Gammelgarn socken

Utsikter över Östergarnslandet

Gör som Carl von Linné, gå upp på Östergarnsberget ovanför kyrkan och njut av utsikten. I sin ’Gotländska resa’ från 1741 skriver han: "Man såg härifrån vid bergsroten själva kyrkan, där utöver de härlige åkrar och ängar, de gröna lundar, de på lika sätt avhuggne mindre berg, havsvikar och det blå havet alltifrån St. Olofsholmen lyste hit, att man på denne öen näppeligen kunde ernå något behageligare rum för ett sommarhus anläggande."



Det finns flera sådana utsiktspunkter i Östergarns och Gammelgarns socknar. Från Grogarnsberget ser man ut över Östergarns holme med en fungerande fyr och två museala. Kuppen, ovanför Herrviks fiskehamn, erbjuder en lättillgänglig utsikt norrut mot Slite och man ser nästan rakt ner över Herrvik, tidigare en Gotlands största fiskehamnar. Kuppens östra sida sluttar mjukare mot havet med stora hällar.



På Torsburgen ligger Nordens största fornborg, en försvarsanläggning på över en kvadratkilometer, där folk och fä skyddades av murar och branta klintkanter mot fientliga angrepp. Där startade den stora skogsbranden 1992 som härjade skogarna norr och öster om burgen. Från utsiktstornet ser man långt över de angränsande socknarna. Herrgårdsklint i Gammelgarn har också en mindre fornborg från tidig järnålder.

Jordbruk och fiske

Innanför de skyddande kustbergen ligger Östergarnslandet, det som förtjuste Linné, med åkrar, dungar, betesmarker och gårdar. Jordbruk och fiske är de traditionella näringarna i båda socknarna. Bärgningen var knapp, småbrukare och fiskare fick slita hårt för överlevnaden. Det gällde då, och viss mån fortfarande, att kunna arbeta med litet av varje, i skogen och med fisket på vintern, i jordbruket och med djuren på somrarna.

Den lätta sandjorden är ganska mager, men lämpar sig väl för morötter, potatis och fodersäd. Får, hästar och köttdjur betar i hagarna. Herrvik, som fått sitt namn av att herremännen fiskade härifrån, var en gång en stor fiskehamn, vilket raderna av bodar vittnar om. I dag är den hemmahamn för livräddningskryssaren Östergarn och ett tiotal fiskefartyg. Från Östergarns holme (se En soluppgång) fiskade bönderna i de båda socknarna förr, här fanns tre fiskelägen. Nu är holmen obebodd sedan fyrplatsens bemanning drogs in 1965. Här finns ett rikt fågelliv, en fungerande och två nedlagda gamla fyrar.



Befolkningen husbehovsfiskar också från Sysne och de två gamla fiskelägena Sjaustru och Grynge (bilden ovan), med månghundraåriga strandbodar i sten eller trä. Det är mest lax, torsk, flundra, piggvar (butte) och strömming som fiskas. Fisket har minskat starkt i ekonomisk betydelse de senaste åren, bl a på grund av Östersjöns utfiskning och miljöförstöringen.

Kalkugnar

Den gamla lanthamnen i Katthammarsvik (se Badet och fiskeläget) byggdes bland annat för kalkindustrin, som hade växt fram här på 16- och 1700-talen. Härifrån exporterades murkalk och kalksten, virke och tjära, fisk och jordbruksprodukter. När Gotland blev svenskt vid freden i Brömsebro 1645 blev efterfrågan på murkalk och kalksten stor. Stormaktstidens Sverige byggde sina monument med material från Gotland. Katthammarsvik blev en liten industriort, som gav arbete åt folk i stenbrotten och ugnarna uppe på berget, se Östergarnsberget, och i utskeppningen. Enorma mängder ved gick åt för att hetta upp stenen till 1200 grader, och hanteringen förödde stora skogsområden på Gotland under senare delen av 1700-talet och på 1800-talet.

Mindre kalkugnar fanns också på Sysne udd, på Kaupungs klint och nere vid hamnen i Katthammarsvik. I de tidiga, mindre kalkugnarna brände man för husbehov, och redan på medeltiden för alla kyrkbyggen. Rå kalksten exporterades bl a till Preussen och Ryssland och till bruken vid Norrlandskusten vid 1800-talets slut. I nära tjugo år, från början av 1900-talet forslades kalksten på en linbana från Östergarnsberget ner till hamnen. Några av fundamenten finns fortfarande kvar. Ett par av kalkugnarna på Östergarnsberget har restaurerats. Även ugnen i hamnen i Katthammarsvik ska renoveras, arbetet är påbörjat.

