Människooffer - den enda bilden

Bildstenar är unika förmedlare av information från framfarna tider, sagolika skatter, och ett av de verkligt stora kulturarven som efterlämnats av forntidsfolket på Gotland.

Den bildsten som står vid Bungemuseet är nog en av de mest fantasieggande, eller rysliga om man så vill, av alla bildstenar, åtminstone citerar historiker vilda scener från isländska sagor när det berättas om denna gutniska praktbildsten. Här skall talas om ett par av de bildsekvenser som återfinns på den över 2,5 meter höga bildstenen.

Det man vill se, och som också sägs bevisas i dessa sekvenser, är att människooffer förekom under våra hedna förfäders tid. Undertecknad tror inte särskilt mycket på sånt, det skall sägas med en gång, det kanske är ett grekiskt människooffer förresten, eftersom det förefaller mig så sanslöst dumt att offra människor för något ändamål som alla visste inte hade någonting med offret i sig att skaffa.

Vi skall ta oss en närmare titt på det enda "bildbevis" som överhuvudtaget existerar från den här tiden, bildstenen är daterad som tillkommen någonstans mellan år 700 och 800, och vi skall kika i de gutniska urkunderna för att se vad de kan tänkas meddela.

Att historikerna konstant tar till de isländska sagorna när de tolkar de gutniska bildstenarna känns alltid lika konstigt, allra helst som ovanstående bildsten redan var gammal när nordborna började ta land på Island, men det beror väl på att särskilt mycket skrift från tiden ifråga inte finns.

Men det förefaller åtminstone mig troligare att islänningarna har varit på Gotland, inspirerats av bildstenarna och sen farit hem och fantiserat fritt på lediga stunder.



Att "Rida örn" var ett straff som innebar att man snittade upp ryggen på båda sidor alldeles under revbenen och drog ut lungorna. Vi vet inte om den bestraffade liknande en örn med lungorna utdragna eller om han skrek som en örn då dessa drogs ur.

På bildstenen vid Bungemuseet förekommer en scen där den som ligger på slaktbänken ovan alldeles snart kommer att få lida straffet. Örnen är där, han är fastspänd och en präst står lutad över honom med spjutet i hand. Snart skall han skrika som en örn när lungorna dras ur honom för färden på vingar till Valhall.

Det vanligaste i svensk historieskrivning är dock inte att använda ovannämnda bild när det talas om människooffer, utan vanligen citeras Adam av Bremen, som kallas kyrkohistoriker i dessa sammanhang, som ju som alla vet talade om att det blotades folk vart nionde år i Gamla Uppsala.

Bildstenen där bilderna förekommer är över 2,5 meter hög och det finns många bilder. Ingen människa på jorden kan säga säkert vad det handlar om. Vad gäller citat från de isländska sagorna så brukar man vanligtvis tycka sig kunna identifiera en och annan scen, men aldrig någonsin alla bilder på en gång. En engelsman påstår sig dock ha tolkat hela denna bildsten. Han ser offret av Ifigenia på bilden ovan, dvs det ställe i Illiaden där Agememnon offrar sin dotter för att få vind att avsegla till Troja. Han menar också att övriga bilder på stenen passar bra in i sammanhanget och alltså är det grekiska sagor vi ser, ingenting annat.

I mitt tycke är det faktiskt mera rimligt att tolka bildstenarna utifrån de grekiska sagorna än de litterära bemödanden islänningarna hade på 1200- och 1300-talet. Men då måste man förstås veta om att gutarna seglade åt södern till, de kom långt i Aifur som det står på Pilgårdsstenen, och att en sådan resa kunde ta ända upp till fyra år i anspråk samt att gutarna företog många sådana resor.



Erik Nylén säger i boken Bildstenar att bilden visar en "påtaglig offerscen" och att det är den enda som har bevarats till vår tid. Han säger att:

"En rustad krigare hängs i ett träd, vars krona har böjts ner så att, då den frigörs, offret fullbordas".

- Swissch... Gunk!

Men det förefaller underligt att hänga någon i full stridsmundering. Om man tänker sig att någon frivilligt gick i döden för någonting så kanske munderingen kan förklaras, men det är så osannolikt att jag inte kan tro på något sådant (det finns mig veterligen inte heller några scener ur den isländska litteraturen där folk låter sig hängas av vilken anledning det än vara månde, förutom Oden själv).

