Snickeri från 1900-talets början

Den 6/9-2014 hade Per-Ove (Pea) och Sonja bjudit in lite folk och därtill satt upp en skylt vid vägens kant för att visa upp det kulturarv de har i sin snickeriverkstad. Med kulturarv menar jag inte att en myndighet har använt sin stämpel, utan på riktigt: de kluriga gubbarnas lämningar till oss.

Jag skall längre ner tala om vad folk på bilden håller på med.



Emil Qviberg, Peas farfar, var gift med en bonddotter uppåt socknen till men bondelivet föll honom inte på läppen varför han utvandrade till Amerika, jag tror det sas att han var iväg ett par gånger, men kom tillbaka. 1914 var snickeriet i Ala färdigt.

Fogsvansen på bilden ovan var en av de saker som Emil hade med sig hem från Amerikat, hans namn står på, och den hänger ännu där på sin spik, används ibland och Pea sa att det är en alldeles utmärkt såg.



Ett problem var hur maskinerna skulle drivas. På bilden ser du den andra kraftkällan, en lokomobil, en ångmaskin som utvecklade 2,5 hästkrafter, ångan såväl värmde verkstaden som via remmar drev maskinerna (den första ångmaskinen som användes var mindre och finns till beskådan på Wanges gårdsmuseum). Lokomobilen används dock inte längre utan kraften kommer från en annan källa, som för övrigt använder kopplingen från en A-ford för att överföra kraft (på ett annat ställe sitter en bakaxel till en Cheva).



I taket sitter det remmar och hjul överallt, här och där dyker remmar ner till maskinerna. Allt fungerar.



Pea, mitt i bilden, berättade historien, gav oss namn på de olika maskinerna och demonstrerade några. Han visade olika stål och mojänger och vad de används till. Han klappade en maskin och sa "den här gör man fyrkantiga hål med", och en kvart senare gjorde han ett sådant.



Man inser inte först storheten i verkstaden, när man kikar in i den. Maskinerna ser ut som maskiner, lite ålderstigna kanske, men senare lär man sig att de har byggt dem själva. Visst har de köpt några bord och stål, men maskinerna och hela systemet för drift är uppfinningar. Det hela är ett mästerverk, klurighet över normala gränser, och det är inte förrän jag kommer hem som jag inser vad jag har sett.



Jag ser ångledningar, ångvärmelement längs väggarna, remmar överallt för att driva maskinerna. Vad är det här? Det är väl bara att sätta i kontakten.

- Nej, vänta nu, ström...



En maskin som tillverkar lister, remdrift, fungerar fortfarande alldeles utmärkt.



När Ala kyrka brann 1938 fick Peas far Albert, Emils son, uppdraget att snygga till den igen. Och det gjordes. När Pea demonstrerade en maskin sa han att den här gör man lister med, "det sitter såna i predikstolen om ni kikar efter".



De hade vänligheten att bjuda på kaffe, också, tackar, och som du ser så sitter det ett par hjul och lite annat utanpå huset, man förstår att det är något annorlunda.



Här ser du vad folk gjorde på långbänken på den översta bilden, en frågesport. Jag deltog inte för mina kunskaper om sådana saker är skrattretande, men däremot funderar jag på vad jag egentligen såg i den där verkstaden.

Vi har tidigare uppmärksammat Wanges gårdsmuseum, där man kan följa kluriga gubbar genom århundradena. Snickeriverkstaden i Ala ger ett annat intryck. Det är förstås samma gubbar, arbetsglädje, händighet och klart förstånd, men med lite eftertanke så ser du faktiskt industrialiseringen i mikroformat.

Snickeriverkstaden i Ala är ett storverk, och är inte den värd att spara och vårda till framtiden så är jag Kalle Anka.

Besök

Verkstaden är i privat vård, används så smått. Vill du besöka snickeriet, kontakta först Per-Ove Qviberg på tel 0498-550 10.