Patronerna

Kalkpatronerna regerade på 1700-talet. Den mest kände på Gotland var den hänsynslöse Jacob Dubbe, med dagens mått mätt en riktig klippare. Han innehade bl a Katthamra gård med anor från åtminstone 1500-talet, från början en försvarsanläggning, sedermera en herrgård, påbyggd med två våningar, med två kvadratiska flyglar. Sjöofficers- och konstnärsfamiljen Hägg, släkt med Jacob Dubbe, höll Katthamra som sommarnöje till 1940-talet. Här gästades marinmålaren Jacob Hägg av konstnärsvännerna Zorn och Albert Engström. Jacob Häggs ateljé är bevarad intakt, och Katthamra, Gotlands enda herrgård, är nu pensionat och restaurang. Ett av Gotlands pampigaste stenmagasin ligger vid uppfarten till Katthamra. Här fanns förr bl a saltlager, nu är det konsertlokal. Jacob Dubbe lät bygga Annas Nöje vid Vike för att glädja sin hustru Anna. Det märkliga, smala huset med renässansgavlar är bevarat i urspungligt 1700-talsskick, men är inte öppet för allmänheten.

Kalkpatrongården Borgvik innehades bland annat av patronerna Enström och Beckman, och många av de gamla ekonomibyggnaderna från 16- och 1700-talen finns kvar, som ett packhus i sten från 1600-talet, med den tidens karakteristiska flistak med flack takvinkel. Här finns också ett storslaget dass med åtta hål för det dåtida stora hushållet. Nu är Borgvik ett omtyckt sommarpensionat.

Krig och härjningar

Också det fridsamma Östergarnslandet har varit indraget i stormaktskonflikter. Två gånger, 1715 och 1718, invaderades socknarna av ryssar, som härjade och plundrade, tog prosten Neogard tillfånga och brände kyrkböckerna. 1820 gick general Bodisco i land i Grötlingbo (se Bottarvegården) med en armekår som raskt intog Visby utan strider. Undsättningen från Stockholm gick i land vid Sandviken och tågade mot Visby. Ryssarna gav sig och avseglade.

1917, under första världskriget, dundrade kanoner utanför Östergarn. Den tyska minkryssaren Albatross sköts i sank av ryska flottan vid Kuppen. Ett fyrtiotal tyska sjömän omkom, och är begravda på Östergarns kyrkogård. I Östergarns bygdegård finns en minnesutställning från händelsen, och en minnessten är rest där Albatross strandade.

Under andra världskriget kom omkring 30 000 baltiska flyktingar till Gotland i småbåtar, en mindre del av dem kom i land i Östergarn, några har blivit kvar här. Den lettiska flyktingkällan på Östergarnsberget är ett minnesmärke.

På senare år har flyktingar från Iran, Irak och Kurdistan landsatts här av baltiska och ryska skeppare från överfyllda, rostiga småskutor, en lönande hantering där människoliv satts på spel. Familjer med småbarn har vadat iland från räddningsflottar efter timmar i kylan till sjöss och tagits omhand av kustbefolkningen. De flesta har fått politisk asyl i Sverige.

Fornminnen och annat sevärt

Gotlands största samling av slipskåror i fast häll finns i Gammelgarn, vid Hugrejvs (översikt). Forskarna träter om hur dessa skåror i berget använts under järn- och bronsålder, kanske till att slipa svärd.

På Herrgårdsklint finns rester av fem sammanbyggda hus inom den lilla muromgärdade fornborgen, kanske från vikingatiden. Bronsåldersboplatser har grävts ut på flera ställen på Östergarnslandet, bland annat efter den stora skogsbranden 1992, som blottlade åkrar och rester av boställen.

Ett gravfält från bronsåldern med domarringar och rester av en skampåle finns intill Ängmans gamla gård i Gammelgarn.

Mer sentida minnesmärken är alla kvarnarna, en del restaurerade, andra som blivit fritidshus. Kvarnen vid Skags kan fortfarande mala med vindens kraft, den vid Fakle får man gärna bese.

Längst in i Sandviken ligger Ingermans båtsmanstorp, byggt 1847 av åtta bönder i en ännu bestående rote. Torpet renoverades av hembygdsföreningen i slutet av 80-talet, då man bl a lade om agtaket på ladugården.

Fiskeläget vid Grynge (se också stranden) är ett av de ålderdomligaste på Gotland med stenbodar från 1600-talet. Där finns en vedeldad inseglingsfyr av sten och en av trä, renoverade av bodägarna. Biografmuséet i Östergarns bygdegård visar filmhistoria.