Gutasagan sägs bevisa att man i forna tider ägnade sig åt människooffer. Där sägs:

"Firi þan tima oc lengi eptir siþan. Troþu menn a hult. oc a hauga. wi. oc. stafgarþa. oc a haiþin guþ. blotaþu þair synnum oc dydrum sinum Oc fileþi. miþ matj oc mundgati. þet gierþu þair eptir wantro sinnj. land alt. hafþi sir hoystu blotan miþ fulki. ellar hafþi huer þriþiungr. sir. En smeri þing hafþu mindri blotan meþ fileþi. matj. Oc mungati. sum haita suþnautar. þi et þair suþu allir saman."

Den officiella översättningen lyder:

"Före den tiden och länge därefter trodde man på hult och högar, vi och stavgårdar och på heden gud. De offrade då sina söner och döttrar och sin boskap, och bedrev blot med mat och dryck. Detta gjorde de enligt sin vantro. Hela landet hade det högsta blot med människor, eljest hade var treding sitt blot och smärre ting hade mindre blot med boskap, mat och dryck. De kallades mat- eller kokbröder, ty de tillredde offermåltiderna tillsammans."

Det står dock inte att de offrade sin söner och döttrar, och inte heller står det i Gutasagan att "Hela landet hade det högsta blot med människor.

Såvitt jag kan begripa så blotade man för någonting, och att man blotar sina söner och döttrar och boskap med mat och dryck kan inte innebära något annat än att man blotade för dem, inte att man hade ihjäl dem för något idiotiskt ändamål. Man hade sig en hejdundrandes fest för att fira barnen och ekonomin och hoppades på en lysande framtid.

Vad gäller det där om att Alltinget hade det högsta blot med människor så ingår det i en uppräkning av dignitet på olika blot. Det står att Alltinget hade det högsta blotet med folket - det står folket, inte människor - eller så hade varje treding sitt, mindre ting hade blot med mat och dryck som kallades suþnautar (kalops).

Att utifrån denna uppräkning säga att Alltinget i Roma offrade människor tycks överdrivet. Experterna gör det, men undertecknad kan blott svårligen läsa in stöd för människooffer i Gutasagan.

Den äldsta av de s.k. landskapslagarna, Gutalagen, säger bl a om blot och liknande att:

"Det är därnäst, att blot äro för alla strängt förbjudna och alla forna seder, som följa med hedendomen. Ingen må åkalla hult eller högar eller hedniska gudar, helgedomar eller stavgårdar.

Om någon blir funnen skyldig därtill och blir det så mot honom med vittnen styrkt, att han har någon sådan åkallan med sin mat eller dryck, som ej följer kristen sed, då är han saker till tre marker till sockenmännen, om de kunna utkräva det."

Gutalagen nedtecknades i början på 1200-talet när gutarna sedan länge allmänt antagit kristendomen och där sägs inget om människooffer. Men för den intresserade framgår det indirekt av lagtexten vad ett blot var för något.

Det står att man inte får åkalla diverse saker med mat och dryck, vilket händelsevis råkar vara precis det som står i Gutasagan i stycket som påstås handla om människooffer.

Gutasagan som nedtecknades i början på 1200-talet är ett statsrättsligt dokument och som faktiskt återfinns i inledningen till Gutalagen - de hänger samman. Poängen med Gutasagan är att visa att Gotland alltsedan arla i urtid är ett fritt land och att alla som har försökt ändra på denna tingens naturliga ordning genom krigsföretag och dylikt har fått en smörj.

Och det där är problem. Det passar nämligen illa in i den svenska historieskrivningen om de fantastiska och mäktiga svearna som på vikingatiden i princip skulle ha haft Östersjön som ett innanhav och regerat i kraft av mäktiga flottor. Senast svenska armén fick stryk av gutarna var år 1313 på Röcklinge backe i Lärbro, men det står det inget om i din historiebok. Däremot så står det att fornfolken offrade varandra för ditten eller datten ändamål, och kanske står det att de gutniska bildstenarna är ett bevis på detta. Det behöver du inte tro på.

Ett annat förbryllande faktum för forskarna är att i de länder som har invaderats av främmande härskarfolk brukar det finnas gravar, gravfält eller dylikt som lämningar efter en denna "främmande" kultur. Vi har inte hittat något sådant på Gotland.