han har barn, då råde han över sin huvudlott.
§ 2. Om världslig man vill giva jord till kloster eller till kyrka, då give han en tiondedel av sin jordegendom och ej mera, utom i det fall att hans fränder tillåta det.
8. Om manhelgd
Det är nu därnäst, att manhelgd skall gälla alla de dagar, som äro verkheliga, från det att solen går ned om aftonen och till dess det är ljust på tredje dagen. Fjorton dagar i jul äro tagna i frid, sju veckor i fastan och hela påskveckan, tre gångdagar och hela pingstveckan. Dräper du en man i den friden, då böta tre marker. Sårar du någon, böta tolv örar. Slår du med stång eller yxhammare, böta sex örar. Rycker du en man eller stöter honom eller tager honom i håret eller slår honom med knytnäve, då böta tre örar, om det är gjort i vrede. För träl bötar man ej mera än tre örar, om gör blodigt. Där skall man alltid böta, som det blev gjort, och icke där den bor, som gjorde gärningen.
§ 1. Prästen skall inställa gudstjänsten och stänga kyrkodörren för alla dem, som hava brutit Guds helg, ty bann följer alltid med helgbrott. Då skall man lösa honom ur bann, när han har så bötat, som lagen säger, och det synes sockenmännen vara rådligt. Alla skola tillsammans utsöka böterna, och alla skola hava del däri. Sockenmännen skola hava en tredjedel av böterna, och den andra kyrkan och den tredje prästen, alltid då ej gäldas böter till landets män. Men böter till landets män gäldas aldrig för helgbrott, utom i det fall att någon blir dräpt i en kyrka; då skall bötas fyrtio marker. Detta är böter till landets män. Därav skall prosten hava tre marker för bannsmålet.
§ 2. Alla kyrkor i landet äro lika fridlysta, om någon blir dräpt i dem. Men tre kyrkogårdar äro tagna i lagen såsom de mest fridlysta. Där skola brottsliga män hava frid såväl i prästgården som på kyrkogården. Där skall gäldas fyrtio marker, om en brottslig man blir dräpt i den friden. Men alla andra böter, som äro smärre och som icke äro böter till landets män, av dem äga sockenmännen en tredjedel och kyrkan en lott och prästen en. Slår du en man i kyrkan med stång eller yxhammare eller sårar du honom på kyrkogård, skall därför bötas sex marker. Slår du en man med knytnäve i kyrkan eller stöter honom eller tager honom i håret eller slår honom på kyrkogården med stång eller yxhammare, skall därför bötas tre marker. Slår du en man med knytnäve på kyrkogården eller stöter honom eller tager honom i håret, skall därför bötas tolv örar för helgbrott. Den skall alltid sörja för invigningen, som har brutit invigningen, och göra rent där han gjorde orent, med tre marker.
9. Om alla mäns frid
Nu är det vidare två andra frider, som gå ut på att man skall hålla manhelgd. Där äger ej bann rum och ej böter till biskop, utom i det fall att det göres på helgdag. Det är alla mäns frid. Den ingår fjorton dagar efter påsk och fem dagar efter midsommar och varar tio nätter och tio dagar varje gång. Den både ingår och utgår vid solens uppgång. Dräper du en man i den friden, då böta så stor mansbot till alla landets män, som han gäller, som du dräpte. Ingen fridskrets skyddar dig, förrän du har bötat. Sårar du en man eller slår honom under den friden, böta då tre marker. Under den friden får ingen ödelägga för en annan varken hus eller gärdesgårdar, utan att han är saker till tre marker.
10. Om vårfrid
Nu är det sedan vårfrid. Den ingår en halv månad före alla mäns såningstid och varar en halv månad därefter. Under den friden får ingen utmäta för en annan varken häst eller oxe, ty bonden tarvar dem var dag på åkrarna; annars är han saker till tre marker. Om gäld är mellan män och gälden är lagligen utsökt, då utmätet man annan hans egendom, boskap eller lösöre, men icke arbetsdjur, som han då tarvar.
11. Om tingsfrid
Det är sedan mäns tingsfrid. Tingmännen skola utsöka böter för tingsfrid. Tager du en man i håret eller slår honom med knytnäve på tinget, böta då tre marker för tingsfrid och dessutom laga böter. Slår du en man med stång eller yxhammare eller sårar honom, böta tre marker. Dräper du en man eller lemlästar honom, böta sex marker, utom i det fall att han blir dräpt i hämnd.
§ 1. Ej må brottslig man lita på tingsfrid, om ej alla mäns frid är inne.
12. Om hemfrid
Nu är det sedan hemfrid för var man. Dräper du en man hemma på hans gård eller lemlästar honom, böta då tolv marker till alla landets män och andra tolv till honom och dessutom mansbot. Slår du en man med stång eller yxhammare eller giver honom sår, böta tre marker till honom och andra tre till folket och dessutom laga böter.
§ 1. Blir husbonden slagen hemma på sin gård, eller flera människor, då tager den ensam böter för hemgång, som gäller högst, och ej flera. Men alla skola hava böter.
13. Om mandråp
Det är nu det nästa: Om så illa kan hända genom fiendens råd, att en man råkar dräpa en man, då skall fly med honom hans fader och son och broder. Om ej dessa finnas, då skall fly med honom de närmaste fränderna i fyrtio dagar till en kyrka, som alle män hava tagit i helg, det är Fardhem och Tingstäde och Atlingbo. Där skola de hava frid och fristad såväl i prästgården som på kyrkogården. Men sedan den tiden är förliden, då ride han dit, där han vill draga sin fridskrets, och han drage den kring tre gårdar och så långt i skogarna från de tre gårdarna, att det mötes i mitten från av dem som äga jorden. Ej må man draga fridskrets kring ting eller handelsplats, och ej kring mera än en kyrka, den som han söker till. Han må sedan hava frid i sin fridskrets, och en annan må söka förlikning. Och han drage den alltid under den frid, som är närmast efter påsk. Men till dess skyddar honom den fridsvittnefridskrets, som han drog, då han nyss hade satt sig i fara; det kallar man vittnefridskrets. Den fridskrets, som står dragen under ett år, den må ingen klandra, sedan året är ute.
§ 1. Men mannen har frihet att vara i sin fridskrets eller att fara utomlands till helgonen för att sona sina synder. Han skall hava åtta dagars frist för att föra till skeppet och fare så i frid sin pilgrimsfärd. Och då han kommer tillbaka, skall han ock hava åtta dagars frist för att fara åter till sin fridskrets i frid.
§ 2. Om någon övar ett brott i den kyrksocken, som han bor i, då må han fly ur den och drage på annan plats sin fridskrets och likväl där, varest varken hans moder eller dotter eller syster bor. En annan kyrka må han söka till under tiden, ty ej må de båda fara till en och samma kyrka. Halva tionden före han dit, där han söker gudstjänst, men halva ligge kvar vid den kyrka, som hans gård blev tillagd.
§ 3. Om någon övar ett brott i den gård, som han bor i, då må han genast fly därifrån och drage på annan plats sin fridskrets, om han vill hava frid, ty de må ej båda bo i samma gård.
§ 4. Om icke gotländsk man dräper icke gotländsk man, då drage han fridskrets såväl som gotländsk man, om han bor på sin egen gård på Gotland.
