Offerkast, kallvarp, kavelvarp

En hög med kastade/offrade pinnar på Gotland kallas kallvarp eller nåt åt det hållet. Vanligen, säger Sigurd Erixon i Fataburen, kulturhistorisk tidskrift, årgång 1929 i uppsatsen Offerkast utan dödsmotiv, handlar det på fastlandet om att folk som far förbi offrar något litet där en olycka har skett, men på Gotland förefaller orsaken vara en annan.

Erixon som hämtar information från Th. Erlandsson bok "En döende kultur", 1923, citerar: "Den som i avlägsna bygder följer en skogsstig ett längre stycke, skall mången gång ännu finna en större eller mindre vedhop mellan tvenne skiljevägar. Det är då ett s.k. »kavulvarp», oftast kallat »kallvarp» eller »kavelvarp». Ordet är sammansatt av kavel, ett trästycke, och varp, ett kast."

Det på bilden ovan, som är tagen av Anders Hellgren, finns i Hellvi socken.


Foto Bernt Enderborg

Bilden ovan visar ett modernt offerkast på Torsburgen, som det kallas i nutid, på riktigt heter det Tors borg.

Flera kallvarp finns längs en gammal väg mellan Fårösund och Hau, säger Erixon, och i sin ungdom kastade de en gren, ett barkstycke eller nåt, på kallvarpen vid Skarphaideräum i Ekeby varvid man skulle säga: - Jag ökar din mängd, du göre min gång lätt och lyckosam!

Det är alltså passabelt att säga detta när du passerar och offrar till ett kallvarp, eller som som Hägur strandkarlar sa förr: "Jag ökar på dig, kallvarp, du ökar på min part!" Eller, vilket också förekommer, allt från Erixon: "Jag ökar på dig, kallvarp. Gud ökar på min part!" Skolbarn och konfirmander i Fleringe offrade fordom med följande ord: "Jag ökar på dej, kallvarp, Gudomen give, att jag måtte kunna min läxa!"

- Förbaskade ungar!

Offerkast förekommer i hela världen. Det vanligaste i Sverige är dock olyckor, men om Gotland säger Erixon:

"Att Gotland bibehållit lyckokastarna i så stor utsträckning är märkligt. Möjligen beror det på kultursammanhang österut. I varje fall kvarleva på Gotland sporadiskt, vid sidan av mycket nytt och ombildat också ytterst ålderdomliga kulturformer. Det är även tydligt, att fiskarlivet vid Gotlands kuster medverkat konserverande.

Jag tror mig sålunda ha funnit vissa antydningar till att lyckokastarna representera äldre och primitivare kulturtyper än dödsofferkastarna. De förra höra mera ihop med jaktens, fiskets och boskapsskötselns arbetsfält, vägar och miljöer, medan dödsofferkasten tyckas stå i långt intimare beröring med åkerbrukskulturen."

Dödsoffer

Ett slags offer förekommer på Gotland också vad gäller bl a dödsolyckor i trafiken; det står sådana t ex på vägkanten mellan Follingbo och Roma och mellan Dalhem och Kräklingbo: en några decimeter hög sten med en ring av mindre stenar omkring - där har det hänt förfärliga saker.

Lite till - kasta varpa

Folk säger ofta "kasta varpa" vilket betyder att de tänker "kasta kasta" medan gutar säger "kast' varpe", dvs vi ärnar kasta en sak som är avsedd för just detta idrottsliga ändamål. Ett modernare exempel kan väl vara skillnaden mellan "bila" och bilen".

/text Bernt Enderborg, foto Anders Hellgren