Ändliga strandängar

Det finns mig veterligt inget skäl till att allting finns. Tänkaren i Martebo funderar över hur allting uppstod och kommer väl fram till att det i vart fall inte skedde genom big bang eftersom en sådan inte är möjlig. Många antika greker skulle hålla med honom, kanske inte Aristoteles, som nog skulle säga att en fråga om världens uppkomst är meningslös, något som Wittgenstein på andra grunder håller med om. "Babbel bara" skulle han säga, och Sokrates, ungefär som politisk retorik.

Men tiden är oändlig, rymden är oändlig och till och med människofunder såsom siffror och tal är oändliga; det finns hur många som helst, en jädrans massa. Kan sånt betyda nåt? Oändliga grejer va? Underligt på nåt sätt. Reser man halvvägs har man egentligen inte kommit nånstans, tar man bort hälften återstår ursprungsantalet. Zenon med sina paradoxer småskrattar i bakgrunden något om att lösningen på det där med haren och sköldpaddan bara är strunt egentligen. Man kan inte dela saker och ting ett oändligt antal gånger eftersom vi inte vet hur många gånger det är (n är förresten en bokstav). Vi kan låtsas att vi vet, bara för att det är praktiskt så, men vi vet inte. Ungefär som talet pi - ett ungefärtal. Vi säger att ytan av en cirkel är ungefär lika stor som 3,14 kvadrater vars sidor är halva cirkels bredd. Vet du vad det enda riktigt säkra med talet pi är? Jo, med hjälp av det kan du aldrig nånsin få reda på exakt hur stor yta en cirkel har. Svaret är alltid och ovillkorligen fel. Fast nästan rätt, som inte skjuter harar.



Tänk om det är tvärtom. Det oändliga är det naturliga. Ändliga saker som stjärnor och planeter, bromsspår och fylld paprika, det är såna ändliga grejer som är det underliga. Och om jag tänker på det, så finns det ju heller inte något skäl till att ändliga saker existerar. Det är inte särskilt mycket nödvändigare än något annat.

John Locke sa på 1600-talet att han slöt sig till Guds existens genom att det fanns ändliga saker, dvs saker som har en början och ett slut, som makeup och maktinnehav. Han skulle ha kunnat säga att tiden bara är en sorts praktisk broms som förhindrar att allting inträffar samtidigt, eller aldrig.



Strandängarna vid Bendes änge i Anga på bilden överst förefaller åtminstone mig inträffa, och därtill kan jag stå där en god stund och gotta mig, vilket väl sammantaget måste betyda att det ändliga finns. Och även om Platon kanske skulle säga att det där är idéer och att det inte finns något sätt att avgöra om strandängarna verkligen finns så tvivlar jag inte. "Tvivlar du inte?", frågar han mig, Descartes.

När man tänker på det så finns ingen anledning till varken det ena eller det andra. Att man kan stå och njuta av strandängar på östra Gotland är något som bara har råkat hampa sig - kaboom alltså - och när jag sitter och skriver detta till dig så vet jag inte om det finns anledning att göra det. Tja, det finns väl rent av ingen särskild anledning anta att du finns antar jag - du kanske bara är ett dumt påhitt.

- Vasaru? Jaså, det gör du, både existerar och finns. Jaha. Du får väl göra vad du vill. Och jag tycker förresten att du inte skall komma här och babbla på mina sidor...