§ 5. Han bjude böter åt mannen, om han förmår, sedan ett år har gått till ända, och låte alltid ett år vara emellan och bjude tre gånger på tre år. Och den andre vare en man utan skam, om han tager emot första gången, då det blir bjudet. Om han ej vill taga emot första gången, då det blir bjudet. Om han ej vill taga emot första gången och ej andra, då tage han emot tredje gången, sedan tre år ha förlidit. Vill han ej då taga emot, då skall man bära dem på tinget inför allt folket. han må ännu taga emot dem där, om han vill. Om han ej vill, då råde allt folket över boten, men han vare saklös man. Om den andre säger, att tiden ej var förliden, men den som bjuder mansbot säger den vara förliden, då har den som säger tiden vara förliden vitsord, med vittnesbörd av de tre män, som voro hemma i gården med honom och bjödo böter tre gånger under tre år. Och han styrke med tolv män, att alltid var ett år lämnat emellan. Om mannen ej vill bjuda mansbot och alla tidsfrister äro förlidna, då skall landet döma honom fredlös och utkräva mansboten till en dag efter en månads frist och döma honom saker till sex marker silver till målsäganden och till sex andra till landet. Samma böter drabba ock den, som ej håller sig inom sin fridskrets. Där gäller ej heller någon förbön därom, att ej allt skall uttagas.
14. Om ärvda rättssaker
Men om rättssaker, som äro ärvda efter fader eller broder eller andra fränder, skola alla söka förlikning, till dess att de förmå bjuda mansbot. Men den andre tage strax emot, om han vill, och vare en man utan skam. Men om han ej vill så snart taga emot böter, då skall man bjuda dem tre gånger inom ett år och sedan bära dem på tinget inför allt folket. Han må ännu taga emot dem där, om han vill. Annars råde allt folket över boten, men de vare saklösa.
§ 1. Samråde två eller flera och dräpa en man, då skola de alla hava en fridskrets, till dess att en vidgår dråpet.
§ 2. En frände må hämnas, om han vill, för en ung omyndig. Alla de som äga att taga arv och vilja hämnas för en ung omyndig, då är det hämnat, som någon av dem hämnas, evad det är kvinna eller karl. Den hämnden gäller, såsom om han själv hämnas. De skola och taga emot mansbot, om arvingen är ung, sedan det har kommit till den tiden, att den andre, som varit i saken, må bjuda och lösa sig från saken.
§ 3. Om gotländsk man dräper icke gotländsk man och förmår bjuda mansbot, då måste han varken fly eller draga fridskrets.
§ 4. Om icke gotländsk man dräper gotländsk man, då skyddar honom ej fridskrets, utom i det fall att han förmår bjuda mansbot.
§ 5. Om en omyndig blir en man till bane, då skall det bötas med tolv marker silver.
§ 6. Om havande kvinna blir dräpt med barn och man kan med ed styrka, att barnet var levande i hennes kved, då svärje det hennes man, om han är till. Är han ej till, då svärje den, som är henne närmast i ätt, med tre bofasta gotländsk män i samma socken och därtill så många, att de äro tolv, alla henne jämbördiga. Då bötar man för det ofödda barnet tolv marker silver, men för henne full mansbot.
15. Om mansbot
Nu är det vidare mansbot. Gotländsk mans mansbot gäldas med tre marker guld, om han blir dräpt. Alla andra mäns mansbot gäldas med tio marker silver, men en träls mansbot med fyra och en halv marker penningar.
§ 1. Tager gotländsk man en icke gotländsk kvinna till hustru, då gäldas för henne hennes fulla mansbot, och barnen följa sin fäderneätt i fråga om mansbot. Tager icke gotländsk man en gotländsk kvinna till hustru, då vare envar av dem vid sin mansbot, och barnen följa sin fäderneätt i fråga om mansbot.
16. Om mansbot inom fridskrets.
Gotländsk mans mansbot inom fridskrets är tolv marker silver, men icke gotländsk mans fem marker silver och träls sex örar penningar.
§ 1. Alla äro lika i fråga om böter, till dess att lemlästning sker. Om lemlästning sker, då skall för icke gotländsk mans han eller fot bötas tio marker penningar, och likaså för alla andra lyten, som gäldas med mansbot.
§ 2. Dräper någons träl en gotländsk man, då tage husbonden och lede banemannen bunden till hans gård inom fyrtio dagar och därjämte nio marker silver. Om banemannen ej finnes, då skall han gälda tolv marker silver och ej mera. Om en träl dräper en icke gotländsk man, då böte husbonen för honom två marker silver och lede banemannen bunden i hans gård inom fyrtio dagar. Om baneman ej finnes, då skall han böta fem marker silver. Och han give honom sex mäns ed därpå, att han varken var rådande eller vållande till den skadan. Förmår ej husbonen gå eden, då böte han full mansbot, både för gotländsk och icke gotländsk man. Om träl dräper träl, då kan man ej nödga husbonen till att giva banemannen såsom bot, om han bjuder fyra och en halv marker penningar.
Men en träl, som har arbetat sin träldomstid, han skall taga frihet vid kyrkodörren med sockenmännen såsom vittnen. Och sedan svarar trälen för sig själv, vad som han än gör.
17. Om okynnesfä
Tjur, osnöpt och fem år gammal, bär ock tolv markers bot till en man i hans gård, om han blir någon till bane.
§ 1. Häst skall man binda, när man kommer till bonde, vid fjärde störparet från portstolpen och fyra steg från mannens dörr. Då svara han endast för vänstra framfoten och för tänderna, om han bites. Om du far till gård eller till förrådshus, så bind honom vid gavel eller bakvägg; då svarar du ej för mera än förut var sagt.
§ 2. Galt, som är märkt, är för det tredje, om han har gått osnöpt i tre år.
§ 3. Hund är för det fjärde. Honom svarar man alltid för i allt, om han gör skada. Äge honom den som vill.
§ 4. För dessa fyra oskäliga djur svarar var man i sin gård med tolv marker silver i böter. om oskäligt djur blir ringare man till bane än gotländsk, då falla alltid två tredjedelar av hans mansbot bort, men en tredjedel böte den som äger kreaturet. Det kallar man krävd mansbot, om oskäligt djur blir något till bane eller lemlästar någon. Det skall man kräva och ej hämnas, lagligen utsöka det såsom andra skulder. Om oskäligt djur giver någon sår eller lyte, då skola alltid två tredjedelar av boten falla bort, men en tredjedel gäldar den som äger kreaturet, utom för hundbett, då gäldar man varje tandspår, ända till fyra, med två örar.
18. Om man slår kvinna.
Slår man kvinna, så att ofött barn dräpes, och har det varit levande i moderlivet, då bötar man halv mansbot. Om hon tillvitar någon, men han nekar, då styrke hon det mot honom med tre vittnen, som hon kungjorde det för på tredje dagen, sedan hon var slagen, eller som voro tillstädes, bofasta män, och två kvinnors vittnesbörd, att barnet blev dödfött, sedan hon var slagen; och hon styrke det själv med ed av sex, att det var levande.
§ 1. Kvinna skall vårda barn vid varje dryckeslag, lägge det i vagga och have det bredvid sig, eller have barnet i knä, eller lägge det i säng eller ligge själv bredvid det. Så skall varje kvinna vårda barn i tre år. Om under den vården någon av våda blir barnet till bane, då gäldar han full mansbot. Om kvinna lägger barn ned på golvet eller i säte utan vård eller lägger det i säng också utan vård, då skall för barnet ej gäldas bot, vad som än kan hända det. Om kvinna går med barn i säng, där druckna män ligga förut, och kväves barnet i trängsel eller med kläder, då skall för barnet ej gäldas bot, fastän hon själv ligger bredvid det.
