Ala kyrka

Ala kyrka från 1100-talet är ursprungligen en absidkyrka, dvs kyrkan avslutades med en liten rund byggnad i öst, se Havdhem. Tornet byggdes omkring 1250, varvid koret också förlängdes. Kyrkan har en lite ovanlig planform, då kor och långhus utgör en enhetlig form, jfr Eksta och Fårö kyrkor, det finns förresten ganska gott om ovanliga planformer, se t ex Hamra. Kyrkan brann 1938 ner till grunden med torn och allt. Vid restaureringen avtäcktes två grupper kalkmålningar från 1200- och 1400-talet.

Inuti Ala kyrka kan man se draperier som tycks ha varit på modet ett tag att måla i kyrkorna. Man kan undra om detta gjordes för att måla över något eller möjligen för att göra kyrkan lite varmare.



Dopfunten är från 1200-talet är inte utsmyckad på något särskild sätt ehuru välhuggen. Det är annars vanligt att det finns bildserier på dopfuntarna, allt upptänkligt från Jesu barndomshistoria till skapandet av sådan hjälp som höves mannen. Men dopfunten i Ala har inget sånt utan står där värdig och pryder sin plats sen snart nog 800 år.



En passionsfris från 1400-talet återfinns i många gutniska kyrkor - dessa framställer i en serie bilder Jesu lidande, uppståndelse och så där, se översikten. Beroende på plats börjar och avslutas passionsfriserna lite olika i olika kyrkor. Den i Ala börjar med den sista måltiden och sen följer i tur och ordning: Jesus i Getsemane, Judaskyssen, Jesus inför rådet bör det vara, sen får Jesus stryk på två bilder, törnekronan vrids, korsbärandet där Simon från Kyrene fick hjälpa till, Korsfästelsen (Johannes till vänster och jungfru Maria till höger, hennes klänning kan ha varit grön en gång i världen), grävläggningen och så avslutas frisen med uppståndelsen.



Denna målning på tornets nordvägg från 1200-talet är intressantare än passionsfrisen, och visar nog bl a den tiggare som S:t Martin i sin godhet gav halva manteln, alltså av alldeles samma som anledning Emil i Lönneberga kysste sin fröken.

Och av denna S:t Martins välgärning finns avtryck i vårt språk, ty när vi talar om den vård vi kommer att få i livets slutskede så kallas den palliativ vård. Uttrycket kommer raka spåret från S:t Martins handlande, som ibland sägs vara den första palliativa handlingen - mantel heter på latin pallium. Och av någon anledning har detta inte utrensats ur språket av hysteriskt profana människor, ungefär som det utmärkta ordet hemsamarit. Skåningar tycks kalla Martin för Mårten och spisar gås till hans ära den 10 november årligen då denne har sin namnsdag i Sverige.

Det finns flera motiv där på tornets vägg men de är i ganska dåligt skick varför det är svårt att se, men en själavägning finns nog också, se medeltidens största bildframställning och därtill den den ståtligaste vägningen i Vamlingbo. Själavägningen i Ala har kanhända varit ganska likt den i Buttle eller den i Anga.



Kyrkan brandhärjades 1938 och som ett minne av detta har det skapats en fönstermålning. På riktigt såg det ut så här efter branden:




De båda sista korten har vi fått av P-O Qwiberg i Ala men det var hans far Albert som fotograferade.

- Vi tackar P-O så fint vi kan!

Det första kortet där kyrkan visas eldhärjad i sin helhet är taget från nordost, och anledningen till att vi säger detta är att önskar du besöka kyrkan får du vrida kyrknyckeln åt fel håll och därtill gå in från norrsidan, källingseidu, genom den port som syns på denna bild. Den norra sidan av kyrkan brukar som bekant aktas för den sämre, den onda, och varför folk i Ala tycker att man skall gå in kyrkan därifrån och vrida nyckeln åt fel håll kan man undra över - nåt spökeri är det säkert.

I förbigående skall också sägas att vi har varit i den verkstad där kyrkinredningen gjordes, och en sida om denna verkstads miljö och märkliga maskiner kommer småningom när andan faller på.