Brudkorset i Silte

Nästan mitt emot Stortallen på Sigleifs kvia i Silte, som vägen heter sa Anders Mellin, går en liten bro över vägen, och 150 meter in på den stigen står ett kors. Man vet att i början av 1800-talet stod ett sånt på platsen, vid en gravhög, men ingen tycks veta olyckans rätta årtal; nuvarande kors är inte så gammalt.



Sägnen säger att då ett brudfölje red den dåtida vägen från Petes i Hablingbo till Rikvide i Silte blev brudens häst skrämd varför hon föll och slog ihjäl sig. Det är hennes kors, och det är hennes minne namnet Korsakrar (Korsåkrarna) hugfäster.



Under de svarta timmarna kan man fortfarande höra hennes klagan - den lyckligaste vita dagen blev den värsta - och man kan väl i alla fall få tänka sig att hennes kyss var sval och blå ibland som vinden i schersminen, och röd ibland som glöden från kaminen.

Om du hör insocknes folk tala om "Korsakarsfräui" eller "Korsakarskällingi" så vet nu att det är den stackars bruden man talar om.

Ps. Det där med schersminen och glöden från kaminen kommer från Ola Magnells sång om Malvina, som finns på Youtube. Ds.