19. Om sår
Gör någon en annan sår, ett eller flera, en nagelbredd djupt, då skall han böta för varje nagelsbredd både i djup och i längd en halv mark, ända till åtta marker, och hälften mindre, om det ej är en nagelsbredd djupt och likväl tarvar läkedom.
§ 1. Den man som blir sårad skall hava vittnesbörd av två rådmän i samma hundare och en landsdomare från samma sjättning, och han svärje själv jämte sex män, med deras vittnesbörd men utan deras ed, om böterna äro större än tre marker. Om de äro tre marker eller mindre än tre marker, då är det tre mäns ed. Om han har flera sår, då må han svärja mot en man eller flera, efter som han vill, men dock till samma böter.
§ 2. Alla hålsår skola bötas med en mark silver.
§ 3. Sårar någon en annan med kniv, då skall han böta två marker silver.
§ 4. Kastar någon sten eller något annat på en annan och får han sår därav, då skall han böta tre marker.
§ 5. Blir någon slagen utan blodvite, så att slagen äro synliga, då bötar man en halv mark för varje slag, ända till fyra; och dock med samma vittnesbörd som för sår.
§ 6. Är någon sårad genom näsa eller läpp, då bötar man två marker penningar, och dessutom för ansiktsskadan, om såret har grott samman. Är det öppet, så att det ej kan läkas, då bötas fullt de högsta böter. Men för öra hälften mindre. Kan man tvärs över väg se ärr eller skada, som ej skyler hatt eller huva, mellan skägg och ögonbryn, då äro böterna en mark silver och dessutom sårböter.
§ 7. För bristning av huvudsvålen bötar man en mark penningar. Synes hjärnskålen, då bötar man två marker penningar. Är hjänskålen böjd eller spräckt, då äro böterna två marker silver.
§ 8. För varje ben, som klingar i skål, skall man böta en mark penningar, ända till fyra ben.
§ 9. För varje benskärva, som bär en alnslång tråd över en fem alnar hög bjälke, skall man böta två marker penningar, ända till fyra ben.
§ 10. För varje finger skall bötas fyra marker penningar, om det är av. För tummen två marker silver. Om fingret är ledstyvt, så att där ingen kraft finnes att taga med, då skall därför bötas, som det vore av.
§ 11. Om en man är skadad i ena handen och dock kan hålla svärd eller skära men icke kan lyfta vapnet upp, då äro böterna två marker silver. Om en man är skadad, så att han ej kan gå eller springa, då äro böterna två marker silver.
§ 12. Om hälsena eller nacksena är sönder, då äro ock böterna två marker silver.
§ 13. För varje tå skall bötas två marker penningar, om den är av.
§ 14. Om hand eller fot är av eller öga ute, då äro böterna för vart av dem sex marker silver.
§ 15. Om någon överfaller en annan och hugger av båda händerna eller båda fötterna eller sticker ut båda ögonen och mannen lever sedan, då skall för vartdera bötas tolv marker silver.
§ 16. Om näsan är skuren av någon, så att han ej kan hålla tillbaka slem eller snor, då skall också bötas tolv marker silver.
§ 17. Om tungan blir utdragen ur huvudet och avskuren, så att man icke kan tala därmed, då skall ock därför bötas tolv marker silver.
§ 18. Om någon blir skadad i manslemmen, så att han ej kan bliva fader till barn, då äro böterna sex marker silver för var sten. Om båda äro skadade, då äro böterna tolv marker silver. Om den är av med skaftet, så att mannen ej kan förrätta sin nödtorft annat än sittande som en kvinna, då äro böterna aderton marker silver.
§ 19. Vart revben bötas med två marker, ända till fyra revben.
§ 20. För mindre ben i hand eller fot äro böterna en mark penningar. Om större ben är sönder, då äro böterna en mark silver, såväl i fot som i hand, om det är läkt utan lyte. Om lemlästning följer, då äro böterna två marker silver.
§ 21. Har någon fått synliga slag på handen och säger, att den är onyttig, då styrke han det med samma vittne som vid sår. Om slagen ej äro synliga, då have den vitsord, som värjer sig.
§ 22. Det är minsta lyte på hand, om man ej kan tåla varmt eller kallt såsom förr. Därför skall bötas en mark penningar, och han styrke det själv med sin egen ed.
§ 23. Är hörseln slagen ur huvudet på någon med synliga slag, så att han varken hör hund i band eller hane på vagel eller man, då han i dörren, då skall bötas tolv marker silver. Och han styrke det själv med sex mäns ed och med samma vittnen som vid sår. Om någon blir skadad till hörseln på ena örat, så att han ej hör med det, om han håller för det andra, då skall bötas sex marker silver.
§ 24. Om öra blir avhugget på någon, då skall bötas en mark silver. Men blir örat skadad, då skall man böta två marker penningar.
§ 25. Slår du tänderna ur huvudet på någon, då bötar du för var tand så som den är värd. De övre främsta bötar man med två marker penningar för var. De två, som sitta därnäst, med en mark penningar för var. Och sedan var och en med en mark penningar, kindtänder och allt. Men de nedre tänderna äro alla hälften lägre i värde, från den första till den sista.
§ 26. Tager du någon i håret med en hand, böta två örar. Tager du med båda, böta två örar.
§ 27. Rycker du någon, böta två örar. Skuffar du någon, böta två örar.
§ 28. Slår du någon öl i ögonen, böta då hedersbot, åtta örtugar.
§ 29. Sparkar du någon, böta två örar.
§ 30. Slår du någon med knytnäve, böta två örar. Vidgår du ett slag, då har han vitsord till fyra slag. Vidgår du ej, då har du vitsord, som värjer dig.
§ 31. Slår du någon med stång, böta en halv mark för varje slag, ända till två marker. Mera bötar man ej av sin egendom för slag utan blodvite, om ej lyten följa. Det är gutarnas lag.
§ 32. För skägg bötar man så som för annan hårdragning. För en kal fläck, som man kan sätta ett finger på, äro böterna åtta örtugar. Om man kan sätta två fingrar därpå, äro böterna en halv mark. Om det är plats för tummen såsom den tredje, då äro böterna en mark penningar. Om kal fläck är så stor, att man kan lägga handlove därpå, då äro böterna två marker penningar. Om varje hår är avryckt, då äro böterna en mark silver. Men mera bötar man ej, om ock varje hår är avdraget. Om en torva ä huggen ur huvudet på någon, då äro böterna en mark silver.
§ 33. River du sönder någons kläder, böta för överklädnaden en öre, för kjorteln två örar, för kläder närmast kroppen åtta örtugar och gör alla mannens kläder hela och lika goda som voro förut. Kläder närmast kroppen äro särk och skjorta, byxor och hatt. De äro alla lika i värde, vilket av dom blir sönderrivet. Om det kommer på huden och det blir sår, då bötar du både för sår och kläder.
§ 34. För sår, som är öppet, skall man stå till svars ett år och ett dygn.
