Folhammar eller Fågelhammar

Bilden ovan visar i förgrunden en liten del av raukfältet Folhammar, den minst 1,5 km långa toppstranden och sen själva hamnsamhället Ljugarn uppe till vänster. Allt detta ligger i en socken som heter Ardre.

På Guteinfos sida om raukfältet säger jag bland en massa annat att: "Inte långt från Ljugarns samhälle ligger det vackra raukfältet Folhammar (en del säger Fågelhammar androm till förargelse)".

Vi använder namnet "Folhammar" på Guteinfo eftersom det är vad det står på vägskyltarna. Emellertid, den 27/8-2019 blev jag uppringd av någon som undrade över varför jag skrev så "...androm till förargelse", varför jag sa att folk får förstås kalla platsen vad de vill, bara andra förstår, och att det var med glimten i ögat för att säga "Fågelhammar" är väldigt vanligt i trakterna (en del säger dock Folhammar androm till förargelse).

Folar

Ungefär 1,5 km nordväst om raukfältet återfinns resterna av en järnåldersgård, som enligt skattläggningskartan ca 1700 kallades Fohle. Och Fornsök lägger till: "I området fanns även äng och skog med samma ägonamn. Något ägosplittrat och mycket perifert läge."

Det där med "perifert" är med gotländska mått mätt, ty inom en fågelvägsmil finns sex medeltida kyrkor. Det är lite mer än 300 meter till den stora vägen mellan socknens centralbygder och dess gamla utskeppningshamn, Vitvär, och fornborgen Kaupungs slott ligger 500 meter nordväst om järnåldersgården. Men lite "avsides" kan väl gården trots allt sägas ligga - med gotländska mått.

Ortnamnsforskare säger att ordet "fol" kan ha med ett gammalt ord "fola" att skaffa, som sägs betyda dölja, gömma eller nåt åt det hållet. - Pja, kanske det. Det är ju i vart fall inte hopplöst pintjockt med fornlämningar inom några kilometer.

Bilden visar förmodligen Folhagen (ortnamnsregistret säger som alternativ Folehagen), men det finns också namn som Foläng, Folskog, Folrum (hällmark) och Folåkern, som nog ligger bakom buskarna i mitten. Jag gissar på att alltsammans i nutid utom av de närmast berörda kallas Folar så gott som ända ner till raukfältet; det har förresten funnits en vattensåg i trakterna vid Halsgårdeå som ringlar sig alldeles i närheten ner till stranden strax norr om raukfältet, Folsågen.

Järnåldersgården Fohle

En bit upp i hagen, som i nutid är betesmark, finns ett par kämpgravar, dvs husgrunder. Mitt i bilden ser du den norra gaveln på forna bostaden vid järnåldersgården Fohle. Den mäter 16x10 meter, de kvarstående vallarna är två meter breda och upp till en meter höga (bostadens botten ligger 0,4 meter över markplan och det ligger en del röjningssten inuti den).

Bild inuti kämpgraven

Det är här dom har framlevt sina liv ända sen århundraden kring Kristi födelse; kämpgravarna brukar ha övergetts på 600-talet, ibland vikingatid som det verkar (om du undrar vad det är som står bakom, till höger så är det en balvagn). Det ligger en lika stor kämpgrav till på platsen men av den återstår bara norra långsidan och västra gaveln.

Dom har åstadkommit ett och annat, bl a...



...denna fägata (eller vad det är). Den ena stensträngen, stainvast, är 260 meter lång och den som går tio meter bredvid är 160 meter. Och en bit norr om Folhagen ligger nog hällmarken Folrum, som fortsätter en bit öster om den grusväg som går tvärs igenom området, och där finns en 350 meter lång stainvast, förmodligen en inhägnad av nåt slag.



Fohle gårds gravfält ligger också alldeles öster om grusvägen. 35 runda stensättningar och ett par resta stenar och en kalkhäll; sistnämnda ser du på bilden. De flesta gravar är övertorvade men en och annan syns bra ehuru alla är plundrade.

Nå, vad heter raukfältet

Ordet "hammar" används på Gotland om en utskjutande udde, som t ex vid Folhammar eller Gothemshammar, eller som i sockennamnet Hamra, som har tre sådana uddar. Måhända har udden tillhört gården Fohle som Folhagen, Folrum osv., och då blir det naturliga namnet väl Folhammar.

Om du vill kika på kämpgravarna så lär du få följeslagare. Ta det försiktigt!

- Och du får förresten kalla raukfältet vad du vill bara du säger Folhammar. ;)

/text och foto Bernt Enderborg