Dei jär mi traugt

"Mik erum tregt
tungu at hröra
loptvega
ljòþundara
Esa vænlit
of Viþurs þyfi
né hódrægt
ór hugar fylgsni."

-Nä, ovanstående är inte gutniska. Det är inledningen av en dikt av islänningen Egil Skallagrimsson från 900-talet vari han har svårt att lyfta sig själv upp till diktandets höjder, svinga Vidurs tjuvgods högt i skyn och ut ur hjärtat dra högstämda sånger. Dikten är nämligen en klagosång över hans drunknade son och heter Sonartorrek, förlusten av en son.

Egil var sålunda en tvättäkta viking. Men i dikten gråter han, som vilken normal människa som helst. Han säger att hans ätt är "luggad av storm" och att den som bär en ättlings lik inte kan kallas för karsk (Esa karskr maþr/sás kogla berr/frænda hrors/av fletjum niðr).

Egil Skallagrimsson var emellertid en riktig hårding, en viking som deltagit i krig, gjort strandhugg i främmande land och utkämpat tvekamper på liv och död. Men vad gäller hans son får han väl sägas ha varit en vanlig mjukis. Jag undrar förresten om han inte bestämde sig för att dö vid förlusten, varför han låste in sig i sitt rum och väntade på döden. En klyftig flicka fick dock efter någon vecka i honom lite mjölk varvid det blev fart på gubben igen.

Ungefär samtidigt hörde en kristen munk talas om att man i Gamla Uppsala offrade människor, och några hundra år efter Skallagrimssons tid säger kanske Gutasagan att Gutnaltinget hade för sig det högsta offret med människor.

- Tjena!

Inte heller bodde han i ett hus som liknar det på bilden ovan, ty det är ingen bostad och huset, som har rekonstruerats ovanpå en riktig husgrund, är minst 500 år äldre än dikten ovan. Det finns massor av lämnar från vikingatiden på Gotland, men vi har inte hittat några hjälmar med horn på och inte heller några offrade människor. Rekonstruktionen finns att beskåda i Gervide.