§ 35. Blir någon slagen utan blodvite och ligger i samma säng, så att han ej går uppe däremellan, och har likväl sans, då skall han hava vittnesbörd av fyra bofasta män och tre domare från samma sjätting och därtill så många, att de äro tolv. Om han ej har sans, då har hans arvinge vitsord med samma vittnesbörd. Men går han uppe däremellan, då skall den hava vitsord, som värjer sig.
§ 36. Gör någon vägspärr för en annan, tager ridande man i betslet eller gående man i axlarna och vänder honom om från sig väg, då bötar han hedersbot, åtta örtugar. Men gör han våld mot någon och låter honom följa längre, då bötar han till honom tre marker för våld och tre andra till folket.
§ 37. Slåss någons träl med fri man, då have han alltid två hugg emot ett; då är det jämnt dem emellan. Om trälen får flera hugg än två emot ett, då skall bötas för varje slag, ända till fyra, två örar. Om den frie får flera hugg än ett emot två, då bötas till honom en halv mark för varje hugg, ända till fyra. Om trälen blir ryckt eller ristad eller skuffad, då äro alltid böterna till honom hälften så stora som till en fri. Om det kommer till sår, då bötar man lika mycket som till en fri, till tre marker och ej mera. Hedersbot gäldar man ej till en träl, ej heller gäldar träl hedersbot till någon.
Detta är det första i vår lag, att vi skola säga nej till hedendomen och säga ja till kristendomen och alla tro på en Gud allsmäktig och bedja honom om hjälp, att han ville giva oss gott år och fred, seger och hälsa och att vi kunna hålla vår kristendom och vår rätta tro och det land, där vi bo, och att vi var dag i alla våra gärningar och vår vilja må göra det som är Gud till ära och oss till största gagn både till kropp och själ.
2. Om barn
Det är nu därnäst, att man skall uppföda vart barn, som blir fött i vårt land, och icke utkasta det.
§ 1. Var kvinna skall veta sin säng, då hon ligger i barnsnöd. Hon kalle till sig två vittneskvinnor, gridkvinna och grannkvinna, för att vittna, att barnet var dödfött och ej hjälpte hennes handaverkan därtill.
§ 2. Om en fri kvinna blir funnen skyldig därtill, att hon har förgjort ett barn, då böte hon tre marker, så snart det kommer fram för sockenmännen, utom i det fall att hon först har skriftat sin sak och prästen bär henne fullt vittnesbörd därom; då skall hon fullgöra sin bot, men ingen har krav på böter därför. Om hon nekar och saken kommer framför tingmänne, blir hon frikänd, då skall hon hava tre marker av den som tillvitar henne och hedersed av sex män. Blir hon fälld, då böte hon tre marker till socknen, om socknen kan utkräva dem. Om saken kommer fram för tingmännen, då böte hon tre marker till tinget och andra tre till prosten, om hon blir funnen skyldig. Men om saken kommer fram för allt folket och blir hon sedan funnen skyldig, då stiger boten till tolv marker till alla landets män. Har hon ej dods att böta, då skall hon fly från landet, och var man böte tre marker, som lämnar henne hus och hem eller giver henne mat. Om hon ej vill gå ed, då är hon dock fälld i denna sak. Om de frångå målet, som tilltalade henne, och ej vilja framlägga böter, då skall man döma henne saklös och fria henne från denna sak. Men de skola upprätta hennes heder med ed och taga orden från hennes rygg, som lade dem på. Om hon vidgår, att hon var moder, och säger, att barnet var dödfött, då måste de ej framlägga penningar åt henne, om man vill misstro henne därom och hon icke har några vittneskvinnor, som voro hos henne, då hon var i barnsnöd.
§ 3. Om sådan sak tillvitas någons trälkvinna, då lägger ingen fram mera i böter åt henne än sex örar penningar. Om hon blir fälld, då böte husbonden för henne sex örar penningar och pålägge henne sex år, sedan hennes träldomstid är slutad.
3. Om tionde
Det är nu därnäst, att envar där skall hava gudstjänst och lämna tionde, som han har gjort kyrka och hans gård från början var tillagd. Den prästen skall för honom förrätta all kristendom, vare sig han tarvar det bittida eller sent.
§ 1. Så hava alla män kommit överens, att före Mariamässan i fastan skall man hava utlämnat sin tionde, både åt prästen hans del och åt kyrkan hennes. I skyl skall var man giva tionde. Då må ingen föregiva, att ej tionden är tröskad, när Mariamässan kommer. Efter Mariamässan skall prästen lysa tre söndagar, men på den fjärde stänga kyrkodörren och inställa gudstjänsten för sockenmännen, till dess att all tionden är lämnad. Och tre marker medfölja av den man, som ej ville förr utlämna sin tionde. Detta skola alla tillsammans utsöka, och alla skola hava del däri. Sockenmännen skola hava en tredjedel och kyrkan en tredjedel och prästen en tredjedel.
§ 2. Om en landbo flyttar bort från socken med ogulden tionde och till en annan, då gör han sig saker till tre marker till prästen och kyrkan och sockenmännen. Och han före dock sin tionde tillbaka, även om det är senare.
§3. Om någon vill göra sig kyrka till större välmak än han förut hade, då skall han göra den av de nio tiondedelarna, men av den tionden skall såväl kyrkan hava sin del som prästen sin, till dess den nya är invigd. Men sedan skall han giva tionde där, som han senast gjorde kyrka. Icke må han sedan löpa tillbaka till den gamla, sedan han har gjort en annan ny. Och icke må han gå från den gamla till den nya senare än på den dagen, då biskopen invigde den. Om det uppstår tvist emellan dem, genast under det första året eller under det andra, då skall han själv styrka med ed och med två sockenmän, som de andra vilja därtill nämna, att han var med där i kyrkans byggning och i invigningen och i alla delar så som andra sockenmän. Men om tre år äro förgångna, eller mer än tre, då skall han hava både sockenmännens vittnesbörd, att han var med dem i bygget, och sin prästs vittnesbörd, att han också alltsedan har tillfört honom tionde, liksom envar av de andra sockenmännen.
§ 4. Om någon lejer åker eller äng från en annan kyrksocken och inga hus äro därpå, då skall han kvarlämna sädestionden i den socknen, som åkern blev tillagd, men hö och humle före han hem och give tionde därav åt den prästen, som han besöker gudstjänsten hos och har mottagit all kristendom av. Om hus äro där, då skall han lämna allt kvar. Den prästen skall hava tionde därav, som sitter där vid kyrkan. Lika väl skall den kyrkan hava sin lott som prästen sin.
4. Om blot
Det är därnäst, att blot äro för alla strängt förbjudna och alla forna seder, som följa med hedendomen. Ingen må åkalla hult eller högar eller hedniska gudar, helgedomar eller stavgårdar. Om någon blir funnen skyldig därtill och blir det så mot honom med vittnen styrkt, att han har någon sådan åkallan med sin mat eller dryck, som ej följer kristen sed, då är han saker till tre marker till sockenmännen, om de kunna utkräva det. Detta skola alla tillsammans utsöka, och alla skola hava del däri, prästen och kyrkan och sockenmännen. Om en misstanke finnes mot honom, värje han sig med sex mäns ed. Om sockenmännen ej kunna utkräva det och det kommer fram för tingmännen, då värje han sig även med sex mäns ed eller böte tre marker till tinget. Om det kommer fram för alla landets män, då böte han tolv marker till landet, om han icke kan värja sig med tolv mäns ed.
