Kämpgravar i Juves änge

Juves änge är ett område bebott minst sen äldre järnåldern i fornminnesrika Garde socken på sydöstra Gotland. Det ligger tre husgrunder där, hästar går i änget som kan vara nyfikna av sig.

Änget är ett sånt där ställe där man ifrågasätter landhöjningen. Man får lite olika uppgifter på hur mycket landet skall ha stigit de senaste 1000 åren, men tre meter synes mig vara en ofta åberopad uppgift. På vårarna står emellertid vattnet över marken i området där änget ligger och skulle landhöjningen ha varit tre meter så har de äldre järnåldersmänniskorna byggt sina hus ett par meter under vattnet, något som förefaller åtminstone mig osannolikt.

Bilden är tagen från kanten av den lilla grusväg som leder till Lau. Den gröna vallen du ser är i själva verket en del av grunden på den längsta kämpgraven, 48 meter.



På bilden syns ena muren, förmodligen ett sorts uthus som är 13x10 meter.

Ängets namn

Ljuves änge tillhör gården Juves, som du ser i bakgrunden, vars namn säger Ingemar Olsson i boken Gotländska Ortsnamn, kommer från kristendomen och har sin rot i Johannes eller Johan, och då är det väl fråga om lärjungen. Men gårdarna vid Juves och hela Bolarvedalen är långt äldre än allt vad kristendom heter, varför det förefaller undertecknad osannolikt att namnet kommer därifrån.

Däremot tror jag att den nuvarande gården har fått sitt namn från boplatsen i änget och Juves änge torde kunna översättas med "de ljusa ängarna" eller "öppna änget" eller så. Men det är ju inte alldeles säkert, men att det gränsade till en sjö eller myr på järnåldern är alldeles säkert.



Här är en bild tagen in i den största kämpgraven. Husgrunden är 48 meter lång, nästan en halv fotbollsplan, ingen liten boning.

Det går hästar i änget och de trampar runt också i husgrunderna. Det kan väl förfasa en och annan, men det finns många utgamla husgrunder kvar på Gotland, omkring 1.800 st, se guiden, och dessutom har hästar, kor, får och grisar säkert bökat omkring i änget flera hundra år.

En gammal malsten ligger kvar vid den största husgrunden.

Folk har använt såna åtminstone sen yngre stenåldern och därför dräller det av dem, ty det fanns ett välutvecklat och permanent jordbruk på Gotland redan i slutet av bronsåldern, se Kulturlandskapet.

/text och foto Bernt Enderborg