En flyktingbåt

I Tjelderviken, vid ett litet fiskläge, njuter en båt sitt otium på lit de parade, vilar på en av Gotlands stränder.



Det kan inte vara många som vet att hon ligger där.



Hon kom, såvitt jag förstår, till Gotland i december 1944 med förhoppningar om räddning och ett varmt liv. Totalt var det omkring 10.000 människor som kom flyende från Baltikum till Gotland.

De utlämnades ju så småningom till Sovjetunionen, pang, också båtarna, men den här blev kvar. Jag vet inte om de var goda eller onda som kom med båten, pang, jag har inte hört ett knäpp om det här i skolan. Pang! I Trelleborg har man skapat ett konstverk för 190.000 kr för att minna om den händelse som kallas Baltutlämningen, vilken Sverige bad om ursäkt för 1994.

Men se också Baltflyktningarna. Jag vet inte vem det var som kom i denna båt, desertörer eller vanligt hyggligt folk, har inte en aning, precis som jag inte hade om källan i Östergarn eller stenen på Lärbro kyrkogård. Det är för jävligt!

- Gutar, visa ungarna de här sakerna, för skolan kommer inte att göra det.

Gå från Vike minnesgård
Kör ner vid Vike minnesgård i Boge, en bit efter gården går en liten väg ner till höger, fortsätt denna väg till dess slut. Det går inte att köra en buss ner till fiskeläget, om du tar bilen kommer du att få repar i lacken, men det är inte så långt att promenera från minnesgården.

Fiskeläget ligger alltså strax norr om Tjeldersholm, som är den södra änden av Tjelderviken, där som bekant en Thielward landsteg före Christi födelse. Här är fiskeläget på kartan.

Några utflyktsförslag från guteinfo.com

Planeras en utflykt så kan det vara lämpligt att också besöka Lärbro kyrka, där en minnessten finns uppställd på kyrkogården för att vi skall minnas de 45 fångar som kom från Bergen-Belsen och Auschwitz; ett besök vid Krigssjukhuset i Lärbro (öppettider finns på sidan, annars hjälper Grannen dig) kan också vara nåt.

Lärbro kyrka är en höjdare, förmodligen kan kyrkvaktmästaren vid behov öppna. Kastalen som står bredvid kyrkan är så gott som från vikingatiden, och så finns förstås sägnerna om Takstainarn som vilar i kyrkan, väck honom inte!, och så har Moses horn. Studeras medeltiden och dess tankevärld så är gravstenen i koret ett av de skönaste exempel som finns i världen för att tiden var begränsad och att en viss ordning i världen var påbjuden av Gud själv, se Digerdöden - ett straff från ovan; vi har skrivit lite om Medeltidens tankevärld, men se i så fall också sidan om Gutalagens kvinnosyn så att ungarna inte tror att Moseböckernas moralsystem var gällde på Gotland (tänker du ta upp sådana frågor, så kanhända sidorna om Djävulens spik, Lyckans hjul och Dom har koll på dig kan vara nåt).

Om kyrkan se också Dick Harrison i DN, där han dock inte nämner Röcklinge backe trots att vi har gett honom stående applåder; det kan förresten, om jag tänker på det, vara läge för en liten pratstund om nationalismens idioti både vid minnesstenen på kyrkogården och Röcklinge backe.

På andra sidan svackan, det forna sundet, norr om kyrkan ligger Röcklinge backe där gutarna slog Birger Magnusson och hans armé 1313. Det var förresten från Lärbro prästgård, bakom kyrkan, som Kolmodin brukade gå sig en sväng neråt Hångers källa varvid han kom på skolavslutningspsalmen Den blomstertid nu kommer, men det kanske är förbjudet att nämna i vår idiotsekulariserade tid.

Kommer du söderifrån, eller kör åt söder, så är Källan på Östergarnsberget värd ett besök. Förutom källan så är det rätt skön utsikt från Östergarnsberget, där det också finns en kalkugn och stora kalkbrott. Kalkpatronens gård finns kvar tillsammans med någon kalkugn, kör ner mot hamnen i Katthammarsvik så ser du. Sker utflykten i sen vår eller tidig höst så finns en badplats alldeles nedanför Kalkpatronens gård. Glöm inte Tors borg; det står Tors borg i Gutasagan, inte Torsburgen, men berätta bara inte en massa sagor från den Nordiska mytologin, de mäktiga svearna osv, utan varför inte berätta om den germanska stammens första tecken på en högre kultur, se sidorna om Underbara Gotland - språket och runor.

/text och foto Bernt Enderborg