5. Om präster och prästhustrur och deras barn
Det är nu därnäst, att präst och prästhustru och prästbarn, som äro lärda, äro lika som bönders barn i fråga om slag och dråp och i alla delar. Men de olärda följa sin moders ätt. Vidare allt det som därifrån kommer, både kvinnkön och mankön, det följer alltid gutnisk ätt, utom i det fall att någon gifter sig med sämre och så förnedrar sin börd; då är ock hans rätt sådan som bondes och bondebarns.
Om prästson, som är olärd, råkar öva ett brott eller dräpa en man, då skall han själv svara i saken, så länge som han lever, vare sig han är inomlands eller utomlands. Råkar en man, lärd eller olärd, att öva ett brott, då skall ingen böta mera för en annan, än hans egendom räcker till. Om han dör och lärd man ärver rättssaker efter honom, då bjude han bot genast, ty präst får ej svara i saker. Och den andre må utan skam kunna tage emot genast, om han vill, ty det är ej rätt för honom att dräpa lärd man eller att hava ond vilja mot honom. Om han icke vill taga emot boten, då skall han bära den till tinget inför allt folket. Där tage han emot den, om han vill; annars råde allt folket för boten, men mannen skall vara saklös. Men om han hämnas, då så är bjudet, då skall han böta för mannen full mansbot och till alla landets män fyrtio marker.
Om två bröder ärva rättssaker, den ene lärd och den andre olärd, och den lärde vill böta men den olärde vill ej, då skall den lärde lägga fram sin huvudlott i en löftesmans händer, som alla landets män utse därtill, och hava fred sedan; och den andre, som ej ville bjuda bot, skall svara i saken. Om mansbot blir bjuden, så skall envar böta sin huvudlott.
Om den lärde, som ej får hämnas, ärver att kräva bot, då skall han taga boten genast, när den bjudes. Om han ej vill taga emot boten utan vill hellre hämnas, så skall den andre bära den till tinget inför allt folket. Där tage han ännu emot den, om han vill; annars skola de råda för godset, och mannen skall vara saklös. Om han ej vill bjuda den lärde mannen bot, då skall denne gå på tinget inför allt folket och där kära i sin sak, sägande: "Jag är en lärd man, vigd till Guds tjänst. jag får ej stå i hugg eller i strid. Bot ville jag taga, om den bjudes, men skam ville jag ogärna tåla." Då skola landets män se till, huru det är, och nödga mannen att böta till honom, lika väl som han var nödgad att böta till andra. Ty präst kan varken kräva bot eller svara till krav på bot, utan att kristendomen lider skada.
6. Om helgdagar
Detta är nu därnäst, att man skall hålla alla de dagar heliga, som biskoparna hava påbjudit såsom heliga och alle män hava godtagit. Ingen skall göra annan verk på söndag eller annan helgdag än hålla tider och höra gudstjänst, och man skall hava lov att rida omkring sin gård, sedan mässan är sjungen och gudstjänsten är till ända.
§ 1. Ej får någon hava mera i vagn på söndag än ett punds tyngd efter ett par oxar och ett halvt efter häst. Om han har mera, då må man hålla hans lass kvar för sex örar, och dock böte han sex örar för helgbrott, utom i det fall att nödfall inträffar och lärd man blir åtspord; då må han se till, vad som är nödvändigt, och lova honom att åka i hans kyrksocken, utan att mannen blir klandrad eller tilltalad därför. Om han vill åka längre, då skall han alltid söka lov hos den lärde man, som råder i kyrksocknen, om han ej vill bliva tilltalad.
§2. Till handelsplats har man lov att åka med färdiga matvaror, ostar och smör och all mjölmat, fiskar och fåglar och kreatur, som man då skall sälja på torget, med bakat bröd och ej med mjöl eller säd och ej med andra varor, utan att man förverkar både lasset och sex örar. Halva boten äger den som griper honom och halva prästen och sockenmännen, där han var, när han blev gripen med varorna.
§ 3. Om någon rider och för på hästen en börda, då får man ej klandra honom eller tilltala honom därför, om han själv sitter på hästryggen. Om han har häst i tåg eller leder den med börda, då får den bördan lagligen tagas, om den är mera än ett halvt pund, och dessutom följa sex örar för helgbrott.
§ 4. Blir fri man eller kvinna funnen i arbete på söndag eller annan helgdag, då får allt det arbete tagas, som de då hava i händer, och dessutom skall bötas sex örars böter för helgbrott. Därav äger ock hälften den som tager honom, och hälften äger prästen och kyrkan och sockenmännen.
§ 5. Blir någons träl eller trälinna på helgdag funnen i arbete, då skall husbonden böta för dem tre örar, och de skola arbete tre år, sedan träldomstiden är slutad.
7. Om munkars jordegendom
Det är nu därnäst, att om någon blir funnen skyldig till att han hugger skogar för munkar eller river ned gärdesgårdar eller gör någon skada mot dem eller deras egendom, då drabbar honom bann och bot, dubbelt så stor som bönder emellan, och han skall hava bötat det före det första ting, som kommer näst därefter. Om han bidar tinget, då skall han gälda tre marker i böter till landets män, och dock skall han böta till dem enligt lag, fastän det är senare.
§ 1. Om någon man, som är barnlös, giver sig till kloster, då skall han själv råda över sin jord. Han får varken sälja den eller skifta bort den, så länge han lever. Om han dör, då stannar en tredjedel kvar i klostret, men två tredjedelar gå tillbaka till fränderna. Om han har barn, då råde han över sin huvudlott.
§ 2. Om världslig man vill giva jord till kloster eller till kyrka, då give han en tiondedel av sin jordegendom och ej mera, utom i det fall att hans fränder tillåta det.
8. Om manhelgd
Det är nu därnäst, att manhelgd skall gälla alla de dagar, som äro verkheliga, från det att solen går ned om aftonen och till dess det är ljust på tredje dagen. Fjorton dagar i jul äro tagna i frid, sju veckor i fastan och hela påskveckan, tre gångdagar och hela pingstveckan. Dräper du en man i den friden, då böta tre marker. Sårar du någon, böta tolv örar. Slår du med stång eller yxhammare, böta sex örar. Rycker du en man eller stöter honom eller tager honom i håret eller slår honom med knytnäve, då böta tre örar, om det är gjort i vrede. För träl bötar man ej mera än tre örar, om gör blodigt. Där skall man alltid böta, som det blev gjort, och icke där den bor, som gjorde gärningen.
§ 1. Prästen skall inställa gudstjänsten och stänga kyrkodörren för alla dem, som hava brutit Guds helg, ty bann följer alltid med helgbrott. Då skall man lösa honom ur bann, när han har så bötat, som lagen säger, och det synes sockenmännen vara rådligt. Alla skola tillsammans utsöka böterna, och alla skola hava del däri. Sockenmännen skola hava en tredjedel av böterna, och den andra kyrkan och den tredje prästen, alltid då ej gäldas böter till landets män. Men böter till landets män gäldas aldrig för helgbrott, utom i det fall att någon blir dräpt i en kyrka; då skall bötas fyrtio marker. Detta är böter till landets män. Därav skall prosten hava tre marker för bannsmålet.
