Tidens tänder

Här och där åker man förbi. En vagn prisgiven åt framåtskridandets ointresse och tänder. Den står bara där, till ingen nytta, och förtärs, som Jennies utställning.



Kanske satt kusken på en jättevagn - moderna gummihjul, lättmanövrerad, livet lekte. Men vem har den burit på sina axlar, Yorick? "Jag kände honom, Horatio". "Han har burit mig på ryggen tusen gånger".



Du kanske har för bråttom - tiden går, rulltrappan rullar - är det så? Gnager det? Men kanske tid inte är något självständigt, utan bara, som Spinoza tycks säga, en egenskap av utsträckning. Tid är en följd av avståndet mellan a till b, inget annat. Inte både det ena och det andra, utan rumtid, ett och detsamma. Det går inte att skilja åren från allting annat, historien upprepar sig inte, två avstånd är inte samma sak.



Stannar du och sträcker på dig ibland. Kanske sitter du på kuskbocken och sjunger för dig själv att "Mi märr ho lunke fälle me", tar en paus, sträcker på dig och andas tid, plats, väder och vind, de fyra p:na och alltihop. Eller är du för utsträckt? Räcker tiden inte, som för lite smör utskrapat på en skiva bröd.



Obeveklig och totalt ointresserad fortsätter det bara. Det är ingen mening med att samla ihop delarna, smörja hjullagren och smacka på hästkrafterna. Det är konstigt att du samtidigt är både viktigast av allt men också i stort sett meningslös. Eller är det tvärtom? Utan dig är allting meningslöst.

- Du måtte vara förfärligt viktig.