Stora Karlsö

Areal: 1 166 hektar varav 243 hektar land och 923 hektar vatten. Belägen drygt 6 km utanför Gotlands västkust och 16 km sydväst om Klintehamn.

Stora Karlsö ligger drygt 6 km utanför Gotlands västkust, d.v.s. mer än dubbelt så långt från land som grannön Lilla Karlsö.



Ön är till formen närmast rektangulär med de ungefärliga måtten 1,5 x 2 km och har en yta av knappt 2,5 km². Den domineras av en svagt välvd och delvis ganska kuperad höjdplatå som har formen av en hästsko med öppningen vänd mot nordnordväst.

Öns högsta punkt ligger 51,6 m över havet på den centrala delen av Roisu haid som utgör hästskons östra skänkel. Platåns västra del, Marmorberget, når som mest drygt 45 m över havet. Höjdplatån avgränsas mot väster, norr och nordost av nära nog lodräta, 10-30 m höga klintar. Nedanför klintarna bildar ofta stora mängder lossvittrade block och stenar mäktiga rasbranter.



I den markerade sänkan mellan Marmorberget och Roisu haid ligger Norderslätt, som i väster avgränsas av en brant klint, Norderhamnsberget, i öster av Austerberget (bilden ovan). Även söder om höjdplatån ligger en strandslätt, Suderslätt.

Liksom Gotland i övrigt är Stora Karlsö uppbyggd av bergarter som härstammar från silurperioden och alltså har en ålder av cirka 400 miljoner år. Ön kan sägas bestå av ett enda stort komplex av stora och små fossila korallrev omgivna av lagrad kalksten. Ett lager av ovanligt fossilrik märgelsten går i dagen längs öns västra sida.

När inlandsisen drog sig tillbaka efter den senaste istiden låg Stora Karlsö till en början helt under vatten och alla delar av ön har alltså svallats av vågor, vågor som har svept bort alla spår av inlandsisens avlagringar. Högre liggande partier som Marmorberget och Roisu haid har därvid blivit nästan helt kalspolade. Dessa hällmarker är starkt påverkade av karstvittring och ofta genomskurna av djupa sprickor.

På nivåer under 30 m över havet täcks däremot berggrunden till stor del av strandgrus och klapper som har avsatts i markanta vallar, vilka på Norder- och Suderslätt uppträder i långa serier.

Havet har också i öns klintar gröpt ut ett 30-tal grottor, av vilka några är mer än 20 m djupa. Frammejslade av havet är också de raukar som finns vid Svarthällar och innanför Brygge.



Stora Karlsö har betats av får under hundratals år och var i slutet av 1800-talet i stort sett helt kalbetad. Fåren togs dock bort 1887, och sedan dess har växtligheten fått utveckla sig i stort sett fritt. I Hien, Norderhamnsberget, Austerberget och Hassli döljs rasbranterna och klintarna numera i stor utsträckning av en tät lövskogsridå dominerad av ask, lönn, rönn och finnoxel. Enen, som i slutet av 1800-talet bara förekom med några få exemplar, har nu intagit nästan hela ön och bildar på många håll täta, nästan ogenomträngliga buskage.

För att i någon mån hindra igenväxningen och gynna den hävdberoende floran och faunan påbörjades 1995 försök med röjningar och återinfört fårbete på delar av ön. Från och med 2002 har röjningsverksamheten intensifierats och sker nu i form av ett Lifeprojekt.

Stora Karlsö är kanske främst känd för sitt rika fågelliv och framför allt då de stora kolonierna av sillgrissla och tordmule, som båda häckar med tusentals par på ön. Andra vanliga häckfåglar är ejder, svärta, gråtrut och silltrut. I öns buskmarker och lövskogsområden häckar många olika arter småfåglar, bl.a. rosenfink och höksångare.

De enda däggdjur som förekommer på ön är skogshare och ett par arter fladdermöss.

Öns rika flora innehåller ett flertal sällsynta arter som t.ex. våradonis, karlsösallat, gullborste och gotlandsnunneört. I slutet av maj och början av juni bildar tusentals blommande Adam och Eva och S:t Pers nycklar formliga orkidéängar.



Ett flertal gravar och åtskilliga andra fynd vittnar om att Stora Karlsö ända sedan stenåldern har nyttjats av människan som utgångspunkt för jakt och fiske och som betesmark. Under medeltiden förekom stenbrytning på ön.

För delar av land- och vattenområdet gäller tillträdesförbud 15 mars-15 augusti.