§ 2. Alla kyrkor i landet äro lika fridlysta, om någon blir dräpt i dem. Men tre kyrkogårdar äro tagna i lagen såsom de mest fridlysta. Där skola brottsliga män hava frid såväl i prästgården som på kyrkogården. Där skall gäldas fyrtio marker, om en brottslig man blir dräpt i den friden. Men alla andra böter, som äro smärre och som icke äro böter till landets män, av dem äga sockenmännen en tredjedel och kyrkan en lott och prästen en. Slår du en man i kyrkan med stång eller yxhammare eller sårar du honom på kyrkogård, skall därför bötas sex marker. Slår du en man med knytnäve i kyrkan eller stöter honom eller tager honom i håret eller slår honom på kyrkogården med stång eller yxhammare, skall därför bötas tre marker. Slår du en man med knytnäve på kyrkogården eller stöter honom eller tager honom i håret, skall därför bötas tolv örar för helgbrott. Den skall alltid sörja för invigningen, som har brutit invigningen, och göra rent där han gjorde orent, med tre marker.
9. Om alla mäns frid
Nu är det vidare två andra frider, som gå ut på att man skall hålla manhelgd. Där äger ej bann rum och ej böter till biskop, utom i det fall att det göres på helgdag. Det är alla mäns frid. Den ingår fjorton dagar efter påsk och fem dagar efter midsommar och varar tio nätter och tio dagar varje gång. Den både ingår och utgår vid solens uppgång. Dräper du en man i den friden, då böta så stor mansbot till alla landets män, som han gäller, som du dräpte. Ingen fridskrets skyddar dig, förrän du har bötat. Sårar du en man eller slår honom under den friden, böta då tre marker. Under den friden får ingen ödelägga för en annan varken hus eller gärdesgårdar, utan att han är saker till tre marker.
10. Om vårfrid
Nu är det sedan vårfrid. Den ingår en halv månad före alla mäns såningstid och varar en halv månad därefter. Under den friden får ingen utmäta för en annan varken häst eller oxe, ty bonden tarvar dem var dag på åkrarna; annars är han saker till tre marker. Om gäld är mellan män och gälden är lagligen utsökt, då utmätet man annan hans egendom, boskap eller lösöre, men icke arbetsdjur, som han då tarvar.
11. Om tingsfrid
Det är sedan mäns tingsfrid. Tingmännen skola utsöka böter för tingsfrid. Tager du en man i håret eller slår honom med knytnäve på tinget, böta då tre marker för tingsfrid och dessutom laga böter. Slår du en man med stång eller yxhammare eller sårar honom, böta tre marker. Dräper du en man eller lemlästar honom, böta sex marker, utom i det fall att han blir dräpt i hämnd.
§ 1. Ej må brottslig man lita på tingsfrid, om ej alla mäns frid är inne.
12. Om hemfrid
Nu är det sedan hemfrid för var man. Dräper du en man hemma på hans gård eller lemlästar honom, böta då tolv marker till alla landets män och andra tolv till honom och dessutom mansbot. Slår du en man med stång eller yxhammare eller giver honom sår, böta tre marker till honom och andra tre till folket och dessutom laga böter.
§ 1. Blir husbonden slagen hemma på sin gård, eller flera människor, då tager den ensam böter för hemgång, som gäller högst, och ej flera. Men alla skola hava böter.
13. Om mandråp
Det är nu det nästa: Om så illa kan hända genom fiendens råd, att en man råkar dräpa en man, då skall fly med honom hans fader och son och broder. Om ej dessa finnas, då skall fly med honom de närmaste fränderna i fyrtio dagar till en kyrka, som alle män hava tagit i helg, det är Fardhem och Tingstäde och Atlingbo. Där skola de hava frid och fristad såväl i prästgården som på kyrkogården. Men sedan den tiden är förliden, då ride han dit, där han vill draga sin fridskrets, och han drage den kring tre gårdar och så långt i skogarna från de tre gårdarna, att det mötes i mitten från av dem som äga jorden. Ej må man draga fridskrets kring ting eller handelsplats, och ej kring mera än en kyrka, den som han söker till. Han må sedan hava frid i sin fridskrets, och en annan må söka förlikning. Och han drage den alltid under den frid, som är närmast efter påsk. Men till dess skyddar honom den fridsvittnefridskrets, som han drog, då han nyss hade satt sig i fara; det kallar man vittnefridskrets. Den fridskrets, som står dragen under ett år, den må ingen klandra, sedan året är ute.
§ 1. Men mannen har frihet att vara i sin fridskrets eller att fara utomlands till helgonen för att sona sina synder. Han skall hava åtta dagars frist för att föra till skeppet och fare så i frid sin pilgrimsfärd. Och då han kommer tillbaka, skall han ock hava åtta dagars frist för att fara åter till sin fridskrets i frid.
§ 2. Om någon övar ett brott i den kyrksocken, som han bor i, då må han fly ur den och drage på annan plats sin fridskrets och likväl där, varest varken hans moder eller dotter eller syster bor. En annan kyrka må han söka till under tiden, ty ej må de båda fara till en och samma kyrka. Halva tionden före han dit, där han söker gudstjänst, men halva ligge kvar vid den kyrka, som hans gård blev tillagd.
§ 3. Om någon övar ett brott i den gård, som han bor i, då må han genast fly därifrån och drage på annan plats sin fridskrets, om han vill hava frid, ty de må ej båda bo i samma gård.
§ 4. Om icke gotländsk man dräper icke gotländsk man, då drage han fridskrets såväl som gotländsk man, om han bor på sin egen gård på Gotland.
§ 5. Han bjude böter åt mannen, om han förmår, sedan ett år har gått till ända, och låte alltid ett år vara emellan och bjude tre gånger på tre år. Och den andre vare en man utan skam, om han tager emot första gången, då det blir bjudet. Om han ej vill taga emot första gången, då det blir bjudet. Om han ej vill taga emot första gången och ej andra, då tage han emot tredje gången, sedan tre år ha förlidit. Vill han ej då taga emot, då skall man bära dem på tinget inför allt folket. han må ännu taga emot dem där, om han vill. Om han ej vill, då råde allt folket över boten, men han vare saklös man. Om den andre säger, att tiden ej var förliden, men den som bjuder mansbot säger den vara förliden, då har den som säger tiden vara förliden vitsord, med vittnesbörd av de tre män, som voro hemma i gården med honom och bjödo böter tre gånger under tre år. Och han styrke med tolv män, att alltid var ett år lämnat emellan. Om mannen ej vill bjuda mansbot och alla tidsfrister äro förlidna, då skall landet döma honom fredlös och utkräva mansboten till en dag efter en månads frist och döma honom saker till sex marker silver till målsäganden och till sex andra till landet. Samma böter drabba ock den, som ej håller sig inom sin fridskrets. Där gäller ej heller någon förbön därom, att ej allt skall uttagas.
14. Om ärvda rättssaker
Men om rättssaker, som äro ärvda efter fader eller broder eller andra fränder, skola alla söka förlikning, till dess att de förmå bjuda mansbot. Men den andre tage strax emot, om han vill, och vare en man utan skam. Men om han ej vill så snart taga emot böter, då skall man bjuda dem tre gånger inom ett år och sedan bära dem på tinget inför allt folket. Han må ännu taga emot dem där, om han vill. Annars råde allt folket över boten, men de vare saklösa.
§ 1. Samråde två eller flera och dräpa en man, då skola de alla hava en fridskrets, till dess att en vidgår dråpet.
