21. Om en man gör hor

Gutalagen stadgar översatt:

"Gör en man hor, då böte han tre marker till tinget och sex marker till målsägande. Om en man, lärd eller olärd, gör dubbelt hor, då böte han tolv marker till landet och andra tolv till målsägande. Gör gift man hor med ogift kvinna, då skall han giva henne hogsl. Gör laggift kvinna hor med ogift man, då skall han ej giva henne hogsl. Blir en man, lärd eller olärd, tagen på bar gärning tillsammans med en annan mans hustru, då gäller för honom fyrtio marker gods eller hans liv, och målsägande råde för vad han helst vill hava, hans gods eller hans liv.

§ 1. Lockar en man en annans dotter eller någon under hans vårdnad, till fästning utan faders eller fränders samtycke, då böte han fyrtio marker till målsägande; därav skall landet hava tolv marker.

§ 2. Tager en man kvinna eller mö till hustru med rån eller våld, utan faders eller fränders samtycke, då råde de som föra hennes talan över hans hals eller mansbot, om kvinnan är gotländsk; därav skall landet hava tolv marker. Men om kvinnan är icke gotländsk, då råde de som föra hennes talan över hans hals eller tio marker silver; därav skall landet hava tolv marker."

Nuförtin är det populärt att skriva och tala om kvinnans försämrade ställning genom kristendomens införande. Och så används ovanstående bestämmelser i Gutalagen för att påstå att vid "horsbrott lades hela skuldbördan på mannen".

Påståendet är rimligen felaktigt. Bestämmelserna ovan gäller om en "man" gör hor. Det står inte ett jota om kvinnans "skuldbörda", vilket är grunden till påståenden om att vid "horsbrott lades hela skuldbördan på mannen" eller "Gutelagen inte i något fall lägger skuldbördan på kvinnan vid horsbrott".

I och för sig så vet jag inte vad skuldbörda betyder, trots att jag är jur kand, men jag tror att skribenten menar om något är brottsligt eller inte. Observera för övrigt att "hor" är ett okvädinsord endast för kvinnor, se okvädinsord.

Och förgäves letar man i Gutalagen om bestämmelser om vad som gällde om en kvinna begick hor. Därmed finns några alternativ:

1) Ingenting alls hände
2) Lagen gäller analogt

Det första alternativet innebär att det var okej för kvinnor enligt Gutalagen att ha "affärer". Det fanns helt enkelt ingen möjlighet att ställa en kvinna till ansvar för horsbrott. Samhället ansåg att kvinnor inte kunde göra sånt. I och för sig är ju "hor" endast ett okvädingsord vad gäller kvinnor, men det är inte nödvändigt att brottet "hor" och okvädinsordet "hor" hänger samman på så sätt.

Det andra alternativen innebär att exakt samma bestämmelser gällde för kvinnor, dvs man tillämpade lagen analogt (samma bedömning för liknande fall). I sådana fall gällde exakt samma regler för män som kvinnor vid horsbrott. Det är det troliga.

Men om man tolkar lagen som att vid "horsbrott lades hela skuldbördan på mannen", så får vi lägga till ett tredje alternativ. Man kan nämligen på samma sätt tolka bestämmelserna om mandråp: enligt Gutalagen kan inte kvinnor mördas, det finns inget sånt brott. Vem som helst kunde saklöst slå ihjäl en kvinna när som helst av vilken som helst anledning. Och skall vi fortsätta att ägna oss åt annorlunda tolkningar av Gutalagen så kan vi påstå att om en man mördats, så skall ju fly "med honom hans fader och son och broder", som det sägs i reglerna om mandråp (bestämmelerna är till för att förhindra blodshämnd). Men eftersom inte kvinnor eller döttrar nämns så måste det vara för att de inte betraktades som skyddsvärda. Kvinnor fick man alltid saklöst slå ihjäl, det spelade helt enkelt ingen roll var de fanns. Varför skulle de fly till något ställe som tagits i frid? Man fick ta livet av kvinnor där också.

3) Det tredje alternativet blir alltså att vem som helst som inte tyckte om en kvinnas "horsbrott" fick lov att ta henne av daga utan något som helst brott hade begåtts, varför straff inte kunde utdömas.

Undertecknad lägger sin röst på det andra alternativet: att exakt samma regler gällde för kvinnor och män. Man tillämpade reglerna analogt.

