Man får inte okväda varandra
1) tjuv
2) mördare
3) rövare
4) mordbrännare
För kvinnor utökar Gutalagen listan till fem okvädingsord:
1) tjuv
2) mördare
3) hor
4) trolldom
5) mordbrännare
Annorlunda straff
För den som hade sagt något av dessa okvädinsord till någon så gällde i första hand att de skulle tas tillbaka - och det var faktiskt den som fått okvädinsorden som skulle uppsöka okvädaren och stämma honom till kyrkan för att ta tillbaka orden eller fria sig med tre mäns ed på att orden aldrig blivit sagda. Om icke, så blev det böter på tre ören och därtill skulle den okvädnes heder upprättas med tre mäns ed vid kyrkan.Tänk på listan
Givetvis torde synonymer till ovanstående okvädinsord rendera samma straff men sa man t ex till någon att han var en idiot så var det helt enkelt inget okvädinsord. Man kunde alltså kalla varandra för många saker under medeltiden utan att bli straffad. Det kunde i och för sig vara skönt om det var så också i dag, dvs allt annat än ovanstående ord och dessas synonymer var okvädinsord, resten kunde man bortse från.Ibland läser man i tidningen att dagens skolungdomar kallar någon flicka för hora eller liknande. Det är en förolämpning enligt dagens lagstiftning, och enligt Gutalagen så hade okvädaren garanterat blivit bötfälld.
En annan märklighet, skulle vi säga idag, är att om den som okvädat någon annan kunde bevisa att det var sant, t ex att någon var en tjuv, så var det inte ett straffbart okvädande.
Förolämpning
I dag skulle vi kalla ovanstående brott för förolämpning, där Brottsbalken 5:2 stadgar: "Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom, dömes, om gärningen ej är belagd med straff enligt 1 eller 2 §, för förolämpning till böter."Till skillnad från brottet ärekränkning har det ingen betydelse huruvida förolämpningen är sann eller inte. Om man kallar någon för idiot så är det en förolämpning trots att vederbörande är en idiot.
Förtal
Brottsbalken 5:1 stadgar: "Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar."
- Nu vet du det också. Tänk på vad du säger.
/text Bernt Enderborg, illustration Lotta Ingelse