Vykort Gotland
Information på sidan varifrån bilden kommer
Othems korsänge, prästängetAlldeles bredvid anläggningen för Norra Gotlands Ridklubb och mitt emot Othem kyrka, på andra sidan vägen, ligger Othem Korsänge. Ett stort, välhävdat och skönt änge.
Änget är öppet och soligt. Björk och tall är dominerande, någon ask hade mött döden. Här trivs hackspettar, flugsnappare och mesar. Vid mitt besök den 2 augusti 2014 var Freddy Gardelin och ett äldre par i färd med att ta hand om höet - tre stycken i detta jätteänge! Det är Freddy som ordnar det där, tar hand om änget, för vilket han med rätta belönades av Gotländska Ängskommitten 2008. Han har gjort det i snart tio år, före honom Bror Johansson, utomordentliga kulturgärningar.
Freddy berättade att han på våren då änget skall fagas har hjälp av en skolklass - se sidan om Ängar på Gotland för hur ett änge skall tas om hand - men det är inte utan att man blev lite frågande inför antalet som hjälpte till i änget vid vårt besök när hela Slite med nästan 1.500 innevånare ligger i Othem socken.
Bilden visar ena hörnet av det stora änget, pilen pekar på en dam som just bockar sig ner och räfsar fram avslaget och torrt hö så att Freddy kommer åt att lägga det i strängar med den lilla traktor han rätteligen tar hjälp av (annars skulle det vara ogörligt att ta hand om höet). Bilden är tagen för att du skall förstå storleken av änget.
Förmodligen är det kyrkan som har ställt dit stolar och bord för någon tillställning i Guds fria natur. Det är bra!
På våren finns alla de vanliga ängsblomstren i änget, sa Freddy, också orkidéer, varför en utflykt till detta stora, vackra änge passar sig alldeles utmärkt. Och för folk som gillar sånt så ligger det en ovanligt vacker betad hage alldeles nedanför änget, som tallskog på en välvårdad gräsmatta.
Vid en brya alldeles i början av änget, på den västra sidan, ligger en svärdslipningssten, se översikten, och det är en spännande fornlämning, om än den enda i änget. Vi vet inte hur gamla dessa skåror är, de kan vara ända från stenåldern, inte heller vad förfäderna har haft för sig som åstadkom dessa skåror och därmed inte heller varför de gjorde skårorna. Gutar säger förresten inte "slipskåror", vilket tycks vara den officiella benämningen, utan svärdslipningssten som jag skrev ovan. Och förmodligen är det rätt, tänk bara på att ett svärd inte nödvändigt behöver vara ett sådant som vikingar svingar.