En tyst vandring med Carin

Vi samlades ett gäng på parkeringen vid Sjaustru fiskeläge för att tillsammans i tystnad under ledning av Carin Olofsson gå den natursköna sträckan mellan Sjaustru och Grynge fiskelägen, strax över en halv mil fram och tillbaka.



Det stycke vi gick är mestadels ett Natura 2000-område som på skyltarna kallas Danbo men rimligen heter Danbod, alldeles som skalden Gustaf Larsson säger på vår sida om denna fädernas mark.



Området innehåller på några kilometer olika natyrtyper. Vi passerar barrskog, hällmarker, strandkanter av häll och sten men också badstranden vid Grynge och spröda sandgräsheder med radikalt annorlunda flora, där små puffar av ljung visar att skogen knappar in - Gotland växer österut.



Så gav sig då vår lilla skara iväg, Carin först och jag efterst. Vi hade hälsat på varann och talat om vad vi heter, trevliga människor, men vandringen är tyst. Vi skall inte utbyta artigheter, tala väder och säga "jaså minsann, där ser man" och annat sånt.



Efter en liten stund stannar vi, sätter oss och Carin som är Livscoach ger oss anledningen till att vandringen är tyst. Fördelarna med en tyst vandring är utan vidare att man slipper vara artig och att någon som hittar vägen visar, men Carin talar om hur och varför vi uppfattar saker och ting, vad våra sinnen förväntar sig, varför vi älskar naturen och varför t ex vi inte uppfattar havets brus som oljud när det faktiskt låter lika högt som trafiken utanför din dörr.



Hon klandrar inte vår livsstil, vi går inte med dåligt samvete utan hon ber oss, kan man nog säga, försöka koppla bort vår moderna, stressade stadsmänniska och i stället ta in naturen och upplevelserna så som våra gener förväntar sig.



Efter Carins vägvisning tycker jag mig se att vandrarna gör som hon har sagt, släpper upplevelsen rakt in i själen och låter vår lite mer basala natur nyfiket styra oss.



Kanske är det evigheten hon talar om, som Ouroboros strax bredvid, vår längtan efter förståelse och varför naturen har en del svar.



Vi har gått över sandheden, längs den hyfsat långa sandstranden och är strax framme vid Grynge fiskeläge, där vi sätter oss för en sista stund med tankar från Carin.



Någon badare har hittat en fjäder och satt upp den. Jag tänker på det vindvippande argumentet för epikurism. Är det bara det enkla?



Carin håller sin sista lilla pratstund, det är lite vetenskap men också livsfrågor, lite filosofi. Jag fotograferar, hör inte allt hon säger och så fick jag syn på den introspektiva kråkan:



Sen gick vi tyst tillbaka genom blåbärsskogen, kikade på Danbod och fikade samman.



Lyssna på vad hon säger och vandra med dig själv tillsammans med andra!