20. Om alla arv

Om det finns omyndiga, som äro unga, efter en faders död och söner, som äro fullvuxna män, då må ej den äldste skiljas från den yngste, om ock nöd börjar tränga, förrän han är fullvuxen. De have alla del i allt oskiftat, ända till han är femton år gammal. Sedan tage han emot pung och skålar och envar sörjer för sig, om de icke vilja längre vara tillsammans. Om nöd börjar tränga, så att man måste sälja jord till föda, förrän alla äro fullvuxna, då skall man pantsätta lika mycket av allas, såväl den äldstes som den yngstes, och icke sälja det i fast köp. Men i det fall att någon, evad det är kvinna eller man, tager den unge omyndige till sig och giver honom föda, till dess han är fullvuxen, då håller han kvar sin del, även om de andra måste sälja jord till föda.

§ 1. Gifter fader bort sin son och dör sonen och lämnar döttrar efter sig, då skola de sitta i karlens sköte och bida sitt arv. Om karlen dör och det går ut efter honom, då skifte döttrar och sondöttrar arvet efter huvudtal. Om karlens söner äro flera, då ärve sondöttrarna efter sin fader. På samma sätt ärves även efter farmoder, om hon lever längre än sin son.

§ 2. Har arvtagerska ärvt jord, då ärver sedan den ena efter den andra, i vilken gren det än kommer, vare sig det bär mansgördel eller kvinnogördel, så länge blodsfränder finnas. Om det blir slut på blodsfränder och arvet har kommit till två, som bära mansgördel, men icke har kommit till en tredje, då går arvet tillbaka i samma gård, som det har kommit ifrån. Om det har kommit till den tredje och all tre äro efter varandra, då stannar det kvar i den gård, som det har kommit till, även om det är slut med blodsfränder.

§ 3. Har arvtagerska tagit arv och finnas inga söner efter henne, då skall den taga arv, som är närmast i släkt. Om båda äro lika nära, man och kvinna, då ärve man och ej kvinna.

§ 4. Där söner ej finnas i gården, där ärve dotter efter sin fader möderne och fadermöderne. Om fastrar finnas, gifta eller ogifta, då tage de sitt fadermöderne. Om några äro ogifta, då tage de åttonde penningen av sitt fäderne, sedan skulder äro gäldade. Om söner ej finnas i gården, då ärve fränderna huvudlott med döttrarna ända till fjärde led. Om det är längre bort, då tage de en åttondedel, sedan skulder äro gäldade och kvinnors delar äro uttagna. Men kvinna tage så mycket ur gården, som hon hade fört i den, om det är uppskrivet i första året. Är det ej uppskrivet, då skall gården hava vitsord.

§ 5. Finnas ej söner efter en man och stannar änkan kvar i gården, då skall hon hava till uppehälle i gården under ett år en löp råg och en annan löp korn var månad, om hon ej dör eller gifter sig därifrån. Men den egendom, som följde henne dit i gården, den tage hon ur gården sådan som hon förde den dit.

§ 6. Blir kvinna gift i flera gårdar och får hon barn i flera, då ärve så barn som barn sitt möderne, både jord och lösöre. Och bröderna tag emot för sina samsystrar, vare sig de äro gifta eller ogifta.

§ 7. Om kvinna är bortgift från gården med hemföljd och finnas ej söner efter henne, då ärves den tillbaka i samma gård, som hon gifte sig ifrån. Om söner ej finnas i gården, då ärve närmaste blodsfränder, vare sig det är man eller kvinna, kvinna dock icke längre än till fjärde led. Äro båda lika nära, då ärve mannen.

§ 8. Det är också lag, att kvinna ärver hogsl och id efter sin man. Sitter hon längre som änka i gården med sina söner och dö hennes söner utan att lämna söner efter sig, förr än åtta år äro förlidna, då tage hon en mark penningar för vart år, medan sönerna levde. Men gifter hon sig från sina barn, medan de leva, då skall hon hava hogsl och id och ej mera.

§ 9. En änka, som är barnlös, skall hava härbärge, om hon vill, i samma gård, som hon är gift i. Om hon ej vill det, då skall hon hava en halv mark penningar för vart år under sexton år, och hon tage emot det allt efter som åren lida.

§ 10. Om kvinnors arv gäller, att det ärver dotter eller dotters barn. Om de ej finnas, då ärver syster eller systers barn. Om de ej finnas, då ärver faster eller fasters barn. Om de ej finnas, då ärver närmaste blodsfrände intill fjärde led och ej längre. Om de ej finnas, då står det kvar i gården hos fränderna. Finnas icke manliga arvingar och har det kommit i kvinnoarv, vare sig det är av broder eller syster, och äro båda lika nära i släkt, då ärve de båda.

§1 11. Brinna inne fader och son, båda i samma hus, drunkna båda på samma skepp eller falla båda i samma strid, då är syster lika nära som dotter.

§ 12. Blir det flera söner efter en man och ökas släkten av dem alla med dör någon utan söner, då vare de alla lika nära till arv intill fjärde led.

§ 13. Den som säljer sin fädernejord och avhänder sig allt det som är inom hägnad vare skild från arv med fränder eller bröder och vare i icke gotländska mäns mansbot. Men hans söner vare i arv och lag med fränderna, om de åter få jord till tre markers lega.

§ 14. Ingen oäkta son kan göra sig god till arv, utom i det fall att han har äkta gotländsk både fader och moder, och han styrke då med skrift i ättarskrå, att tre efter varandra äro alla gotländska. Då tager sonen till den tredje av dem arv med fränderna. Får gotländsk man oäkta barn med gotländsk kvinna och finnas icke söner efter honom och lämnar han efter sig oäkta barn, söner och döttrar, då skifte de fädernes lösöre efter huvudtal med äkta döttrar, om sådana finnas. Finnas de ej, då skifte de sins emellan fädernes lösöre efter huvudtal. Men får gotländsk man oäkta söner med icke gotländsk kvinna, då föde han dem, till dess att de äro fullvuxna. Vilja de ej längre vara hos fadern, då give han tre marker penningar åt var och en av dem och stridsvapen och sängkläder, täcke och yllelakan och kudde, och femton alnar kläde till gångkläder. Om han har oäkta döttrar, då föde han ock dem, till dess att de äro aderton år gamla; han have rätt att bortgifta dem, om någon beder därom. Men bliva de ej gifta och vilja de ej längre vara hos fadern, sedan aderton år äro förlidna, då give han en mark silver åt var och en av dem och säng och gångkläder och ko efter sina tillgångar. All oäkta barns rätt skall man utgiva med sockenmännens vittnesbörd.
Får gotländsk man oäkta dotter med icke gotländsk kvinna och blir någon fälld för samlag med den oäkta dottern, då give han henne som hogsl fyra marker penningar, vare sig han är gotländsk eller icke gotländsk. Men blir någon tagen på bar gärning tillsammans med denna oäkta dotter, då löse han hand eller fot med tre marker silver. Får gotländsk kvinna oäkta dotter med icke gotländsk man, då have hon samma rätt som nyss var sagt.