Ibland lägger sig havet som en stilla tanke, som en intresselös beskådan, som en spegel. Det kluckar inte, risslar inte med småstenar vid kanten, ingenting, andas knappt, ett
silverne hav, fett stille, som vi gutar säger.
Några måsar (mavar säger vi) sitter på grunt vatten och tittar på sig själva. Undrar vad dom tänker? Kanhända att Beethoven är väldigt bra, eller måhända att det var nåt fasligt vad jag är vacker?
- Det är aldrig längre än 2,5 mil till havet på Gotland, till strandkanten alltså. Det är värt att
fundera på!
Välkommen!