Kyrkorna

Gammelgarns kyrka byggdes i början av 1300-talet på en äldre kyrka, Den mäktiga kastalen intill är rester av ett försvarsverk från äldre medeltid. Många vackra gravhällar finns inne i kyrkan. Sydportalen i kalksten är rikt skulpterad med avbildningar av Adam och Eva, syndafallet och utdrivandet ur paradiset. Också dopfunten är skulpterad, och dessa gamla utsmyckningar var urspungligen färglagda, någon rest kan skymtas. Det märkliga altarskåpet är från 1400-talet.

Östergarns socken hette för länge sedan Nygarn, garn betyder något långsmalt, som en udde. Det gamla namnet antyder att Gammelgarn är den äldre av de två. Ändå är Östergarns kyrka den äldsta i sitt nuvarande skick. Den uppfördes på 1250-talet, men har härjats flera gånger, av svenskar och ryssar. Kyrkan har också renoverats, både på 1800-talet då man tog upp större fönster, och på 1930-talet.

Strax intill ligger den präktiga prästgården, byggd på 1770-talet, en av Gotlands vackraste. På andra sidan kyrkogården, mot öster, finns det gamla prästänget, en öppen ängsmark som hålls i hävd med bete och slåtter varje sommar, en gemensam angelägenhet för socknens befolkning.

Bad och andra nöjen

Det finns många badplatser på Östergarnslandet. Den vitaste och längsta sandstranden är Sandviken (bilden ovan, gräs finns också), där är det långgrunt och barnvänligt. Brädseglarna får hålla sig till Sandvikens nordöstra hörn. I själva Katthammarsvik, öster om Borgvik, finns en mindre badstrand, och vid Sjauster också en sandstrand. Längs den stundtals steniga kusten mellan Kuppen och Sysne kan man också bada här och där mellan strandhällarna. I Ängmansviken kan småbarn plaska.

Det finns gott om vackra promenad- och cykelvägar på hela Östergarnslandet. Runt Sysne udd (se denna sida), över det flacka hedlandskapet längs sjön, från Herrvik upp över Kuppen mot den lummigare östra sidan och därifrån söderut förbi ängar genom strandskogen, överallt kan man njuta av naturen och utsikten mot horisonten. Grogarnsberget är värt att upptäcka till fots, från den mäktiga platån och ner under klintkanten till vattnet, eller ner till Färseviken, där Öselborna hade sin landningsplats när de seglade över med varor. Vid Ängmansviken finns fagra ängar, och storskogsreservatet Upstaigs med mäktiga stammar. Strandängarna vid Sandviken är naturreservat, liksom ängarna söder om Grynge fiskeläge.

Vett och etikett

Naturen längs stränderna är känslig. Den torra hedmarken, med bara ett tunt lager mylla, tål varken bilar, cyklar eller husvagnar. Det tar åratal innan sådana sår läks, därför ska man hålla sig till vägarna.

Kalkklipporna är också ömtåliga. Visst är det skönt att grilla vid sjön en ljummen sommarkväll, men kalkstenen spricker av hettan från elden. Man bör antingen elda i en medhavd grill eller leta upp någon av de iordningställda platser som finns, och släcka ordentligt efteråt. Och ta med skräpet efter festen, plastpåsar och tomburkar är ingen prydnad i naturen. Sopstationer finns på flera ställen längs kusten.

Glöm inte heller att naturen kan bli oerhört eldfängd om sommaren är torr - och det brukar den vara. Skogsbränder är en fasa, stora värden kan gå till spillo. Alla på Östergarnslandet har den stora branden 1992 i färskt minne, det tog över två veckor att släcka den. Det kan räcka med en bortkastad osläckt fimp för att tända det torra gräset.

Flora och fauna

Man behöver inte vara en Linné för att uppskatta de vilda växterna på Östergarnslandet (se t ex Apollofjäril, Tänka sig och Stundernas betydelse). På försommaren blommar de tätaste blå- och vitsippsmattor, och på ängarna finner man både sällsynta och mer vanliga orkidéer. Blåelden brinner längs vägrenarna, den får man plocka. På de torra strandkanterna växer den stickiga martornen, och strandkålen står med sina blågröna blad. Botanisterna har sina hemliga ställen för en lång rad sällsynta växter, dem får man leta upp på egen hand.

Överallt i buskarna skvätter kaninerna - rabbisen - omkring, Gotlands absolut vanligaste vilda djur. Hare och räv kan man stöta på, men större vilt än så finns inte på Östergarnslandet. Akta vårt landskapsdjur igelkotten, som ofta traskar obekymrat över vägen i skymningen.

Se uppåt också, har man tur får man se en eller flera havsörnar segla på uppvindarna vid Östergarnsberget, här finns ett litet bestånd av denna mäktiga rovfågel. Näktergalen sjunger i lövlundarna fram till midsommar, och många andra sångfåglar häckar också i trakten.

Välkommen till Östergarnslandet!

Foto Bernt Enderborg