§ 2. En frände må hämnas, om han vill, för en ung omyndig. Alla de som äga att taga arv och vilja hämnas för en ung omyndig, då är det hämnat, som någon av dem hämnas, evad det är kvinna eller karl. Den hämnden gäller, såsom om han själv hämnas. De skola och taga emot mansbot, om arvingen är ung, sedan det har kommit till den tiden, att den andre, som varit i saken, må bjuda och lösa sig från saken.
§ 3. Om gotländsk man dräper icke gotländsk man och förmår bjuda mansbot, då måste han varken fly eller draga fridskrets.
§ 4. Om icke gotländsk man dräper gotländsk man, då skyddar honom ej fridskrets, utom i det fall att han förmår bjuda mansbot.
§ 5. Om en omyndig blir en man till bane, då skall det bötas med tolv marker silver.
§ 6. Om havande kvinna blir dräpt med barn och man kan med ed styrka, att barnet var levande i hennes kved, då svärje det hennes man, om han är till. Är han ej till, då svärje den, som är henne närmast i ätt, med tre bofasta gotländsk män i samma socken och därtill så många, att de äro tolv, alla henne jämbördiga. Då bötar man för det ofödda barnet tolv marker silver, men för henne full mansbot.
15. Om mansbot
Nu är det vidare mansbot. Gotländsk mans mansbot gäldas med tre marker guld, om han blir dräpt. Alla andra mäns mansbot gäldas med tio marker silver, men en träls mansbot med fyra och en halv marker penningar.
§ 1. Tager gotländsk man en icke gotländsk kvinna till hustru, då gäldas för henne hennes fulla mansbot, och barnen följa sin fäderneätt i fråga om mansbot. Tager icke gotländsk man en gotländsk kvinna till hustru, då vare envar av dem vid sin mansbot, och barnen följa sin fäderneätt i fråga om mansbot.
16. Om mansbot inom fridskrets.
Gotländsk mans mansbot inom fridskrets är tolv marker silver, men icke gotländsk mans fem marker silver och träls sex örar penningar.
§ 1. Alla äro lika i fråga om böter, till dess att lemlästning sker. Om lemlästning sker, då skall för icke gotländsk mans han eller fot bötas tio marker penningar, och likaså för alla andra lyten, som gäldas med mansbot.
§ 2. Dräper någons träl en gotländsk man, då tage husbonden och lede banemannen bunden till hans gård inom fyrtio dagar och därjämte nio marker silver. Om banemannen ej finnes, då skall han gälda tolv marker silver och ej mera. Om en träl dräper en icke gotländsk man, då böte husbonen för honom två marker silver och lede banemannen bunden i hans gård inom fyrtio dagar. Om baneman ej finnes, då skall han böta fem marker silver. Och han give honom sex mäns ed därpå, att han varken var rådande eller vållande till den skadan. Förmår ej husbonen gå eden, då böte han full mansbot, både för gotländsk och icke gotländsk man. Om träl dräper träl, då kan man ej nödga husbonen till att giva banemannen såsom bot, om han bjuder fyra och en halv marker penningar.
Men en träl, som har arbetat sin träldomstid, han skall taga frihet vid kyrkodörren med sockenmännen såsom vittnen. Och sedan svarar trälen för sig själv, vad som han än gör.
17. Om okynnesfä
Tjur, osnöpt och fem år gammal, bär ock tolv markers bot till en man i hans gård, om han blir någon till bane.
§ 1. Häst skall man binda, när man kommer till bonde, vid fjärde störparet från portstolpen och fyra steg från mannens dörr. Då svara han endast för vänstra framfoten och för tänderna, om han bites. Om du far till gård eller till förrådshus, så bind honom vid gavel eller bakvägg; då svarar du ej för mera än förut var sagt.
§ 2. Galt, som är märkt, är för det tredje, om han har gått osnöpt i tre år.
§ 3. Hund är för det fjärde. Honom svarar man alltid för i allt, om han gör skada. Äge honom den som vill.
§ 4. För dessa fyra oskäliga djur svarar var man i sin gård med tolv marker silver i böter. om oskäligt djur blir ringare man till bane än gotländsk, då falla alltid två tredjedelar av hans mansbot bort, men en tredjedel böte den som äger kreaturet. Det kallar man krävd mansbot, om oskäligt djur blir något till bane eller lemlästar någon. Det skall man kräva och ej hämnas, lagligen utsöka det såsom andra skulder. Om oskäligt djur giver någon sår eller lyte, då skola alltid två tredjedelar av boten falla bort, men en tredjedel gäldar den som äger kreaturet, utom för hundbett, då gäldar man varje tandspår, ända till fyra, med två örar.
18. Om man slår kvinna.
Slår man kvinna, så att ofött barn dräpes, och har det varit levande i moderlivet, då bötar man halv mansbot. Om hon tillvitar någon, men han nekar, då styrke hon det mot honom med tre vittnen, som hon kungjorde det för på tredje dagen, sedan hon var slagen, eller som voro tillstädes, bofasta män, och två kvinnors vittnesbörd, att barnet blev dödfött, sedan hon var slagen; och hon styrke det själv med ed av sex, att det var levande.
§ 1. Kvinna skall vårda barn vid varje dryckeslag, lägge det i vagga och have det bredvid sig, eller have barnet i knä, eller lägge det i säng eller ligge själv bredvid det. Så skall varje kvinna vårda barn i tre år. Om under den vården någon av våda blir barnet till bane, då gäldar han full mansbot. Om kvinna lägger barn ned på golvet eller i säte utan vård eller lägger det i säng också utan vård, då skall för barnet ej gäldas bot, vad som än kan hända det. Om kvinna går med barn i säng, där druckna män ligga förut, och kväves barnet i trängsel eller med kläder, då skall för barnet ej gäldas bot, fastän hon själv ligger bredvid det.
19. Om sår
Gör någon en annan sår, ett eller flera, en nagelbredd djupt, då skall han böta för varje nagelsbredd både i djup och i längd en halv mark, ända till åtta marker, och hälften mindre, om det ej är en nagelsbredd djupt och likväl tarvar läkedom.
§ 1. Den man som blir sårad skall hava vittnesbörd av två rådmän i samma hundare och en landsdomare från samma sjättning, och han svärje själv jämte sex män, med deras vittnesbörd men utan deras ed, om böterna äro större än tre marker. Om de äro tre marker eller mindre än tre marker, då är det tre mäns ed. Om han har flera sår, då må han svärja mot en man eller flera, efter som han vill, men dock till samma böter.
§ 2. Alla hålsår skola bötas med en mark silver.
§ 3. Sårar någon en annan med kniv, då skall han böta två marker silver.
§ 4. Kastar någon sten eller något annat på en annan och får han sår därav, då skall han böta tre marker.
§ 5. Blir någon slagen utan blodvite, så att slagen äro synliga, då bötar man en halv mark för varje slag, ända till fyra; och dock med samma vittnesbörd som för sår.
§ 6. Är någon sårad genom näsa eller läpp, då bötar man två marker penningar, och dessutom för ansiktsskadan, om såret har grott samman. Är det öppet, så att det ej kan läkas, då bötas fullt de högsta böter. Men för öra hälften mindre. Kan man tvärs över väg se ärr eller skada, som ej skyler hatt eller huva, mellan skägg och ögonbryn, då äro böterna en mark silver och dessutom sårböter.
