Istiden

Från tidsrymden efter silurperioden har just inga spår av bergarter bevarats. Först från kvartärperioden, som ligger vår tid ganska nära, har man funnit en del avlagringar. Dessa kom till under istiden då hela norra Europa var beklätt med ett flera hundra meter tjockt istäcke. Under ismassan bildades avlagringar, främst den så kallade pinnleran, som i dag täcker stora delar av den gotländska berggrunden och utgör öns vanligaste marktyp.

Den väldiga ismassan gled sakta framåt som nutida skrid-jöklar och förde med sig större och mindre stenar, som här och var har ristat djupa räfflar i berggrunden. Många stora stenar sprängdes i bitar under 1800- och 1900-talet, men Bastustain i Rone och Silverstain i Lojsta är två jätteblock som ännu ligger kvar.

När isen för omkring 15000 år sedan sakta drog sig tillbaka mot norr, var Östersjön en insjö som kallades Baltiska sjön och hade sött vatten. Att Gotland befann sig helt under vatten kan ses tydligt eftersom Baltiska sjön har kastat upp strandvallar på öns högsta punkter.