Tingstäde fästning

Tingstäde fästning stod klar 1914, lagom till Första världskrigets utbrott, och var därför medelpunkten i Gotlands försvar några decennier- Det är byggt för att kunna motstå 21 cm kanoner, men redan vid Andra världskriget hade fästningen spelat ut sin roll.



Betongen är en meter tjock.



Vid Andra världskriget var det bara förråden som var värda något, alla anläggningar i Tingstäde tillsammans är byggda för 5.000 man; förråden avvecklades 1990.



Inuti fästningen är mycket bevarat, eller återställt. Det kan vara nyttigt för folk i vår tid av Science fiction att ta del av hur det hela tog sig ut, det är inte ens 100 år sen.



Det känns inte alls tryggt att gå i korridorerna och kika in i fläskkällaren, utfallsgångar, kök, sovsalar och annat.



Projektiler till en 7,5 cm kanon - 21 cm skulle fästningen tåla.



På bilden kikar du upp i den pansarkupol, vridbar 360 grader, som du ser på de två första bilderna på denna sida. Kupolen väger över 20 ton, kanonen har en räckvidd på 6 km och kan skjuta åtta skott i minuten.



Det är mycket att kika på, och begrunda, undersöka, och man får anta att ungarna kan bli otåliga men hoppeligen finns lite annat som kan intressera.



Sommartid är fästet öppet vecka 26 till och med vecka 35, tis - sön, kl. 11 - 16 med guidade turer kl. 12 och 14. Anno 2015 kostar det 50 kr, barn under 15 går gratis.

Det är bara några stenkast från fästningen till badplatsen i Tingstäde träsk (sjö). Gotlands försvarsmuseum ligger också i Tingstäde, strax före kyrkan medan fästningen ligger strax efter. Vi påminner om att Tingstäde kyrka under medeltiden var en fästning, se Medeltidens försvarsverk och att några hundra meter ut i träsket (sjön) ligger fortfarande resterna av Bulverket från 1100-talet; strax efter kyrkan ligger kanske det medeltida tingshuset.

I Tingstäde socken har du krigshistoria från vikingatid till nutid, om jag tar och tänker efter, säkert unikt i denna del av världen, och socknen har förmodligen namn efter sin betydelse, dvs tingsplatsen eller tingsstället

/text och foto Bernt Enderborg