§ 7. För bristning av huvudsvålen bötar man en mark penningar. Synes hjärnskålen, då bötar man två marker penningar. Är hjänskålen böjd eller spräckt, då äro böterna två marker silver.
§ 8. För varje ben, som klingar i skål, skall man böta en mark penningar, ända till fyra ben.
§ 9. För varje benskärva, som bär en alnslång tråd över en fem alnar hög bjälke, skall man böta två marker penningar, ända till fyra ben.
§ 10. För varje finger skall bötas fyra marker penningar, om det är av. För tummen två marker silver. Om fingret är ledstyvt, så att där ingen kraft finnes att taga med, då skall därför bötas, som det vore av.
§ 11. Om en man är skadad i ena handen och dock kan hålla svärd eller skära men icke kan lyfta vapnet upp, då äro böterna två marker silver. Om en man är skadad, så att han ej kan gå eller springa, då äro böterna två marker silver.
§ 12. Om hälsena eller nacksena är sönder, då äro ock böterna två marker silver.
§ 13. För varje tå skall bötas två marker penningar, om den är av.
§ 14. Om hand eller fot är av eller öga ute, då äro böterna för vart av dem sex marker silver.
§ 15. Om någon överfaller en annan och hugger av båda händerna eller båda fötterna eller sticker ut båda ögonen och mannen lever sedan, då skall för vartdera bötas tolv marker silver.
§ 16. Om näsan är skuren av någon, så att han ej kan hålla tillbaka slem eller snor, då skall också bötas tolv marker silver.
§ 17. Om tungan blir utdragen ur huvudet och avskuren, så att man icke kan tala därmed, då skall ock därför bötas tolv marker silver.
§ 18. Om någon blir skadad i manslemmen, så att han ej kan bliva fader till barn, då äro böterna sex marker silver för var sten. Om båda äro skadade, då äro böterna tolv marker silver. Om den är av med skaftet, så att mannen ej kan förrätta sin nödtorft annat än sittande som en kvinna, då äro böterna aderton marker silver.
§ 19. Vart revben bötas med två marker, ända till fyra revben.
§ 20. För mindre ben i hand eller fot äro böterna en mark penningar. Om större ben är sönder, då äro böterna en mark silver, såväl i fot som i hand, om det är läkt utan lyte. Om lemlästning följer, då äro böterna två marker silver.
§ 21. Har någon fått synliga slag på handen och säger, att den är onyttig, då styrke han det med samma vittne som vid sår. Om slagen ej äro synliga, då have den vitsord, som värjer sig.
§ 22. Det är minsta lyte på hand, om man ej kan tåla varmt eller kallt såsom förr. Därför skall bötas en mark penningar, och han styrke det själv med sin egen ed.
§ 23. Är hörseln slagen ur huvudet på någon med synliga slag, så att han varken hör hund i band eller hane på vagel eller man, då han i dörren, då skall bötas tolv marker silver. Och han styrke det själv med sex mäns ed och med samma vittnen som vid sår. Om någon blir skadad till hörseln på ena örat, så att han ej hör med det, om han håller för det andra, då skall bötas sex marker silver.
§ 24. Om öra blir avhugget på någon, då skall bötas en mark silver. Men blir örat skadad, då skall man böta två marker penningar.
§ 25. Slår du tänderna ur huvudet på någon, då bötar du för var tand så som den är värd. De övre främsta bötar man med två marker penningar för var. De två, som sitta därnäst, med en mark penningar för var. Och sedan var och en med en mark penningar, kindtänder och allt. Men de nedre tänderna äro alla hälften lägre i värde, från den första till den sista.
§ 26. Tager du någon i håret med en hand, böta två örar. Tager du med båda, böta två örar.
§ 27. Rycker du någon, böta två örar. Skuffar du någon, böta två örar.
§ 28. Slår du någon öl i ögonen, böta då hedersbot, åtta örtugar.
§ 29. Sparkar du någon, böta två örar.
§ 30. Slår du någon med knytnäve, böta två örar. Vidgår du ett slag, då har han vitsord till fyra slag. Vidgår du ej, då har du vitsord, som värjer dig.
§ 31. Slår du någon med stång, böta en halv mark för varje slag, ända till två marker. Mera bötar man ej av sin egendom för slag utan blodvite, om ej lyten följa. Det är gutarnas lag.
§ 32. För skägg bötar man så som för annan hårdragning. För en kal fläck, som man kan sätta ett finger på, äro böterna åtta örtugar. Om man kan sätta två fingrar därpå, äro böterna en halv mark. Om det är plats för tummen såsom den tredje, då äro böterna en mark penningar. Om kal fläck är så stor, att man kan lägga handlove därpå, då äro böterna två marker penningar. Om varje hår är avryckt, då äro böterna en mark silver. Men mera bötar man ej, om ock varje hår är avdraget. Om en torva ä huggen ur huvudet på någon, då äro böterna en mark silver.
§ 33. River du sönder någons kläder, böta för överklädnaden en öre, för kjorteln två örar, för kläder närmast kroppen åtta örtugar och gör alla mannens kläder hela och lika goda som voro förut. Kläder närmast kroppen äro särk och skjorta, byxor och hatt. De äro alla lika i värde, vilket av dom blir sönderrivet. Om det kommer på huden och det blir sår, då bötar du både för sår och kläder.
§ 34. För sår, som är öppet, skall man stå till svars ett år och ett dygn.
§ 35. Blir någon slagen utan blodvite och ligger i samma säng, så att han ej går uppe däremellan, och har likväl sans, då skall han hava vittnesbörd av fyra bofasta män och tre domare från samma sjätting och därtill så många, att de äro tolv. Om han ej har sans, då har hans arvinge vitsord med samma vittnesbörd. Men går han uppe däremellan, då skall den hava vitsord, som värjer sig.
§ 36. Gör någon vägspärr för en annan, tager ridande man i betslet eller gående man i axlarna och vänder honom om från sig väg, då bötar han hedersbot, åtta örtugar. Men gör han våld mot någon och låter honom följa längre, då bötar han till honom tre marker för våld och tre andra till folket.
§ 37. Slåss någons träl med fri man, då have han alltid två hugg emot ett; då är det jämnt dem emellan. Om trälen får flera hugg än två emot ett, då skall bötas för varje slag, ända till fyra, två örar. Om den frie får flera hugg än ett emot två, då bötas till honom en halv mark för varje hugg, ända till fyra. Om trälen blir ryckt eller ristad eller skuffad, då äro alltid böterna till honom hälften så stora som till en fri. Om det kommer till sår, då bötar man lika mycket som till en fri, till tre marker och ej mera. Hedersbot gäldar man ej till en träl, ej heller gäldar träl hedersbot till någon.
/text Bernt Enderborg, foto Inger Ohlsson
Platsguiden fungerar förstås bara när du är på Gotland. Mobilanpassat finns på Visit Hemse - klicka på hjärtanet.
Guteknappen - platsguide
Genom att trycka på en knapp på mobilen med gps får du gudning. Står du t ex nära en kyrka får du information om kyrkan och en lista på vad som finns i närheten.Platsguiden fungerar förstås bara när du är på Gotland. Mobilanpassat finns på Visit Hemse - klicka på hjärtanet.
Kulturevenemang på Gotland
Se vidare Boendesidan