Dick Wase har skickat följande till oss:

Jag vill gärna komma med några synpunkter på detta om "den skuldfria kvinnan", utifrån, att det enligt min mening i lagen också finns en massa oskrivna självklarheter. Som t ex i avsnittet 18, "Om man slår kvinna". Där stadgas endast att man kan slå kvinna, inte att kvinna kan slå man (vilket ju naturligtvis förekom ändå, eftersom män misshandlade av kvinnor knappast kan vara en ny företeelse för vår tid – liksom inget annat mänskligt beteende). Att stadgandet om "Kvinna slår man" saknas beror därför på – enligt min mening – att det var så vanärande för mannen att vidgå ett sådant brott att det helt enkelt räknades som att det inte kunde förekomma (ungefär på samma sätt som idag).

Samma underförståddhet finns – menar jag – i stadgandet om hor. En man har, även om han begår hor, en rättslig status och är en egen juridisk person – vilket kvinnan inte är i detta fall. Underförstått är faktiskt – menar jag – att kvinnan utan straff kunde slås ihjäl eller fördrivas, eftersom hennes horgärning skymfade henne och hennes familj – vilket däremot mannens hor inte gjorde. Detta är ju allmängiltigt indoeuropeiskt "rättsgods", och i såväl Grekland som i Rom (även om man inte höll så hårt på det under kejsartiden) kunde en horande hustru eller dotter strafflöst slås ihjäl av sin fader / broder / make, men däremot inte mannen, som ju hade all rätt i världen att begå hor! Jag menar, att vi här möjligen har en kristen influens som också börjat skuldbelägga mannen för vissa horsbrott, även om han naturligtvis aldrig kunde bli lika skyldig som en kvinna. Resonemanget menar jag stöds också av, att den enda gång som mannen verkligen är illa ute, är då han ger sig på en annans hustru. Även där är parallellen med Grekland och Rom slående. Om en man gav sig på en annans (fri medborgares) hustru kunde han straffritt slås ihjäl.

Att också en gift man måste ge "hogsl" till en ogift kvinna tyder på, menar jag, att hon skulle ha ekonomisk "tröst" – betalning – eftersom hon skulle fördrivas som hora, då hon betett sig som en. Det behövde däremot inte ogift man ge gift kvinna, vilken ju förbrutit sig mer än en ogift – genom att också skymfa sin make – och därför mer riskerade att slås ihjäl på fläcken. Att göra så, eller fördriva kvinnorna som horor var nämligen det i allt vanliga förfarandet medeltiden igenom med hustrur och döttrar som vanärat familj och make genom att begå hor eller bli våldtagna. Det hjälpte sedan inte att kyrka och lagstiftare under medeltidens gång försökte att bättra på åtminstone våldtagna ungmörs anseende, genom att bl a stadga att en uppenbart våldtagen ungmö skulle räknas lika mycket som jungfru som en äkta jungfru då hon skulle gifta sig. I folks ögon var hon ändå en hora (även i kvinnors). Att påstå att "skuldbördan lades på männen" har ingen som helst täckning i verkligheten utan är bara ett önsketänkande.

Angående kristendomens införande och kvinnans försämrade position så är jag synnerligen tveksam till om kristendomen egentligen förändrade någonting för henne i detta fall i Gutalagen. Det har den däremot gjort i t ex Skånelagen, vilken utesluter möjligheten att slå ihjäl den syndande kvinnan, eftersom den uttryckligen säger att mannen har rätt att fördriva kvinnan. Gutalagen däremot har kvar den hedniska statusen, och tillåter genom sin tystnad kvinnan att bli ihjälslagen för horsbrottet. Den vittnar därmed också – menar jag – om en utsatt och ofri ställning för den fria kvinnan i det hedniska och vikingatida samhället.

Vad kristendomen däremot kanske gjorde var att straffbelägga flera ageranden som tidigare varit tillåtna för männen. (En process som faktiskt började redan i den senare republiken och tidiga kejsartiden i Rom, då även mannens skuldbeläggande vid hor bl a var en av förutsättningarna för den romerska kvinnans sexuella ”emancipation”, jmf lex Julia de adulteriis). Så jag skulle snarare vilja säga, att den nya religionen försämrade männens villkor något – och på så sätt kan man kanske säga, att den agerade mer "jämlikt" än tidigare. Även om den i grunden knappast förändrade mannens privilegierade ställning i sexualfrågor. Slutligen vill jag säga, att vi här i vårt land (och annorstädes också) också har en hel del föreställningar om kristendomen som inte stämmer. Att den t ex skulle ha gjort slut på slaveriet, vilket åtminstone inte är allmänt sant. Kyrkan sanktionerade nämligen slaveri och livegenskap ända till 1800-talet, och de stämningar som vände opinionen mot detta får snarast sökas i den s k "upplysningstidens" från kristendomen frigörande humanism och filosofer.